Om äganderätt som drivkraft

röjkvinnorlättSkogsägare är ett tålmodigt släkte. Man sätter plantor som är mogna att skörda när man själv lämnat jordelivet. Ibland äter sorkarna upp plantorna. Då planterar skogsägaren nya plantor. Efter några år tränger lövslyet sig på. Med röjsågen hjälper då skogsägaren de unga framtidsträden att få växtrum, skulpterar fram den nya skogen. Hungriga vandringsälgar tar för sig av ungtallarna. Skogsägaren muttrar, går på möten och skriver kanske en insändare. På äldre dar kan skogsägaren få gallra det hen en gång planterade. Gallringen ger inte mycket pengar, men tillfredsställelsen över en välskött skog tycks ge lön för mödan. Pengarna kommer när skogen är slutavverkningsmogen. Sådant är skogsbrukets kretslopp och tålamod är skogsägarens signum.

Men nu börjar tålamodet tryta. Det sjuder i det annars så tålmodiga skogsägarsläktet. Man känner sig inte längre säker på att få ta ut avkastningen av sitt arbete och sina investeringar i skogen. En anmälan av slutavverkning kan leda till en nyckelbiotopsregistrering och död mans hand över beståndet. Ligger skogen fjällnära riskerar ens skogsbruk att klassas som ej pågående markanvändning och därmed ej berättigat till ersättning. Finns det en aktivt rapporterande fågelskådare i närheten kan följden bli att avverkningen stoppas med stöd av artskyddsförordningen. Nya begrepp som ”värdetrakter” och ”grön infrastruktur” ger miljöaktivister luft under vingarna att kräva avverkningsstopp på allt större arealer. Mycket vill ha mer ….. och risken finns att skogsägarna får stå för notan.

I begreppet äganderätt ingår såväl förfoganderätt som ersättningsrätt. Är vår grundlagsskyddade äganderätt på väg att urholkas? Lösa rykten om skogsstudenter som frågar sig om man verkligen kan äga skog behöver kanske inte betyda så mycket. Mer oroande är att en statlig utredare ifjol ifrågasatte om det är rimligt att enskilda personer kan äga en så värdefull naturresurs som skogen. Hon avsattes snabbt men observera att den nye utredaren föreslagit att miljöorganisationer ska kunna överklaga beslut om avverkningstillstånd. Vi ser också hur skogsägare allt oftare tvingas gå till domstol för att få sin grundlagsskyddade ersättningsrätt.

Det finns många juridiska och ekonomiska aspekter på äganderätten. Jag skulle också vilja lyfta äganderättens betydelse som mänsklig drivkraft. Den som får hjärtat att svälla av stolthet och glädje vid en kvällspromenad genom den egna skogen. Den som får skogsägaren att investera i planteringar som hen inte hinner skörda frukten av. Den som borgar för ett ansvarsfullt och långsiktigt brukande av skogen. Vad händer med den drivkraften när inskränkningarna i rätten att bruka sin egen ägandes skog duggar allt tätare? Hur påverkas den lustfyllda drivkraften av upplevelsen att myndighetsföreträdare utan proportionalitet och helhetssyn gör djupa hack i ens livsverk? Vittnesmålen är många om hur dessa konflikter tar tid, kraft och lust ifrån skogsägaren. Tid, kraft och lust som istället kunde användas för att utveckla företaget.

Ja tålamodet tryter och det sjuder både här och där bland skogsägarna. Landsbygdsministern har dock vid flera offentliga tillfällen i vinter sagt ”att ta något utan att betala är stöld”. Upp till bevis! Det är hög tid för våra politiker att ta tag i tömmarna innan ekipaget åker i diket.

 

Den här texten är även publicerad i Norra Skogsmagasinets valspecialnummer.

Med liv och lust

Wilma_5608_v3Så här års bubblar blodet i mina ådror. Tidningarna är fyllda av odlingstips och butikshyllorna av nya spännande fröer. Det är odlarlusten som pirrar i kropp och själ. Fröjden att peta ner frön i jord, se dem gro och växa upp, gallra, skörda, tillaga och äta.

Jag tror att det är samma lust som är skogsbrukarens drivkraft, om än tiden från frö till planka är betydligt längre. Med lust planterar man för kommande generationers skörd. Fröjdefullt röjer man förra decenniets föryngringar. Med nöje gallrar man det mamma planterade. Och glädjen är stor när morfars föryngringar är mogna för slutavverkning.

