Mitt På Spåret

Återuppstånden! Likt katten har jag som bloggare nio liv. Jag inleder detta mitt sjunde bloggarliv med en krönika som jag skrev för magasinet ”Forum för bioekonomi” nr 1 2021 som kom ut i april.

Temat för detta nummer var ”Unga genier”. Nu var det inte för att jag hamnat i den kategorin som jag ombads att skriva en krönika. Min hemhörighet var snarare kategorin ”vi-som-varit-med-ett-tag-och-sett-debatten-om-skogen-skifta”. Den skarpögde kan på magasinets framsida även läsa ”Hjälp unga med klimatångest”. Frågan var om jag med många års perspektiv på skogsbranschen känner något framtidshopp. Den utmaningen kunde jag förstås inte låta bli att anta. Tänk att kunna berätta för barnbarnen att jag faktiskt varit med i ett magasin bland unga genier. Att jag hamnade på allra sista sidan i magasinet behöver de ju inte få veta.

Min krönika följer mitt liv med skogen i kronologisk ordning. Jag inser till min förvåning att jag nu påbörjat mitt åttonde decennium. Och nog har synen på, och debatten om, skogen skiftat. Krönikans upplägg är inspirerat av TV-programmet På Spåret. Vart är vi på väg? Häng med på resan

”Fredagsmys i TV-soffan med På Spåret. I rasande fart susar vi fram genom omvärlden mot ett resmål där framme. Jag drar paralleller till min egen skogs- och miljöresa och likt Kristian Luuk frågar jag – Vart är vi på väg? Här är ledtrådarna jag fått genom åren:

1950-talet: Som barn var skogen, där pappa och hans bröder jobbade, en given del av livet. Skogen gav mat på bordet och badrum åt folket.

1960-talet: Ökad välfärd och tillväxtoptimism i samhället. Tyst Vår av Rachel Carson skakade om. Som tonåring trodde jag att miljöförstörelsen mycket snart skulle leda till planetens undergång. Aldrig skulle jag sätta barn till denna förgiftade värld.

1970-talet: Som ung vuxen på skogsutbildning fick jag lära mig att Virkessvackan skulle komma om tjugo år. Nu gällde det att producera snabbväxande virke, plöja och spruta. Trädkramare demonstrerade men skogsfolket slog dövörat till.

1980-talet: Hormoslyrförbud. Avverkningsplikt för blädningsepokens restskogar. Försurningen och Skogsdöden var det stora hotet. Ståndortsanpassat skogsbruk, dvs sunt bondförnuft, introducerades.  Flora- och faunavård smög in i skogsbruket. Miljörörelsen och Europamarknaden krävde klorfritt papper och så blev det på nolltid.

1990-talet: Det kom ingen Virkessvacka och Skogsdöden bleknade. Istället kom Rödlistan med hot om artutrotning. Och ny skogspolitik med frihet under ansvar och jämställda miljö- och produktionsmål. Skogsfolket gick kurs på kurs i naturvårdsbiologi. Ofta bra och pragmatiskt samarbete med den lokala miljörörelsen.  

2000-talet: Skogsbruket hade fått in naturhänsyn, och certifiering, i sina rutiner. Men skogsägarna längtade efter att få prata skogsskötsel med sin sektorsmyndighet. Klimatfrågan växte och allt var inte svart eller vitt. God skogstillväxt kunde vara klimat- och miljönytta också.

2010-talet: Skogsbruk som en del av klimatlösningen växte sig starkare. Ingen skogsart på Rödlistan kunde konstateras utrotad senaste två decennierna. Zarembas 30 DN-sidor blåste liv i skogsdebatten. Miljöorganisationerna blev mer operativa, inventerade och överklagade. 90-talets spirande samarbeten hade förtvinat.

2020-talet: Miljörörelsen drar åt skruvarna, mycket vill ha mer. Penseldragen är breda och dramatiska. Tyst Skog, brandhyggen, sifferalarm och prickskytte på aktivt skogsbruks klimatnytta. Skogsnäringen tycks huka under någon gran. 

