Tankevurpa med oproportionerliga effekter

lavskrikadrommenLavskrikan, eller ”röutjoxan” som den också kallas här i Jämtland, har tidigare inneburit bara positiva associationer för mig. Nyfiken och orädd fladdrar den tyst fram till fikaplatsen i skogen, sitter plötsligt där på en gren och tittar på en, eller kanske snarare på ostmackan i handen. De senaste två åren har dock lavskrikan, utan egen förskyllan, laddats med andra associationer, blivit symbolen för oproportionell myndighetsutövning och stelbent tillämpning av en orimlig lag, artskyddsförordningen. Det handlar förstås om avverkningsförbuden på grund av lavskrika i Hälsingland.

Det senaste halvåret har jag särskilt följt Anders Göranssons ärende. Anders är skogsbrukare på heltid, försörjer sig helt på sitt skogsbruk. Han vara en av de fem skogsägare som 2016 fick avverkningsförbud grundat på lavskrikeförekomst. Dagen innan ärendet skulle upp i Mark- och miljödomstolen drog dock Skogsstyrelsen tillbaka avverkningsförbudet för honom och en av de andra markägarna. Anders och hans advokat ville ändå ha fallet prövat. Domstolsutfallet blev bakläxa för Skogsstyrelsen som sedan överklagade domen för de tre andra markägarna som nu kastas vidare i en juridisk ping-pong-match. Anders fick avverka sina fyra hektar.

31 oktober 2017 avverkningsanmälde Anders tio hektar granskog för slutavverkning. Han hade då kontrollerat att avverkningen inte krockade med något av de lavskrikerevir som fågelklubben hade noterat i de inventeringar som låg till grund för avverkningsförbuden året innan. 11 december, en (1!) dag innan de sex veckor Skogsstyrelsen har på sig att behandla avverkningsanmälan hade passerat, fick Anders information från Skogsstyrelsen om att han nog borde avvakta med avverkningen tills Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen utrett ärendet. Varför man, trots all kunskap som måste ha funnits kvar från 2016,  inte utrett det under de sex veckor som gått framgick inte. 22 januari, elva veckor efter att avverkningsanmälan inlämnats, bad Skogsstyrelsen den person som inventerat lavskrikorna i trakten om en uppdatering av kartorna över reviren. En fylligare beskrivning av de olika turerna finns på sidan 7 i skriften på den här länken.

Anders använde väntetiden till fortsatt analys av bakgrundsmaterialet. En central mening som användes av både Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i processen året innan var följande: ”I området väster om Arbrå, i närheten av Fångåsen, har lavskrikereviren redan minskat från 23 revir på tidigt 1990-tal till dagens nivå på 11 revir.” Anders kunde i inventeringsresultaten inte se något år där det varit mer än 12 revir. Antalet revir varierade 1992-2017 mellan 7 och 12 och och en del av dem bytte plats i området mellan åren. Anders begärde gång på gång att få veta vilket år det fanns 23 revir. I maj kom svaret från länsstyrelsen: ”Formuleringen ovan är olyckligt formulerad och det måste ha skett någon form av ”tankevurpa” och reviren har därför bara räknats totalt sett ……..det går inte att säga att det fanns 23 revir på 1990-talet.” Länsstyrelsen har alltså ackumulerat siffrorna och angett detta som att det funnits 23 revir när det i själva verket aldrig funnits fler än 12 något enskilt år. Och Skogsstyrelsen nyttjade samma argument i sitt yttrande. Alla kan vi ha otur när vi tänker, men så avancerad matematik handlar det här ändå inte om. Hur är det möjligt att två myndigheter inte upptäcker detta utan använder så felaktiga uppgifter som underlag för så allvarliga beslut som att förbjuda markägare att avverka sin skog???

29 juni, lagom till semestertider och medial Almedalsskugga, kom så beslutet angående Anders Göranssons avverkningsanmälan – avverkningsförbud vid ett vite om 1 miljon kronor. Avverkningen var beräknad att ge en intäkt på 900 000 kr. I och med att avverkningsförbudet grundar sig på Artskyddsförordningen finns ingen rätt till ersättning för markägaren. Detta bryter mot den grundlagsskyddade äganderätten där det enligt regeringsformen 2 kap 15§ ingår ersättningsrätt när man tvingas avstå, eller får inskränkningar i pågående användning av mark och egendom, för angelägna allmänna ändamål. Vad ska Anders nu försörja sig på? Läs mer om hans situation och reaktion i denna artikel.

Som nästan-pensionär borde jag väl inte bry mig om sånt här längre? Men det gör jag! Jag skäms som en hund, å allas vägnar, över hur det blivit. Jag var med och införde den nya skogspolitiken på 1990-talet, arbetade hårt för att öka naturhänsynen i skogsbruket. Men hur kunde det bli så här? Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättsprincip som gäller för all myndighetsutövning. Det handlar om  balans mellan mål och medel. Fördelen med åtgärden, eller i det här fallet icke-åtgärden, ska stå i rimlig proportion till den skada det orsakar de berörda. En förmodad förlust av ett lavskrikerevir mot förlorad försörjning för en landsbygdsföretagare – är det proportionerligt? Eller är det ännu en tankevurpa?

 

P.S. Läs gärna Gunnar Lindéns tänkvärda blogginlägg om artskyddsförordningen och lokal bevarandestatus och Dag Lindgrens djupgående granskning av lavskrikebesluten, senast på denna länk. D.S.

Annonser