Ja lusten är en kraftkälla för skogsägaren. Den ger energi att övervinna snytbaggar och sommarfrost. Lusten lyfter blicken mot framtiden. Undersökningar visar att viljan att lämna över en bättre skog till nästa generation är en av de viktigaste drivkrafterna hos många skogsägare. Med liv och lust brukar man sin egen ägandes skog med sikte på framtiden.

Jag samordnar just nu ett äganderättsprojekt på KSLA (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin). Under vintern har jag därför haft ovanligt många och djupa samtal med jord- och skogsbrukare som drabbats av olika typer av inskränkningar i sin äganderätt. För skogsägarnas del har det bland annat handlat om artskyddsregler, reservatsbildning, fjällnära skog, nyckelbiotoper och mera nyckelbiotoper. Samtalen har ofta blivit långa, för det är många och långa turer med många myndighetspersoner som beskrivs.

Jag är djupt tagen av de berättelser jag lyssnat till. Trots att jag tycker mig vara väl insatt i problematiken med intrång av olika slag så kom all, för att nu tala västerbottniska, ”o-lust” som ett slag i magen. Så många vittnesmål om hur lusten att bruka skogen är borta. Känslan av övergrepp när rätten att bruka den skog man älskat och vårdat tas ifrån en dödar lusten. I värsta fall vill man inte ens gå ut i den skog man tidigare älskade att ströva i.

Vi har en skogspolitik som omfattar både miljö och produktion och den ska vi givetvis leva upp till. Men vi måste samtidigt vårda lusten att bruka skogen. Avsättningar för naturvård måste ske i samverkan med skogsägaren, inte över hens huvud. Hanteringen måste präglas av respekt, lyhördhet, helhetssyn och sunt förnuft. Den kompetensen kan vara väl så mycket värd som kunskapen om aspgelelavens apothesier när det gäller att bevara och skapa naturvärden.

Lusten är en ömtålig blomma. Får den vatten och näring, frihet och förtroende, står den stark. Tuktas den för hårt förvandlas den till olust.  Lusten och glädjen att bruka skogen är en stark drivkraft för skogsägaren och därmed också för hela skogsnäringen. Det är i sin tur en drivkraft för landsbygden, nationen och den nya bioekonomin. Så låt oss fortsätta att bruka skogen med liv och lust.

Kom-, kom-, kom-munikation

Vi som jobbar med eller tycker till om skogen har så mycket sakkunskap i våra huvuden. Där trängs latinska växtnamn, tillväxtfunktioner, förflyttningsscheman, virkeskvalitéer, lagparagrafer, markberedningsmetoder, rödlistade arter, momsredovisningsdatum och en och annan sångtext. Men vad hjälper det om vi inte klarar kommunikationen mellan de människor som äger, jobbar med och berörs av skogen?

Ett praktexempel på bristande kommunikation pågår just nu i min hemkommun i Jämtland. Jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om länsstyrelsens hantering av skogsägarna i Offerdal. De som vid ett första informationsmöte fick kastat i ansiktet av en tjänsteman att ett 600 hektar stort reservat skulle bildas vare sig de ville eller inte. Och där en orolig markägare fick rådet att ”…. skapa dig ett eget liv någon annanstans.” En grundkurs i kommunikation skulle troligen ha förebyggt de värsta grodorna.

Landshövdingen insåg att situationen höll på att urarta, kallade till nytt möte och lugnade markägarna med att säga att länsstyrelsen inte tänker tvinga in markägarna i något reservat. Dessutom lovade länsstyrelsen att kvalitetssäkra den synnerligen översiktliga artinventering som hade gjorts i skogen. Frid och fröjd rådde i Offerdal något dygn. Sen trädde Skogsstyrelsen fram i media och uttryckte sin indignation över landshövdingens ingripande. Nog kan man undra hur det står till i myndighetsvärlden när kommunikationen mellan myndigheter går via tidningens förstasida. Det blir bakläxa på kommunikationskursen.

tidningssidor.jpgI höst har sedan tidningens förstasida haft flera reportage från Offerdal. Media i all ära men någon lyckad kommunikationskanal mellan myndighet och skogsägare är det inte. En inlejd inventerare från Västmanland uttrycker ena dagen att detta är ”den bästa skogen i Jämtland”. Han medger dock att det kan skilja mellan vad artinventerare och skogsägare anser vara ”bra skog”. Dagen efter är det markägarnas tur att pryda förstasidan. De känner sig överkörda och oinformerade om att artinventering pågår. Att en markägare blivit uppringd för att inventeraren ville ha nyckel till en vägbom tycker de inte är tillräcklig kommunikation.