Ja vart är vi på väg? Ledtrådarna har skiftat genom åren, resmålet likaså. Trots tonårstidens pessimism är jag nu optimist. Kan vi landa på Mars så måste vi väl också klara att skapa en hållbar fossilfri framtid. Skogen har en nyckelroll om vi ska nå det resmålet. Och trots högröstad debatt är den breda allmänheten inte negativ till skogsbruk, bara okunnig. Men skogen kan inte räcka till allt. Det är hög tid för våra folkvalda politiker att sätta ner foten, koppla på vidvinkelobjektivet, sätta övergripande mål, göra kloka avvägningar och prioriteringar om skogens användning och peka ut resmålet – ”dit är vi på väg”. ”

Nyckelbiotopernas fall

”Det handlar om att bryta ett låst läge.”  ”Konflikten var så utbredd och så djup att den inte gick att lösa annat än att vi backade.”

Citaten här ovan handlar om Långforsens kraftverk i Jämtland där Jämtkraft efter en mångårig strid valde att riva kraftverket trots att de juridiskt sett hade rätt att bygga om det. Är det kanske så vi måste göra med nyckelbiotopsbegreppet för att komma ifrån de kontraproduktiva låsningarna? Sluta registrera nyckelbiotoper, städa bort ordet ur vokabulären, lämna det juridiska skymningslandet och börja om på ny kula för att i en positiv anda värna om höga naturvärden i samförstånd mellan markägare och myndigheter?

I två olika förvaltningsrätter har man nyligen kommit fram till att Skogsstyrelsens registrering av nyckelbiotoper är ett beslut som kan överklagas. Förvaltningsrätten i Malmö anser att registreringen innebär ett sådant ingrepp i den enskildes äganderätt att den kräver stöd i lag eller förordning. Tillräckligt författningsstöd för registrering av nyckelbiotoper finns inte och registreringen av de i fallet aktuella nyckelbiotoperna ska därför undanröjas skriver de i en dom. Rätten konstaterar vidare att oavsett det ursprungliga syftet med nyckelbiotopsregistreringar har konsekvenserna av en registrering förändrats över tid genom införandet av certifieringen inom virkesindustrin som inneburit att virke från nyckelbiotoper inte köps in. Rätten skriver i domen att registreringen därmed påverkar skogsägarens situation på ett inte obetydligt sätt och att beslutet om registrering därför ska gå att överklaga.

”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö idag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. ” Ja så lyder definitionen av nyckelbiotop. När nyckelbiotopsinventeringen startade på 1990-talet var tanken att inventeringen skulle hjälpa oss att hitta de små exklusiva naturvärdespärlorna som vi då trodde utgjorde ca 1% av skogsmarken. När skogsnäringen som en del i sitt sektorsansvar startade certifieringen strax därefter levde man fortfarande i den tron. Idag vet vi att nyckelbiotoper enligt dåvarande definition är långt vanligare än vi då trodde. Dags för reformering på många håll och kanter.

Jämtkrafts ledning gjorde verklighet av det gamla talesättet ”att tänka annorlunda idag än igår är det som skiljer den vise från den envise”. Nog är det dags att vi gör sammaledes i nyckelbiotopsfrågan?

Brandperspektiv

Sverige börjar försiktigt hämta andan efter de senaste veckornas skogsbränder. I den torraste av somrar övermannades vi av naturens krafter. Fnösketorrt brännbart material + god syretillgång + en liten gnista = brand. Svårare än så är inte naturens lagar, ändå så svåra att acceptera.

Felsökare och staketexperter gick förstås igång lika snabbt som eldsflammorna spred sig. Syretillgången kunde man inte gärna kritisera. Gnistbildning från blixtnedslag, tåg, maskinarbeten, korvgrillning, cigarettfimpar mm gled man snabbt förbi. Men organisationen av vårt brandförsvar fick sig många kängor liksom skogsbruket.

