Nyckelbiotopernas fall

”Det handlar om att bryta ett låst läge.”  ”Konflikten var så utbredd och så djup att den inte gick att lösa annat än att vi backade.”

Citaten här ovan handlar om Långforsens kraftverk i Jämtland där Jämtkraft efter en mångårig strid valde att riva kraftverket trots att de juridiskt sett hade rätt att bygga om det. Är det kanske så vi måste göra med nyckelbiotopsbegreppet för att komma ifrån de kontraproduktiva låsningarna? Sluta registrera nyckelbiotoper, städa bort ordet ur vokabulären, lämna det juridiska skymningslandet och börja om på ny kula för att i en positiv anda värna om höga naturvärden i samförstånd mellan markägare och myndigheter?

I två olika förvaltningsrätter har man nyligen kommit fram till att Skogsstyrelsens registrering av nyckelbiotoper är ett beslut som kan överklagas. Förvaltningsrätten i Malmö anser att registreringen innebär ett sådant ingrepp i den enskildes äganderätt att den kräver stöd i lag eller förordning. Tillräckligt författningsstöd för registrering av nyckelbiotoper finns inte och registreringen av de i fallet aktuella nyckelbiotoperna ska därför undanröjas skriver de i en dom. Rätten konstaterar vidare att oavsett det ursprungliga syftet med nyckelbiotopsregistreringar har konsekvenserna av en registrering förändrats över tid genom införandet av certifieringen inom virkesindustrin som inneburit att virke från nyckelbiotoper inte köps in. Rätten skriver i domen att registreringen därmed påverkar skogsägarens situation på ett inte obetydligt sätt och att beslutet om registrering därför ska gå att överklaga.

rynkskinn1lätt

”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö idag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. ” Ja så lyder definitionen av nyckelbiotop. När nyckelbiotopsinventeringen startade på 1990-talet var tanken att inventeringen skulle hjälpa oss att hitta de små exklusiva naturvärdespärlorna som vi då trodde utgjorde ca 1% av skogsmarken. När skogsnäringen som en del i sitt sektorsansvar startade certifieringen strax därefter levde man fortfarande i den tron. Idag vet vi att nyckelbiotoper enligt dåvarande definition är långt vanligare än vi då trodde. Dags för reformering på många håll och kanter.

Jämtkrafts ledning gjorde verklighet av det gamla talesättet ”att tänka annorlunda idag än igår är det som skiljer den vise från den envise”. Nog är det dags att vi gör sammaledes i nyckelbiotopsfrågan?

Skogsägarnas berg- och dalbana

berg- och dalbana 2Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.  Följ med på en åktur detta orosår 2017:

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari börjar Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I april pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelar miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementeras av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin egen ägandes skog.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av augusti går landshövdingen i Jämtlands län in och lugnar skogsägarna i Offerdal genom att bromsa ner en 600 hektar stor reservatsbildning där dokumentation och dialog med skogsägarna varit näst intill obefintlig.
Nästan samtidigt meddelar Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av miljöbalken begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi. För den skrockfulle kan det kanske kännas lite oroligt att EUs Miljöråd ska behandla frågan fredag den 13:de oktober.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Som ett underliggande skogspolitiskt vibrato pågår hela året utredningarna av skogsvårdslagen och talerätten enligt Århuskonventionen.

” Men sen så går det opp…”
Förra veckan steg humöret igen. Mark- och miljödomstolen i Östersund upphävde då Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisas till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skriver man också.

Ja nog är det som skogsbrukare lätt att bli åksjuk i denna skogspolitiska berg- och dalbana. Vem vågar göra långsiktiga investeringar i en näring där rätten att bruka skog snart är uppe i domstol lika ofta som i en amerikansk TV-serie?

Nyckelbiotop – ofrivillig markavsättning

Ofta avslutar jag veckan med ett pulshöjande pass på Friskis&Svettis. Förra veckan avslutade jag istället med ett pulshöjande seminarium om nyckelbiotoper på KSLA (Kungl. Skogs- o Lantbruksakademin).

Under dagen fick vi upprepade gånger höra definitionen ”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö i dag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. ” Relativt stor enighet verkade råda om att definitionen är bra. Däremot är tillämpningen rent kontraproduktiv anser skogsnäringen. Skogsbolagens landskapsplanering av naturvårdsinsatser splittras och försvåras. Och de enskilda skogsägarna är rädda att förlora brukningsrätten till sina skogar och tappar lusten till frivilliga naturvårdsinsatser.

