Det skogspolitiska orosåret 2017

krokigväg

Den skogspolitiska vägen svänger än hit, än dit.

Mitt sista blogginlägg detta skogspolitiska orosår 2017 är en uppdaterad version av ett tidigare inlägg om den skogspolitiska berg- och dalbanan. Inlägget finns också publicerat i Tidningen Skogens decembernummer.

Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari började Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I mars pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelade miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementerades av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin skog.
Som lök på laxen gick Greenpeace under våren ut hårt med sin kampanj att ”Skydda det norra skogsbältet”, dvs undanta mer skog från avverkning.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av sommaren meddelade Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt. Fortsättning torde följa.
Och landshövdingen i Jämtlands län drog sin lans för skogsägarnas sak och förklarade att reservatsbildning i länet ska ske i samförstånd med markägarna, inte med tvång över deras huvuden.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av artskyddsförordningen begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Greenpeace demonstrerade under hösten mot en planerad avverkning i en så kallad värdetrakt. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha stor andel värdefull natur och som ofta har stor andel naturvårdsavsättningar. I stora delar av trakterna är det dock tänkt att normalt brukande ska kunna fortsätta, men Greenpeace anser att hela värdetrakterna ska undantas från skogsbruk. Demonstrationen utökades sen med att blockera tillfarten till Östrandsfabriken utanför Sundsvall.

”… Men sen så går det opp…”
I början av oktober upphävde Mark- och miljödomstolen i Östersund Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisades till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skrev man också. Skogsägarna jublade och Skogsstyrelsen överklagade domen.

”… så går det ner …”
Senare i oktober lämnades utredningen av skogsvårdslagen över till regeringen. Där föreslogs bland annat att ideella föreningar ska få överklaga beslut om avverkningstillstånd i fjällnära skog och ädellövskog. 10% av den produktiva skogsarealen i Norrland och Dalarna ligger i fjällnära skog och 23% av den ägs av enskilda skogsägare. Vem vågar göra långsiktiga investeringar där rätten att bruka skog gång på gång riskerar att hamna i domstol?

”… så går det opp …”
För att komma i takt med sångtexten måste jag här snabbspola förbi det beslut i Europaparlamentets miljöutskott som bland annat jämställer palmolja och tallolja och kan slå hårt mot utvecklingen av biodrivmedel. Istället lyfter jag industriutskottets motsvarande beslut en månad senare. De vill se öppnare definitioner som möjliggör användning av till exempel tallolja för produktion av avancerade biodrivmedel. Hela Europaparlamentet röstar om frågan i januari 2018.

”… sen så går det ner …”
Greenpeace blockerade under senhösten en av SCAs avverkningar.  Och samtidigt fick Skydda Skogen och tyska Robin Wood 70 stycken av den svenska skogsindustrins kunder att skriva under ett brev till svenska regeringen, Skogsstyrelsen och några skogsbolag där man kräver att alla skogar med höga naturvärden i Sverige ska skyddas permanent. Om inte deras krav uppfylls hotar de att sluta köpa svenska skogsprodukter.

”… så går det ännu längre ner.”
Nej det hoppas jag verkligen att det inte gör under orosårets sista dagar. Det är redan tillräckligt stor risk att som skogsägare bli åksjuk i denna berg- och dalbana som tycks drivas av myndigheter, miljöorganisationer och domstolar.

”Men sen så går det opp …”
Jaaa! Luciasången fick en skön efterklang när EU-kommissionen, -parlamentet och ministerrådet enades om hur skogen ska räknas i klimatsammanhang. Hotet om ett hämmande ”avverkningstak” för svenskt skogsbruk är därmed avvärjt säger de som är insatta. Ett stort TACK till alla de som så uthålligt arbetat för att fakta skulle utgöra plattform för denna viktiga fråga.

Så slutade året ändå i dur. Låt oss se det som ett gott tecken inför det nya året. Må skogsåret 2018 präglas av sunt bondförnuft och politisk beslutskraft.

Skogsägarnas berg- och dalbana

berg- och dalbana 2Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.  Följ med på en åktur detta orosår 2017:

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari börjar Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I april pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelar miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementeras av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin egen ägandes skog.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av augusti går landshövdingen i Jämtlands län in och lugnar skogsägarna i Offerdal genom att bromsa ner en 600 hektar stor reservatsbildning där dokumentation och dialog med skogsägarna varit näst intill obefintlig.
Nästan samtidigt meddelar Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av miljöbalken begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi. För den skrockfulle kan det kanske kännas lite oroligt att EUs Miljöråd ska behandla frågan fredag den 13:de oktober.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Som ett underliggande skogspolitiskt vibrato pågår hela året utredningarna av skogsvårdslagen och talerätten enligt Århuskonventionen.

” Men sen så går det opp…”
Förra veckan steg humöret igen. Mark- och miljödomstolen i Östersund upphävde då Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisas till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skriver man också.

