Rim och reson i artskyddet efterlyses

Dyra fåglar för skogsägaren!

Igår bevistade jag ett seminarium om de brännheta artskyddsfrågorna. Det var en skrämmande och klargörande upplevelse. (se webbsändning på den här länken)
Dagen inleddes med vittnesbörd från verkligheten. En markägare hade med hänvisning till artskyddsförordningen utan ersättning förbjudits att avverka 17 hektar skog som skulle ha inbringat en intäkt på 2 miljoner kronor. Anledningen var att det förekom tjäderspel i området. I övrigt hade området inga speciella naturvärden. Smaka på den prislappen!
Bollandet mellan myndigheter, Skogsstyrelsen och länsstyrelsen, var som lök på laxen för markägaren i det här fallet. Och det blev knappast bättre när Naturvårdsverkets representant på seminariet beskrev Artskyddsförordningens regler som ”intressanta och rafflande” och att det i princip är omöjligt att få dispens.
Vår svenska artskyddsförordning tillkom 2007 och har sin bas i EUs art- och habitatdirektiv, EUs fågeldirektiv och det nationella artskyddet (=fridlysta arter). Art- och habitatdirektivet har hårdare restriktioner, men bara för vissa utpekade arter. Fågeldirektivet är ”snällare” men gäller alla fågelarter. Nitiska, eller var de bara omedvetna, lagstiftare gjorde då så vid artskyddsförordningens födelse att man tog art- och habitatdirektivets restriktioner som gällande i hela artskyddsförordningen. Och vips så är du som skogsägare rättslös om det flyger en lavskrika, talltita eller annan fågel från ”fågellistan” genom din planerade slutavverkning och kan förväntas häcka där. Varsågod och avstå avverkning och ersättning för detta. Billigt för staten och ekonomiskt katastrofalt för skogsägaren.
Detta är ett brott mot den grundlagsskyddade äganderätten anser LRFs jurister. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras finns rätt till ersättning. Miljörörelsens jurist hävdade istället att detta bara gäller vid ”laglig” markanvändning, och artskyddsförordningen sätter ribban för vad som är lagligt. Detta kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt säger vi som tror på rim och reson och sunt bondförnuft.
Min kollega Gunnar Lindén sammanfattade vad artskyddsförordningen innebär för skogsägaren så här: Onödigt – Kontraproduktivt – Rättsosäkert.

Gör om, gör rätt!

Jag fick idag flashbacks till syslöjden i skolan. Ibland sydde jag fel, och det blev inte som jag hade tänkt.  Det som skulle bli en elegant krage liknade mer en strypsnara. ”Gör om, gör rätt!” var slöjdlärarinnans tydliga order.
”Gör om, gör rätt” är precis vad vi som jobbar för skogsägarna nu säger till Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket när det gäller Artskyddsförordningen. Den är en svensk nitisk produkt som delvis är baserad på två EU-direktiv, Art- och habitatdirektivet och Fågeldirektivet. Enligt förordningen är det bland annat förbjudet att störa fåglar eller skada deras häckningsområden och viloplatser. En lista finns bifogad över ett 50-tal fågelarter, t ex talltita, lavskrika och skogsduva. Skogsbruksförbud under fem av årets månader, eller i värsta fall hela året, blir det om du har en häckande talltita i din planerade avverkning. Och det där med ersättning kan du glömma för artskyddsförordningen står över såna trivialiteter, såvitt det inte finns ett ”allt överskuggande allmänintresse”.
Artskyddsförordningen har funnits i flera år men levt ett stilla och undanskymt liv. 2014 infördes dock nya föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagens naturvårdsparagraf och då passade man på att prudentligt hänvisa till artskyddsförordningen och dess fågellista. När Skogsstyrelsen började tillämpa detta upptäcktes att den eleganta kragen var en riktig strypsnara. (Om detta bloggade jag i slutet av 2014.) ”Gör om, gör rätt” skulle min slöjdlärarinna ha sagt. Men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tänker istället ta fram en ”vägledning för ärendehandläggning” så att deras tjänstemän ska kunna hantera strypsnaran bättre. En av mina kollegor avslutade dagens genomgång med att krasst konstatera att ”det kommer att bli mer eller mindre dåligt”.

Hur mycket är nog?

Får våra skogsägare någon julefrid?

På väg mot julefrid …… trodde jag. Senaste tiden har dock inte varit någon höjdare sett ur ett skogsägarperspektiv. En skogsägare i Dalarna riskerar avverkningsförbud utan ekonomisk ersättning pga av att Skogsstyrelsen sett lavskrika på hans marker. Samma effekt kunde det ha fått om man sett talltita där, eller orre, eller jorduggla eller någon annan på den artlista som börjat tillämpas som nån sorts länk mellan Skogsvårdslagen och Artskyddsförordningen. Vad gäller skogsägarens möjlighet till ersättning hänvisas till en lag som inte finns! Den här soppan kan om den får fortsätta lägga en död hand över merparten av Sveriges skogar. Titta på artlistan, och fundera över om det finns några skogar där ingen av dessa arter finns.
Jag har i snart tjugofem års tid, alltsedan utbildningskampanjen Rikare Skog, arbetat för och trott på balans mellan naturhänsyn och virkesproduktion i svenskt skogsbruk. I början var det trögt att få gehör för ökad naturhänsyn men likt en atlantångare styr det nu över. Dit det bär dit bär det.  Var finns de makthavare med helhetssyn som ser vad som håller på att hända? Ska vi överhuvudtaget ha någon skogsproduktion i Sverige? Vem ser skogsproduktionens roll för klimatet och omställningen till ett biobaserat samhälle? Vem törs ställa frågan om våra miljömål är rätt utformade? Jonas Eriksson konstaterar i sin blogg att även om vi skulle satsa hela statsbudgeten, flera år i rad, så kommer vi inte att klara miljömålet Levande skogar så som kriterierna är uppställda idag.
Och vad är vår grundlagsskyddade äganderätt värd? Hur mycket ska våra skogsägare tåla? Hur får man som skogsägare julefrid i nådens år 2014?