Det skogspolitiska orosåret 2017

krokigväg

Den skogspolitiska vägen svänger än hit, än dit.

Mitt sista blogginlägg detta skogspolitiska orosår 2017 är en uppdaterad version av ett tidigare inlägg om den skogspolitiska berg- och dalbanan. Inlägget finns också publicerat i Tidningen Skogens decembernummer.

Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari började Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I mars pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelade miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementerades av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin skog.
Som lök på laxen gick Greenpeace under våren ut hårt med sin kampanj att ”Skydda det norra skogsbältet”, dvs undanta mer skog från avverkning.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av sommaren meddelade Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt. Fortsättning torde följa.
Och landshövdingen i Jämtlands län drog sin lans för skogsägarnas sak och förklarade att reservatsbildning i länet ska ske i samförstånd med markägarna, inte med tvång över deras huvuden.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av artskyddsförordningen begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Greenpeace demonstrerade under hösten mot en planerad avverkning i en så kallad värdetrakt. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha stor andel värdefull natur och som ofta har stor andel naturvårdsavsättningar. I stora delar av trakterna är det dock tänkt att normalt brukande ska kunna fortsätta, men Greenpeace anser att hela värdetrakterna ska undantas från skogsbruk. Demonstrationen utökades sen med att blockera tillfarten till Östrandsfabriken utanför Sundsvall.

”… Men sen så går det opp…”
I början av oktober upphävde Mark- och miljödomstolen i Östersund Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisades till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skrev man också. Skogsägarna jublade och Skogsstyrelsen överklagade domen.

”… så går det ner …”
Senare i oktober lämnades utredningen av skogsvårdslagen över till regeringen. Där föreslogs bland annat att ideella föreningar ska få överklaga beslut om avverkningstillstånd i fjällnära skog och ädellövskog. 10% av den produktiva skogsarealen i Norrland och Dalarna ligger i fjällnära skog och 23% av den ägs av enskilda skogsägare. Vem vågar göra långsiktiga investeringar där rätten att bruka skog gång på gång riskerar att hamna i domstol?

”… så går det opp …”
För att komma i takt med sångtexten måste jag här snabbspola förbi det beslut i Europaparlamentets miljöutskott som bland annat jämställer palmolja och tallolja och kan slå hårt mot utvecklingen av biodrivmedel. Istället lyfter jag industriutskottets motsvarande beslut en månad senare. De vill se öppnare definitioner som möjliggör användning av till exempel tallolja för produktion av avancerade biodrivmedel. Hela Europaparlamentet röstar om frågan i januari 2018.

”… sen så går det ner …”
Greenpeace blockerade under senhösten en av SCAs avverkningar.  Och samtidigt fick Skydda Skogen och tyska Robin Wood 70 stycken av den svenska skogsindustrins kunder att skriva under ett brev till svenska regeringen, Skogsstyrelsen och några skogsbolag där man kräver att alla skogar med höga naturvärden i Sverige ska skyddas permanent. Om inte deras krav uppfylls hotar de att sluta köpa svenska skogsprodukter.

”… så går det ännu längre ner.”
Nej det hoppas jag verkligen att det inte gör under orosårets sista dagar. Det är redan tillräckligt stor risk att som skogsägare bli åksjuk i denna berg- och dalbana som tycks drivas av myndigheter, miljöorganisationer och domstolar.

”Men sen så går det opp …”
Jaaa! Luciasången fick en skön efterklang när EU-kommissionen, -parlamentet och ministerrådet enades om hur skogen ska räknas i klimatsammanhang. Hotet om ett hämmande ”avverkningstak” för svenskt skogsbruk är därmed avvärjt säger de som är insatta. Ett stort TACK till alla de som så uthålligt arbetat för att fakta skulle utgöra plattform för denna viktiga fråga.

Så slutade året ändå i dur. Låt oss se det som ett gott tecken inför det nya året. Må skogsåret 2018 präglas av sunt bondförnuft och politisk beslutskraft.

Rim och reson i artskyddet efterlyses

Dyra fåglar för skogsägaren!

Igår bevistade jag ett seminarium om de brännheta artskyddsfrågorna. Det var en skrämmande och klargörande upplevelse. (se webbsändning på den här länken)
Dagen inleddes med vittnesbörd från verkligheten. En markägare hade med hänvisning till artskyddsförordningen utan ersättning förbjudits att avverka 17 hektar skog som skulle ha inbringat en intäkt på 2 miljoner kronor. Anledningen var att det förekom tjäderspel i området. I övrigt hade området inga speciella naturvärden. Smaka på den prislappen!
Bollandet mellan myndigheter, Skogsstyrelsen och länsstyrelsen, var som lök på laxen för markägaren i det här fallet. Och det blev knappast bättre när Naturvårdsverkets representant på seminariet beskrev Artskyddsförordningens regler som ”intressanta och rafflande” och att det i princip är omöjligt att få dispens.
Vår svenska artskyddsförordning tillkom 2007 och har sin bas i EUs art- och habitatdirektiv, EUs fågeldirektiv och det nationella artskyddet (=fridlysta arter). Art- och habitatdirektivet har hårdare restriktioner, men bara för vissa utpekade arter. Fågeldirektivet är ”snällare” men gäller alla fågelarter. Nitiska, eller var de bara omedvetna, lagstiftare gjorde då så vid artskyddsförordningens födelse att man tog art- och habitatdirektivets restriktioner som gällande i hela artskyddsförordningen. Och vips så är du som skogsägare rättslös om det flyger en lavskrika, talltita eller annan fågel från ”fågellistan” genom din planerade slutavverkning och kan förväntas häcka där. Varsågod och avstå avverkning och ersättning för detta. Billigt för staten och ekonomiskt katastrofalt för skogsägaren.
Detta är ett brott mot den grundlagsskyddade äganderätten anser LRFs jurister. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras finns rätt till ersättning. Miljörörelsens jurist hävdade istället att detta bara gäller vid ”laglig” markanvändning, och artskyddsförordningen sätter ribban för vad som är lagligt. Detta kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt säger vi som tror på rim och reson och sunt bondförnuft.
Min kollega Gunnar Lindén sammanfattade vad artskyddsförordningen innebär för skogsägaren så här: Onödigt – Kontraproduktivt – Rättsosäkert.

Vidgade vyer

Här har nya vyer öppnats

Jag måste erkänna att det pirrade lite i magen när det avverkades på grannskiftet för några år sedan. Min barndoms skog skulle byta skepnad.  De respektingivande tallarna skulle finfördelas och kanske leva resten av sitt liv i nåt hus långt borta hemifrån. Och hur skulle det gå för de ståtliga tjädrarna? Och bären? Det hjälper inte att vara jägmästare när ens egen närmiljö förändras.
Hur blev det då? Jo min grannes skog bjuder mig fortfarande på naturupplevelser. Min höstpromenad idag började med att jag skrämde upp fem bullriga tjädrar i myrdråget i kanten av hygget. Lingonen på hygget var frostnupna, men rikliga, liksom blåbären. Ett nytt älgpass hade tydligen varit lyckat av älgdragarens spår att döma. Och från höjden kunde jag se ut över en både vid och vidunderlig vy – skogar, sjö och himmel klädda i höstskrud.
Vad gäller det rent skogliga kan jag dock ha en del att erinra. De frötallar som tidigare stod här har lämnat tämligen torftig avkomma efter sig. Tur för grannen att skogskonsulenten på fotot är utanför sitt distrikt.