Ja nog är det som skogsbrukare lätt att bli åksjuk i denna skogspolitiska berg- och dalbana. Vem vågar göra långsiktiga investeringar i en näring där rätten att bruka skog snart är uppe i domstol lika ofta som i en amerikansk TV-serie?

Miljöpartiets kraftsamling skog

Sommaren ger inte mycket skogsblogginspiration. Det råder semesterkoma i skogssektorn. Men så glimtar det till ibland, som till exempel när miljöpartiet skriver att man vill se en kraftsamling för skogen. Som projektledare emeritus för studiekampanjen Kraftsamling Skog säger det pling i hjärnkontoret, eller kanske förlängda märgen, för den rubriken. Yeess, nu är miljöpartiet med på banan ….. var min första tanke.

Debattartikeln inleds med meningen ”Skogen är viktig för oss alla.” JAAA, så är det absolut! Så himla bra att vi är överens om det. ”Men den måste brukas hållbart.” Självklart ska den brukas hållbart, där är vi också överens …… men vad menar miljöpartiet med ”Men …”? Ja sen kommer då deras definition av hållbart skogsbruk i form av några förslag ur deras skogspolitiska program.

”Genomför en rikstäckande biotopinventering” skriver man. Vilket gigantiskt uppdrag! All vår natur består av olika biotoper; t ex tallhed, blåbärsgranskog, fjällbjörkskog, enefälad och hundratals andra biotoper. Av den fortsatta texten tolkar jag det som att man egentligen menar en nyckelbiotopsinventering. Vi har haft en rikstäckande nyckelbiotopsinventering som avslutades för tio år sedan. Vad jag personligen tycker om nyckelbiotopernas exponentiella karriär har jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

”Satsa på ett hyggesfritt skogsbruk” är nästa förslag. Man vill sätta upp mål för detta för den statsägda skogen. Nu är det ju så att möjligheterna att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk är kopplat till ståndortens förutsättningar, inte primärt till ägarskapet. För kontinuitetsskogsbruk lämpar sig bördiga flerskiktade olikåldriga granskogar i goda klimatlägen bäst. Den statligt ägda skogen ligger till stor del på helt andra typer av skogsmarker.

timmerträd2Så kommer då ett tredje förslag: ”Prioritera skogsråvaran där den gör störst klimatnytta.” Javisst ska vi göra det. Använda trä i byggnader för att ersätta stål och betong med stor klimatpåverkan. Det sågade utbytet ur stammen har alltid varit, är, och kommer troligen att förbli, de bäst betalda sortimenten. Den drivkraften förstärks förstås av klimatnyttan. Men precis som en oxe inte består av bara filé och rostbiff så består inte en trädstam av bara plank och bräder. Hälften av sågstocken faller bort i bark, bakar, spån mm.  Och de kvistiga snabbt avsmalnande stamdelarna högre upp i trädet lämpar sig inte att såga. Eftersom det är där, i grönkronan, som fotosyntesen sker kan vi ju inte förädla bort den. Vad vi ska göra av dessa mindre ädla styckningsdetaljer berör miljöpartiet inte alls i sin debattartikel trots att det även där finns en stor klimatpotential.

Debattartikeln avslutas med en önskan om att ge sina barn och barnbarn känslan av barr under foten och blåbär i munnen. Ja mig veterligt finns det inget som tyder på att det skulle saknas barr och blåbär i framtidens skogar. Man vill också kunna höra fågelsång en tidig morgon i maj. Och eftersom det enligt Svensk Fågeltaxering varit en positiv utveckling för skogens fåglar de senaste tjugo åren ska nog den som tar sig ut i skogen även fortsättningsvis kunna höra fågelsång.

Tack miljöpartiet för att ni bjöd på stoff till detta blogginlägg.

Styv kuling på det skogspolitiska havet

Vårvindar friska som leka och viska borde vara gällande väderlek den här tiden på året. Men i det skogspolitiska spelet blåser det styv kuling med skrikande stormbyar. Vindstilla har det inte varit de senaste 5-6 åren men när Skogsstyrelsen pausade nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige för drygt en månad sedan ökade vindstyrkan markant.

Naturskyddsföreningen vilar inte på hanen. Med stolthet berättar man nu att man kommer att ta över Skogsstyrelsens myndighetsroll och med hjälp av medlemmar genomföra artinventeringar i hela nordvästra Sverige. Skogens egen ”civilmilis”?

bucht och skogEn stormby uppstod när miljöminister Karolina Skog förra veckan berättade att det inte kommer att göras någon översyn av artskyddsförordningen. Översynen begärdes i en gemensam skrivelse från generaldirektörerna för Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen förra året för att säkerställa att artskyddsförordningen är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Nästa stormby kom när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht nu i veckan förklarade att frågan om en översyn av förordningen inte alls är avgjord, den är under beredning på regeringskansliet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Som förvirrad samhällsmedborgare kan man ju fundera över om dessa två ministrar sitter i samma regering.