Som lekman vad gäller brandförsvarets organisation tycker jag att det mesta i år verkat fungera bättre än vid Salabranden 2014. Kommunikationen till allmänheten har varit riklig. Räddningsledarna har framträtt lugnt och förtroendeingivande. Kommun- och länsgränser tycks inte ha varit oöverstigliga, inte heller landsgränserna. EU-samarbetet har väsentligt förstärkt våra resurser. Även om det finns förbättringspotential så tycker jag att betyget är godkänt.

Skogsbruket, som onekligen utlöste Salabranden 2014, har under årets torra heta sommar visat en större riskmedvetenhet. De flesta skogsföretag har stoppat sina maskinarbeten, särskilt markberedningarna, för att inte riskera gnistbildning och brand. Men felsökarna och staketexperterna bryr sig inte om såna petitesser. Bränderna är ändå skogsbrukets fel. Bränderna beror på de likåldriga barrskogar som skogsindustrin skapat konstaterar en kulturskribent i Expressen tvärsäkert i artikeln på den här länken som sedan spridits i stor skala. Aftonbladet lyckas bräcka detta genom att ta in en debattartikel från Greenpeace som svämmar över av felaktigheter, se denna länk.

TACK Anna-Lena Axelsson på SLU och några till som tålmodigt försökt att bemöta dessa fake-news med forskningsbaserad kunskap. Före brandbekämpningens tid brann i snitt 1% av skogsarealen per år. När det är så torrt som i sommar brinner allt. Vi har högre lövandel i våra skogar idag än på 1950-talet, lika hög som på 1920-talet. Branden sprids lättare i en flerskiktad skog. Mängden brännbart material är större i orörda skogar. Spridningsrisken är mindre i brukade skogar.  På den här länken finns en läsvärd rapport med kunskap om hur brand uppstår, hur olika skogstyper brinner, hur väder och vind påverkar mm. Bra läsning för staketexperter och andra.

På en anslagstavla i nejden hittade jag de två affischerna på fotot här nedan, båda uppsatta i början av sommaren, ovetande om hur brännande aktuella de skulle bli. Två stora utmaningar för framtiden. Klimatförändringar som gör delar av vårt land, och stora delar av världen, torrare. Och den glesa befolkningen i de delar av vårt land där de stora skogsarealerna finns. Vi har en del att bita i om vi vill undvika stora skogsbränder.

Men inget ont som inte har något gott med sig. I nöden prövas vännen. Många EU-motståndare har nog fått sig en tankeställare den senaste tiden. Och vilken solidaritet och engagemang som blommat ute i våra bygder. Tusentals brandmän och frivilliga har färdats miltals för att dra slang, hugga avgränsningslinjer, bre smörgåsar, frakta pizzor, vattna vägkanter och hålla humöret uppe. TACK för att ni finns och för vad ni gör!

Nyckelbiotoper – ett rött skynke för alla

Jag har länge undvikit ämnet men nu kan jag inte längre hålla mig. Nyckelbiotop – detta ord som får ALLA med intresse för skog att se rött. Skogsägare ser med bävan på risken att få delar av sin skog klassad som nyckelbiotop eftersom det i praktiken innebär rött ljus för avverkning. Och miljöorganisationernas blod svallar rött när Skogsstyrelsen pausar registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Jag jobbade på dåvarande Skogsvårdsstyrelsen när nyckelbiotopsinventeringen startade i början på 1990-talet. Jag minns tydligt omställningen inför och efter den nya skogspolitiken. Nyckelbiotopsinventerarna fick rejäla specialutbildningar, men även vi vanliga dödliga fortbildades. Själv studerade jag, och många med mig, naturvårdsbiologi på kvartsfart under två års tid. Inventeringen av nyckelbiotoper skulle hjälpa oss att hitta de små exklusiva naturvärdespärlorna som vi då trodde utgjorde ca 1% av skogsmarken. Entusiasmen var, åtminstone i vissa kretsar, stor. Glöden falnade kanske något när det visade sig att vi i det kalkrika Jämtland var ”välsignade” med oändligt många kalkbarrskogar, rika gransumpskogar och västligt belägna skogar med hög luftfuktighet. Ett eldorado för lavar, svampar och insekter. Idag är 3% av Jämtlands skogar klassade som nyckelbiotoper, men troligen finns det enligt definitionen minst det dubbla.