Nästa kapitel i följetongen kom när Naturvårdsverkets nytillträdda länskontakt besökte området tillsammans med fem (5!) handläggare från länsstyrelsen. Några citat från intervjuerna: ”… sen är frågan hur mycket man ska säga och när. Som inventerare vill och kan man inte ha markägarna med sig på alla områden, man måste kunna jobba också.” ”Det är lite som att vandra på en knivsegg vad man kan säga och inte för att inte väcka ont blod.” Ja se den knivseggen har länsstyrelsen slipat själva med hjälp av bristande kommunikation och respekt för de skogsägare som bor och verkar i den ännu levande Offerdalsbygden.

Under mitt yrkesliv har jag blivit alltmer övertygad om att nästan alla problem som uppstår beror på bristande kommunikation. Men vad lär vi oss om kommunikation i våra grundutbildningar? Jag hoppas att dagens jägmästarutbildning innehåller mycket mer av den varan än den gjorde på min tid ….. men säker är jag inte. Säker är jag inte heller på hur mycket kommunikationskunskap som ingår i utbildningen av biologer och miljövetare.  Jag hoppas att det inte är bara ”trial and error”* i yrkeslivet som gäller.

 

*Definitionen av inlärningsmetoden ”trial and error” är: ”Vid inlärningsförloppet elimineras undan för undan felaktiga eller ineffektiva beteenden därför att de inte leder till framgång.”

Skogsägarnas berg- och dalbana

berg- och dalbana 2Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.  Följ med på en åktur detta orosår 2017:

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari börjar Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I april pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelar miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementeras av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin egen ägandes skog.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av augusti går landshövdingen i Jämtlands län in och lugnar skogsägarna i Offerdal genom att bromsa ner en 600 hektar stor reservatsbildning där dokumentation och dialog med skogsägarna varit näst intill obefintlig.
Nästan samtidigt meddelar Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av miljöbalken begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi. För den skrockfulle kan det kanske kännas lite oroligt att EUs Miljöråd ska behandla frågan fredag den 13:de oktober.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Som ett underliggande skogspolitiskt vibrato pågår hela året utredningarna av skogsvårdslagen och talerätten enligt Århuskonventionen.

” Men sen så går det opp…”
Förra veckan steg humöret igen. Mark- och miljödomstolen i Östersund upphävde då Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisas till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skriver man också.

Ja nog är det som skogsbrukare lätt att bli åksjuk i denna skogspolitiska berg- och dalbana. Vem vågar göra långsiktiga investeringar i en näring där rätten att bruka skog snart är uppe i domstol lika ofta som i en amerikansk TV-serie?

Ett land av skog

flygbild

När man ser det hela lite grann från ovan ….

Idag flyger jag likt Nils Holgersson över landet, eller åtminstone halva landet, från Jämtland till Skåne. Jag upphör aldrig att fascineras över landskapets skiftningar, idag förstärkta av det tunna snötäcket som framhäver terrängens former. Långt där nere ligger landskapet som en öppen historiebok, format av såväl inlandsisens övermänskliga krafter som generationer av människohänder.
Som urtida blodådror flyter Ljungan och Ljusnan genom ett storskaligt skogslandskap målat med breda penseldrag. På vattendelaren dem emellan är det långt mellan byarna och skogarna präglas av skogsbolagens rationella skogsbruk. Så vidgar sig älvdalen och breder behagfullt ut sig i leende odlingsmarker som följer med ända ner mot havet. Ner mot havet flyter också virket, förr på vattnet, nu på land. Virket byggde hälsingeböndernas välstånd, ännu synligt i de stora hälsingegårdarna, numera ett världsarv.
Så kommer vi in över Roslagens småbrutna landskap. Tidigare skärgårdskobbar med grunda jordtäcken trängs med mer finjordsrika svackor som ofta odlats upp. Här finns artrika ängs- och betesmarker, mularnas landskap, där den biologiska mångfalden nu är starkt hotad av jordbruksnedläggelse och igenväxning. Skogen präglas av småbrutenhet, många små skogsägare har genom åren skött sin skog på allehanda sätt. Tacken för det är att nyckelbiotoperna här ligger tätare än någon annanstans i landet. Många är de skogsägare som sliter sitt hår över i praktiken konfiskerad mark.
Sörmland, vänligt och lummigt …. och översvämmat av hjortdjur och vildsvin. Gods och gårdar, medelfastigheten är större här än i något jämförbart landskap. Övergår i väster mot bördiga Östgötaslätten och i söder mot det karga sandstensområdet i östra Småland. Försommartorrt och magert, typiska tallmarker. Men flickorna i Småland får allt färre furumoar att gå vallande och trallande på. Det höga viltbetestrycket gör att skogsägarna väljer att plantera gran istället för tall.
Hade planet gått en västligare rutt skulle jag kanske ha kunnat studera de skogsmarker runt Ljungby där stormen Gudrun rakade rent en januarinatt för tolv år sedan. Som en grön fäll kläds de markerna nu av växtliga ungskogar, mestadels gran med stort lövinslag. De växer så det knakar, har redan nått brytpunkten där mer koldioxid tas upp av trädens tillväxt än vad som avges av den frilagda markens humuslager som i hyggesfasen fick en kraftig kick att öka nedbrytningshastigheten.
Så kommer vi in över Skåne där böljande åkrar bildar ett tjusigt lapptäcke. Skogarna här kan grovt sorteras in i två kategorier, ädla lövskogar och mindre ädla granåkrar. Som ung förstod jag aldrig varför en del sörlänningar var så negativa till granskog. Efter att under studietiden ha försökt gå igenom en skånsk granskog förstod jag dem bättre.
Så mycket jag sett under dagen, och mest av allt var det skog. Sverige är ett land av skog, oförtrutet växande skog. En rik naturresurs som gjort Sverige rikt. En rik naturresurs som rätt brukad är nyckeln till framtidens fossilfria bioekonomi.