Det här handlar inte bara om skogspolitik, det berör också balansen mellan stad och land. Både Skog och Bucht har en kommunalpolitisk bakgrund, Skog i Malmö, Bucht i Haparanda. På regeringens hemsida avger de sina respektive ”programförklaringar” så här:
”Under min tid som miljöminister kommer jag jobba för konkreta gröna resultat i människors närhet. Levande städer, närhet till naturen och en hälsosammare vardag med färre gifter och fler smarta lösningar är mina prioriteringar.”
”Det ska vara attraktivt att bo och jobba på landsbygden. Jag ser de gröna näringarna, landsbygdsutveckling och regional tillväxt som viktiga delar i att skapa jobb och tillväxt i hela landet.”

Frågan om artskyddsförordningen har stor betydelse för de få människor/ företagare på landsbygden som lever i närhet till dess effekter. Men det som de företagarna producerar har stor betydelse för de många människorna i städerna. Landsbygdsutveckling och stadsutveckling kan mycket väl gå hand i hand, det kallar jag smarta lösningar. Men att INTE se över artskyddsförordningen är INTE någon smart lösning och det skapar INTE tillväxt i hela landet.

 

Nyckelbiotoper – ett rött skynke för alla

Jag har länge undvikit ämnet men nu kan jag inte längre hålla mig. Nyckelbiotop – detta ord som får ALLA med intresse för skog att se rött. Skogsägare ser med bävan på risken att få delar av sin skog klassad som nyckelbiotop eftersom det i praktiken innebär rött ljus för avverkning. Och miljöorganisationernas blod svallar rött när Skogsstyrelsen pausar registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Jag jobbade på dåvarande Skogsvårdsstyrelsen när nyckelbiotopsinventeringen startade i början på 1990-talet. Jag minns tydligt omställningen inför och efter den nya skogspolitiken. Nyckelbiotopsinventerarna fick rejäla specialutbildningar, men även vi vanliga dödliga fortbildades. Själv studerade jag, och många med mig, naturvårdsbiologi på kvartsfart under två års tid. Inventeringen av nyckelbiotoper skulle hjälpa oss att hitta de små exklusiva naturvärdespärlorna som vi då trodde utgjorde ca 1% av skogsmarken. Entusiasmen var, åtminstone i vissa kretsar, stor. Glöden falnade kanske något när det visade sig att vi i det kalkrika Jämtland var ”välsignade” med oändligt många kalkbarrskogar, rika gransumpskogar och västligt belägna skogar med hög luftfuktighet. Ett eldorado för lavar, svampar och insekter. Idag är 3% av Jämtlands skogar klassade som nyckelbiotoper, men troligen finns det enligt definitionen minst det dubbla.urskog

Nyckelbiotop är ingen formell skyddsform och renderar ingen ersättning till skogsägaren. Certifieringssystemen, FSC och PEFC, tog i sina kriterier in att nyckelbiotoper inte ska avverkas på certifierade fastigheter. Det gjordes på den tiden när man fortfarande trodde att vi skulle landa på 1% nyckelbiotoper. Föga anade man då vilket ris man band åt skogsägarnas rygg. Ambitiösa skogsägare vill förstås vara certifierade och då är nyckelbiotop lika med avverkningsstopp. Effekten blir densamma för icke-certifierade skogsägare eftersom inga virkesköpare köper virke från nyckelbiotoper.

Från min tid i styrelsen för Skogsvårdsstyrelsen i Mellannorrland runt millennieskiftet har ett besök hos ett par unga bönder etsat sig fast. De hade precis köpt en jord- och skogsbruksfastighet och skulle investera i en ny ladugård. I kalkylen vid köpet ingick att en slutavverkning skulle finansiera delar av bygget. Sen kom chockbeskedet – slutavverkningsbeståndet klassades som nyckelbiotop så någon avverkning där var inte att tänka på. I närheten fanns redan ett naturreservat med motsvarande naturvärden så länsstyrelsen ville inte göra ytterligare ett reservat. Ladugårdsbygget kunde inte vänta och belåningen blev förstås mycket högre än beräknat. Efter några år fick företaget ett tragiskt slut som jag inte vill beskriva här. Jag funderar ibland på om det hade gått annorlunda om det unga bondeparet hade haft andra ekonomiska förutsättningar genom att som planerat finansiera bygget med ett uttag ur skogen.

Det protesteras nu hej vilt mot att nyckelbiotopsregistreringen i nordvästra Sverige pausas, ”ett svek mot naturvården” och ”en miljöskandal utan like” skanderar miljörörelsen. I en sidokommentar framgår att man ser nyckelbiotoper som billiga avverkningsförbud. Att beslutet om pausen grundar sig på en saklig nulägesbeskrivning om nyckelbiotoper från hösten 2016 nämns inte med ett ord. Inte heller att den rikstäckande nyckelbiotopsinventeringen upphörde för drygt tio år sen. Nu jobbar Skogsstyrelsen objektsvis i samband med avverkningsanmälan. Och i nordvästra Sverige är de objekten oändligt mycket vanligare och större än tanken var när nyckelbiotopsbegreppet föddes för 25 år sedan. ”Att tänka annorlunda idag än igår är det som skiljer den vise från den envise.”