Nyckelbiotop är ingen formell skyddsform och renderar ingen ersättning till skogsägaren. Certifieringssystemen, FSC och PEFC, tog i sina kriterier in att nyckelbiotoper inte ska avverkas på certifierade fastigheter. Det gjordes på den tiden när man fortfarande trodde att vi skulle landa på 1% nyckelbiotoper. Föga anade man då vilket ris man band åt skogsägarnas rygg. Ambitiösa skogsägare vill förstås vara certifierade och då är nyckelbiotop lika med avverkningsstopp. Effekten blir densamma för icke-certifierade skogsägare eftersom inga virkesköpare köper virke från nyckelbiotoper.

Från min tid i styrelsen för Skogsvårdsstyrelsen i Mellannorrland runt millennieskiftet har ett besök hos ett par unga bönder etsat sig fast. De hade precis köpt en jord- och skogsbruksfastighet och skulle investera i en ny ladugård. I kalkylen vid köpet ingick att en slutavverkning skulle finansiera delar av bygget. Sen kom chockbeskedet – slutavverkningsbeståndet klassades som nyckelbiotop så någon avverkning där var inte att tänka på. I närheten fanns redan ett naturreservat med motsvarande naturvärden så länsstyrelsen ville inte göra ytterligare ett reservat. Ladugårdsbygget kunde inte vänta och belåningen blev förstås mycket högre än beräknat. Efter några år fick företaget ett tragiskt slut som jag inte vill beskriva här. Jag funderar ibland på om det hade gått annorlunda om det unga bondeparet hade haft andra ekonomiska förutsättningar genom att som planerat finansiera bygget med ett uttag ur skogen.

Det protesteras nu hej vilt mot att nyckelbiotopsregistreringen i nordvästra Sverige pausas, ”ett svek mot naturvården” och ”en miljöskandal utan like” skanderar miljörörelsen. I en sidokommentar framgår att man ser nyckelbiotoper som billiga avverkningsförbud. Att beslutet om pausen grundar sig på en saklig nulägesbeskrivning om nyckelbiotoper från hösten 2016 nämns inte med ett ord. Inte heller att den rikstäckande nyckelbiotopsinventeringen upphörde för drygt tio år sen. Nu jobbar Skogsstyrelsen objektsvis i samband med avverkningsanmälan. Och i nordvästra Sverige är de objekten oändligt mycket vanligare och större än tanken var när nyckelbiotopsbegreppet föddes för 25 år sedan. ”Att tänka annorlunda idag än igår är det som skiljer den vise från den envise.”

Ett land av skog

När man ser det hela lite grann från ovan ….