När nyckelbiotopsinventeringen inleddes på 1990-talet trodde man att 1% av våra skogar skulle klassas som nyckelbiotoper. Nu är vi uppe i 2% och man tror att det finns lika mycket oregistrerat. Det torde visa sig när Skogsstyrelsen nu fått ett nytt tioårigt inventeringsuppdrag.

I tillämpningen av vår svenska skogs- och miljöpolitik arbetar vi med tre sorters naturvårdsinstrument. Det är formella avsättningar som naturreservat, biotopskydd o d där markägaren får ekonomisk ersättning för den avsatta skogen. En annan insats är de frivilliga avsättningarna där ingen ersättning utgår. Certifierade skogsägare åtar sig till exempel att frivilligt avsätta minst 5% av sin skog. Den tredje insatsen är generella hänsyn vid avverkning, som kantzoner mot vattendrag och kvarlämnade trädgrupper. Dessa vardagshänsyn ersätts inte och har visat sig omfatta hela 8% av avverkningsarealerna.

Nyckelbiotoper har ingen formell skyddsstatus. Genom att man i skogscertifieringen förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper innebär dock en nyckelbiotopsklassning i praktiken ett avverkningsstopp. Det blir en ”ofrivillig avsättning”. Även den icke certifierade skogsägaren drabbas av detta eftersom virke från nyckelbiotoper är svårt att sälja på marknaden. Ironiskt nog har skogsbruket alltså genom att frivilligt ta tag i sina miljöfrågor bundit ris åt egen rygg. Certifieringen startade på 1990-talet när man fortfarande trodde att nyckelbiotoperna utgjorde 1% av skogen. Dags för reformering?

Skrämmande är att man från skogsbruket upplevt en glidning av nyckelbiotopsbedömningen genom åren. Och ”förväntas finnas rödlistade arter” i definitionen inbjuder ju verkligen till en glidning. Det har också visat sig att olika inventerare kan klassa samma bestånd olika (se t ex Gunnar Lindéns senaste blogginlägg).  En riktig pulshöjare är det brev som en grupp anställda vid Skogsstyrelsen skrev när pausen i registrering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige hade införts. Där skriver man att ”nyckelbiotoper är i sig ett kostnadseffektivt sätt skydda rödlistade arter”. Blotta misstanken om att tjänstemän, kanske med rent personliga drivkrafter, nyttjar nyckelbiotopsklassningen som ett billigt artskydd undergräver förtroendet för både myndigheten och nyckelbiotopsmodellen.

Registreringen av en nyckelbiotop är inget formellt myndighetsbeslut och kan därför inte överklagas. Ändå innebär det i praktiken ett avverkningsstopp. Någon ersättning för detta garanteras inte. Det kommer med nuvarande ekonomiska ramar, inklusive den aviserade höjningen av budgeten, att ta decennier innan ägarna av de redan registrerade nyckelbiotoperna fått sin ersättning. Och i den nya inventeringen förväntar man sig hitta ytterligare 400 000 hektar nyckelbiotoper. När får dessa skogsägare sin ersättning?

Jag kan inte annat än instämma med den talare på seminariet som sa att ”hanteringen av nyckelbiotopsfrågan är inte värdigt ett demokratiskt rättssamhälle”.

rynkskinn1lätt

Rödlistat rynkskinn i tidigare avverkad skog

Vem säger vad och varför?

Oavverkat Gudrunvirke sprider skogsdöd

Idag har Ekot i sina nyhetssändningar gått ut med nyheten, från 2005, att landsbygdsminister Eskil Erlandsson avverkat i nyckelbiotoper. Jag tänker inte försvara avverkning i nyckelbiotoper, men jag tycker det är viktigt att lyssnarna också får veta att 2005 när det här hände så hade Skogsstyrelsen gett tillåtelse att avverka vindfällen i nyckelbiotoper för att förhindra massförökning av barkborrar efter stormen Gudrun. Katastrofläge rådde och det var ett klokt beslut att ta hand om vindfällena i nyckelbiotoper.
Lustigt, eller snarare olustigt, nog var jag igår ute i Kråketorpsreservatet i Småland. Där tillät inte länsstyrelsen att man tog hand om vindfällena efter Gudrun. Effekterna har blivit katastrofala. I reservatet blåste 7000 m3 ner i Gudrun. 49 000 m3 har sedan dött i reservatet pga barkborreangrepp. Reservatets värde för den biologiska mångfalden har därmed minskat radikalt. Visst är det bra med död ved men inte BARA död ved. Än värre är att barkborrarna angripit skogen runtomkring reservatet och angreppen sprider sig fortfarande. Markägarna har fått viss ersättning för skog som dött inom 300 meter från reservatet men utanför den gränsen får man inget extra trots att man tvingas avverka växtlig skog som skulle ha stått kvar och växt många år till. Man kanske hade tänkt avverka i samband med att barnen skulle ta över skogen men tvingas nu ta det i förtid pga barkborreangreppen.
Gudrunaspekten tycker jag borde framgå i en seriös nyhetsrapportering. Det rådde ett undantagstillstånd 2005 och att då ta fram en avverkning från just det året är inte rättvisande. Dessutom gjordes 2011 en uppföljning av Eskil Erlandssons nyckelbiotoper och de godkändes då. Inte heller om detta sägs något i nyhetsinslaget.
Jag fick en gång lära mig att när jag hör eller läser något alltid fråga mig själv ”Vem säger detta, och varför säger den personen det?” Varför plockas en åtta år gammal avverkning fram just nu? Och av vem?  Det är ett ovärdigt och föga konstruktivt sätt att jobba tycker jag. Låt oss istället mötas i konkret dialog om hur vi ska uppnå bra miljöhänsyn i skogsbruket.

