Krokomsviken svämmar över av vitkindade gäss
När jag 1996 började jobba på LRF Jämtland var canadagässen ett stort problem för bönderna runt Storsjön. De betade de nygrodda grödorna och skitade ner med sin avföring. Ibland hände att någon enstaka vitkindad gås fanns med i flockarna av canadagäss. Idag, knappt tjugo år senare är det den vitkindade gåsen som dominerar gåsflockarna runt Storsjön. Vid en cykeltur ikväll skrämde vi upp en koloni på nästan hundra vitkindade gäss från stranden.
Onekligen väcker den här typen av förändringar funderingar. Canadagåsen inplanterades i Sverige på 1930-talet. Att inplanteringar kan leda till obalans i populationsekolgin finns det många andra exempel på. Den vitkindade gåsen verkar dock inte vara inplanterad utan har blivit svensk häckare av egen kraft. Ändå har det uppstått en obalans. Jag tänker inte djupdyka i de olika gässens utveckling, och eventuella orsakssamband med jakt, jordbruksgrödor, klimatförändring etc. Ikväll nöjer jag mig med att konstatera att naturen inte står stilla utan är stadd i ständig förändring. Utbredningsområden förändras, populationer går upp och ner. I Jämtland vallfärdar vi till Offerdals sydväxtberg för att titta på en kvarlevande alm från tider med varmare klimat. I Skåne är almen vardagsmat, eller har i alla fall varit innan almsjukan spred sig. En sommarpratare från Dalarna beskrev härom veckan sin fascination över att äntligen få möta en lavskrika i sin skog. Här uppe i Jämtland behöver man inte sitta länge i granskogen innan de fladdrar runt en. Den som ropar på en statisk natur utan hänsyn till omgivande förutsättningar har missat något i biologikursen.
Marianne Eriksson 