Idag flyger jag likt Nils Holgersson över landet, eller åtminstone halva landet, från Jämtland till Skåne. Jag upphör aldrig att fascineras över landskapets skiftningar, idag förstärkta av det tunna snötäcket som framhäver terrängens former. Långt där nere ligger landskapet som en öppen historiebok, format av såväl inlandsisens övermänskliga krafter som generationer av människohänder.
Som urtida blodådror flyter Ljungan och Ljusnan genom ett storskaligt skogslandskap målat med breda penseldrag. På vattendelaren dem emellan är det långt mellan byarna och skogarna präglas av skogsbolagens rationella skogsbruk. Så vidgar sig älvdalen och breder behagfullt ut sig i leende odlingsmarker som följer med ända ner mot havet. Ner mot havet flyter också virket, förr på vattnet, nu på land. Virket byggde hälsingeböndernas välstånd, ännu synligt i de stora hälsingegårdarna, numera ett världsarv.
Så kommer vi in över Roslagens småbrutna landskap. Tidigare skärgårdskobbar med grunda jordtäcken trängs med mer finjordsrika svackor som ofta odlats upp. Här finns artrika ängs- och betesmarker, mularnas landskap, där den biologiska mångfalden nu är starkt hotad av jordbruksnedläggelse och igenväxning. Skogen präglas av småbrutenhet, många små skogsägare har genom åren skött sin skog på allehanda sätt. Tacken för det är att nyckelbiotoperna här ligger tätare än någon annanstans i landet. Många är de skogsägare som sliter sitt hår över i praktiken konfiskerad mark.
Sörmland, vänligt och lummigt …. och översvämmat av hjortdjur och vildsvin. Gods och gårdar, medelfastigheten är större här än i något jämförbart landskap. Övergår i väster mot bördiga Östgötaslätten och i söder mot det karga sandstensområdet i östra Småland. Försommartorrt och magert, typiska tallmarker. Men flickorna i Småland får allt färre furumoar att gå vallande och trallande på. Det höga viltbetestrycket gör att skogsägarna väljer att plantera gran istället för tall.
Hade planet gått en västligare rutt skulle jag kanske ha kunnat studera de skogsmarker runt Ljungby där stormen Gudrun rakade rent en januarinatt för tolv år sedan. Som en grön fäll kläds de markerna nu av växtliga ungskogar, mestadels gran med stort lövinslag. De växer så det knakar, har redan nått brytpunkten där mer koldioxid tas upp av trädens tillväxt än vad som avges av den frilagda markens humuslager som i hyggesfasen fick en kraftig kick att öka nedbrytningshastigheten.
Så kommer vi in över Skåne där böljande åkrar bildar ett tjusigt lapptäcke. Skogarna här kan grovt sorteras in i två kategorier, ädla lövskogar och mindre ädla granåkrar. Som ung förstod jag aldrig varför en del sörlänningar var så negativa till granskog. Efter att under studietiden ha försökt gå igenom en skånsk granskog förstod jag dem bättre.
Så mycket jag sett under dagen, och mest av allt var det skog. Sverige är ett land av skog, oförtrutet växande skog. En rik naturresurs som gjort Sverige rikt. En rik naturresurs som rätt brukad är nyckeln till framtidens fossilfria bioekonomi.

Framtid för skogen, då som nu

”Skogarne och Skogsväsendet” är titeln på en bok från 1865. Den skrevs för att råda bot på ”bristande kunskap om skogarnas rätta betydelse och skogshushållningens väsende”. Den kunskapsbristen finns nog än idag.
Boken väcker många tankar och perspektiv på utvecklingen av vår skogsnäring. När den skrevs för 150 år sedan rådde skogsbrist i stora delar av landet. Man bedömde till exempel att endast 20% av arealen i Kronoberg utgjordes av skog. Det är svårt att tro när man reser därigenom idag.
Av produkterna från skogen var brännved den viktigaste. Därefter kom bräder, plankor, bjälkar, master och stäfver. När man skriver om ”skogsindustrin” så är det framförallt tillverkning av möbler,  verktygsskaft od man avser. Dock beskrivs på ett ställe en ”fabrikation som möjligen kan blifva af vigt i framtiden…. s.k. träpapper”. Det bestod till hälften av ”vanlig papperssmörja” (lump?) och hälften fint sönderhackade vedtrådar. Ja nog blev den fabrikationen av vikt.
Mycket har förändrats på 150 år. En sak förenar dock dåtid och nutid. Den kan sammanfattas i följande mening från boken – ”Forstmannen har en vacker lefnadsuppgift, den nemligen att mera än de flesta arbeta för framtiden.”