 

 

Vrångt vriden journalistik

Orättfärdigt uthängda skogsägare

Orättfärdigt uthängda skogsägare

I dagens ATL finns en artikel som retar upp mig rejält. Skribenten har lyckats förvränga en ambitiös skogsägares vånda och otrygghet inför myndigheters bedömningar till att skogsägaren med flit huggit bort naturvärden. Artikeln handlar om de skogsägare som Föreningen Skogens höstexkursion nyligen besökte, se tidigare blogginlägg. Så här är min vinkel av historien:
1) Skogsägare 1 får 1995 en nyckelbiotop i sin skog.
2) Skogsägare 1 avverkningsanmäler 2005 tre slutavverkningsmogna bestånd runt nyckelbiotopen.
3) Avverkningen tillåts inte. Nyckelbiotopen utökas, arealen mångdubblas.
4) Skogsägare 2, nära granne till skogsägare 1, planerar senare under 2005 att avverka 45 ha slutavverkningsmogen skog. Ingen nyckelbiotop där, inga särskilda signaler i den gröna skogsbruksplanen, inte heller i den extra översyn Mellanskog för säkerhets skull gör.
5) Trots detta känner skogsägare 2 sig så otrygg att han väljer att gallra istället för att slutavverka skogen.
6) 2009 pågår reservatsbildning, omfattar två av de tre nämnda (punkt2) bestånden hos skogsägare 1.
7) Hos skogsägare 2 står nu 45 ha gallrad gammal skog istället för nyanlagd växtlig skog. Sämre ekonomi både nu och i framtiden.

Skogsägare 2 är gårdsvärd i Kraftsamling Skog, har certifierat sitt skogsbruk och avsatt 7-8% av arealen för naturhänsyn. Han bjöd oss på sin skog, sin beslutsvånda och rädsla för myndigheters godtycke för att vi skulle få en bra grund för en bra debatt om vilka effekter de senaste årens tillämpning av skogs- och miljöpolitik kan få för den enskilde skogsföretagaren. ATLs skribent har valt att bara skildra ena sidan av den debatten. Skogsägare 2 beskylls för att ”kvickt gallra bort sina naturvärden”. Denna enögda journalistik har fått min adrenalinhalt att stiga och dessutom orsakat mitt längsta blogginlägg hittills. Du som orkade läsa ända hit – vad tycker du?

Skogspolitiskt biobränsle

Energigallring

Energigallring

Föreningen Skogens höstexkursion, en dag skogspolitik, en dag biobränsle. Jag höll på att tappa hakan när jag fick veta att det på socialdemokraternas kongress 1952 väcktes förslag om att förstatliga bondeskogen. Det hade jag ingen aaaning om! Omtumlande var också insikten om att många skogsägare i nyckelbiotopstäta Norrtälje känner sig så otrygga att de inte törs slutavverka ens trivial gammal skog utan hellre gallrar den med dålig ekonomiskt utfall och tillväxt som följd. En riktigt het potatis är detta för ambitiösa skogsägare som i Kraftsamling Skog vill jobba med ökad tillväxt och lönsamhet.
Brännhett, i ordets rätta bemärkelse, var även temat andra dagen – biobränsle. Från energigallring i skogen kom vi via en 8 ha stor nyanlagd terminal (en asfaltläggares dröm) till det bautastora Igelstaverket i Södertälje. Märkligt att tänka sig att man där ska elda biobränsle ända uppifrån Jämtland. SÅTAB skrev nämligen ett treårskontrakt med dem i våras.
Läs mer från höstexkursionen på Linda Hedlunds blogg.