Regelförenkling på facebook?

I veckan har regeringen tagit beslut om förenkling av en del regler för att underlätta för skogsägare/-företagare, läs om det på denna länk. Halva Sveriges skogsareal ägs av enskilda skogsägare och jag är ganska säker på att de är positiva till dessa förenklingar. Från några av miljörörelsens mer extrema företrädare är  reaktionerna de motsatta. Så här skriver en av dem på facebook ”Se där – regeringen gör allt för att det ska bli enklare att skövla det sista av det sista. Fy fan! Dessa galningar måste bort!” Jag undrar om det skett nån sorts regelförenkling på facebook, eller får man uttrycka sig hur som helst där? På facebooksidan Vi som gillar skog har vi i alla fall policyn att det som skrivs där inte får vara kränkande eller stötande, innehålla svordomar, personangrepp eller skällsord.  
Jag kan aldrig tänka mig att den person jag citerade här ovan skulle kunna få något seriöst medialt utrymme. Under veckan kommer vi dock att få höra en annan av skogsbrukets stora motståndare som sommarpratare i radion. Förhoppningsvis uttrycker han sig mer städat. Tyvärr verkar han sakna insikt om de små skogsägarnas villkor och att regelförenklingar kan vara viktiga för dem. På sin facebooksida skriver han så här ”… skogsindustrin är den enda som gynnas av en miljöfientlig regerings beslut? Man skäms över hur vår natur behandlas av alliansregeringen med Centerpartiet som miljötalesparti.” Lyssnar du som läser detta på hans sommarprogram så hoppas jag att du också lyssnar på lantbrukspoddens sommarpratare 17 juli, en ung skogsmaskinförare som berättar om sin vardag i skogen och sina tankar om livet. Läs mer om honom här.

Skattefria löneförmåner

Genuina skogsägare och energigivare

Understundom händer det att jag jobbar för mycket, särskilt under långa kvällar i Stockholm. Det är inte så bra för arbetslusten. Årets första riktiga arbetsdag gled över i en sådan lustlös och energifattig kväll. Då plingade det plötsligt till i mailboxen, ”Smålandshälsning” stod det i rubrikraden. Där kom en varm och blöt hälsning från ett skogsägarpar i Småland som jag haft en del att göra med. De ville höra hur vi hade det med stormfällningarna i Jämtland. Såren från Gudrun lade nog grunden för en rikstäckande empati skogsägare emellan. De berättade om sina vardagsbestyr och om kaffestunderna vid köksspisen som motvikt till blöta otjälade okörbara skogsmarker. Den 18-åriga granplanteringen som snart behöver gallras och de spännande nya plantorna som de beställt för provplantering till våren. En liten besviken underton fanns där över de nyfunna spännande sakerna som man inte visste om vid senaste studiebesöket och så gärna hade velat visa. Mailet avslutades med några uppmuntrande ord som Jantelagen hindrar mig att publicera här och till sist ”varma blöta hälsningar”.
Såna här energikickar är en skattefri löneförmån när man jobbar i en medlemsorganisation. Åh ni fantastiska, jordnära, kunskapstörstiga, omtänksamma, ansvarskännande, naturälskande, livsnjutande skogsägare – vilken arbetslust och energi ni ger mig.