Internationella Landsbygdskvinnors dag

Onsdag 15 oktober är det Internationella Landsbygdskvinnors dag. Och visst är de värda att fira – Eunice i Kenya, Anna i Sverige och alla deras systrar världen över. Eunice bedriver agroforestry på sin lilla gård och försörjer därmed familjen med både brännved, djurfoder och mat. Anna driver skogsbruk och hund- och jaktkurser i Norrlands inland och sprider med sin entusiasm den framtidstro som bygden så innerligt väl behöver. Eunice har fått sin utbildning i agroforestry genom Vi-skogen. Där vet man vikten av att investera i landsbygdens kvinnor för långsiktiga effekter. Och här hemma i Sverige ser vi att det ofta är kvinnorna som står för utvecklingsidéerna på landsbygden.

Rebecca och Fiona – hotshots on tour!?

Tre dagar i veckan jobbar jag i Stockholm, långt från landsbygden. På nätterna sover jag i ett rum i de kvarter där livsmedelsbutikerna annonserar om hummer istället för falukorv och stora stadsjeepar trängs längs trottoarkanterna. Kvinnor finns det förstås här också, fast inte direkt några landsbygdskvinnor. En kväll stötte jag på Rebecca och Fiona, eller rättare sagt deras bil (se bifogat bildbevis). Hotshots on tour!? Trots min tämligen höga ålder har jag aldrig stött på någon Rebecca eller Fiona tidigare. Av deras klädsel att döma jobbar de varken med agroforestry eller jaktkurser. En googling lärde mig att de är en känd discjockeyduo. Deras ansiktsuttryck får min kvinnosjäl att värka. Var är glädjen, stoltheten och självkänslan i denna bild? Senaste skivan heter i konsekvensens namn ”Beauty is pain” och duon har 130 000 gillare på facebook. Hur många av dessa är unga tjejer som söker förebilder?
Bilden av Rebecca och Fiona har etsat sig fast på min näthinna, en påminnelse om att vägen till jämställdhet är lång och krokig. Men onsdag 15 oktober, på Internationella Landsbygdskvinnors dag, ska jag istället försöka se Eunice och Anna framför mig, glada och stolta. Säkert har du också några landsbygdskvinnor i din närhet som är värda att fira och lyfta fram. Det finns ju bland annat 125 000 skogsägande kvinnor i Sverige.

Skogsälskande Sommarpratare

En av de skogsälskande sommarpratarna

Två olika sommarpratare har den här veckan delat sina tankar om skogen med oss radiolyssnare. Onsdag 16 juli kunde vi i Sommar i P1 lyssna till den miljöprisade naturvärdesinventeraren Sebastian Kirppu. Dagen efter lades ett Sommarprogram med den unga skogsmaskinföraren Johan Elofsson ut på Lantbrukspodden. Jag har lyssnat på båda och det tycker jag du kära bloggläsare också ska göra (länkar ligger på respektive namn). De har båda en stark kärlek till skogen. Gemensamt för dem är också att far-/morföräldrar spelat en viktig roll för deras skogsintresse. Hur många av de barn som nu växer upp har dessa generationsband till skogen? 
Båda sommarpratarna tycks också ha haft en sökande period i sitt liv. Där slutar dock likheterna mellan dem. De har valt olika vägar för att stilla sin längtan till skogen. Sebastian har valt att gå in i skogens minsta skrymslen och lärt sig hitta massor av de växt- och djurarter som lever i naturskogarna. Johan har valt att se skogen inifrån och ut, dess betydelse för att kunna försörja sig på landsbygden.
Sebastians kunskaper är imponerande djupa, men smala. Att han röstades fram som svenska folkets Sommarpratare är svårt att förstå även för andra än denna recensent i Aftonbladet. Att hans kunskap är stor förvärrar det faktum att han i programmet sprider helt fel information.  Han säger där att 2000 rödlistade skogslevande arter inte kan leva vidare i brukad skog. Som naturvärdesinventerare på Länsstyrelsen måste det anses som ett rent tjänstefel att sprida dylik desinformation. Reaktioner på bl a detta finns på den här länken.
Johan har också djupa kunskaper, men mer om hur man brukar skogen med hjälp av den skogsmaskin han kör. Han uttrycker i detta också sin omsorg om skogen, att skapa framtidens skogar så skonsamt som möjligt.

Skogen i Almedalen

 

Södras ordförande, iklädd träfiber, talade sig varm för skogsråvarans möjligheter

Almedalsveckan gick och semestern kom. För andra året i rad har jag betraktat Almedalsveckan på distans, twittrat, facebookat och gjort mitt bästa för att sprida det som hänt där på skogsfronten. Det är slående hur perspektivet på skogsfrågorna ändrats på kort tid. 2011 var det inte många aktiviteter på skogstema. Vi gjorde från LRF Skogsägarna ett tafatt seminarium tillsammans med Landsbygdsdepartementet för att lansera Skogsriket och miljöorganisationerna höll några enstaka seminarier. 2012 var det fullt pådrag mot skogsbruket. Det var rödlistade arter, naturskogar och hotad biologisk mångfald på agendan. Genom Visby marscherade Fältbiologerna utklädda till levande buskar i protest mot Ojnarefallet. Själva stod vi på Donners plats med älgchips, barkbröd och vår heliga skrift om familjeskogsbrukets erbjudande.
2013 var perspektivet ändrat. Skogens betydelse för klimat, förnybar energi och biobaserade produkter tog betydligt mer plats än de snäva rödlistefrågorna. Och i år har Almedalsprogrammet flödat av aktiviteter om skogsråvaran som nyckeln till en hållbar biobaserad samhällsekonomi. Det handlar inte längre om ATT det skulle gå att ställa om med skogen som bas, det handlar om HUR vi gör det. LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar sammanfattar det hela så här : ”Det kommer en ny tid och där kommer skogen att spela en avgörande roll.”
Jag tar nu semester och blogginläggen kanske kommer lite glesare, följer nog regnvädrens frekvens. Ha en riktigt skön sommar!

Ut ur garderoben

 

Klimatnytta fotograferad av Anders Esselin

Igår var en stor dag för oss skogsmullar. Äntligen klev forskarna ut ur garderoben, tog bladet från munnen och flyttade upp skogsbrukets ljus på skäppans ovansida i klimatfrågan. Tomas Lundmark m fl från det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Future Forests har tagit ett helhetsgrepp på skogsbruket och dess kolbalans. Här finns en länk till deras rapport i tidskriften Forests.
Bilden är solklar, ett aktivt skogsbruk och användning av skogsråvaran för att ersätta  fossila råvaror och energikrävande byggmaterial är på lång sikt det mest klimatsmarta. Varje skördad och använd kubikmeter virke gör en nettonytta på 470 kg mindre koldioxidutsläpp till atmosfären. Now we are talking!
Pressmeddelandet är flitigt spritt och kommenterat på sociala medier. Dock är det helt tyst från miljöorganisationernas sida. Är miljönytta som samtidigt är ekonomisk nytta inte värdig att kommenteras?
Idag kom det ut folk ur en annan garderob, närmare bestämt Skogsstyrelsens. Man har utrett vilka konsekvenser ett slopat toleransavdrag vid naturvårdsavtal skulle innebära. Förödande, verkar vara svaret. Och dessutom anser man att ”borttagande av avdraget bedöms inte påverka markägarnas vilja och intresse att ingå naturvårdsavtal i någon större utsträckning”. Undrar just om ett toleransavdrag på tjänstemännens lön skulle påverka deras vilja och intresse att jobba full arbetsvecka.
Jag avslutar detta blogginlägg med en länk till en debattartikel som jag hoppas kan vidga vyerna när det gäller hur vi ska ta hand om våra naturvärden på ett effektivare sätt än idag.