Med liv och lust

Wilma_5608_v3Så här års bubblar blodet i mina ådror. Tidningarna är fyllda av odlingstips och butikshyllorna av nya spännande fröer. Det är odlarlusten som pirrar i kropp och själ. Fröjden att peta ner frön i jord, se dem gro och växa upp, gallra, skörda, tillaga och äta.

Jag tror att det är samma lust som är skogsbrukarens drivkraft, om än tiden från frö till planka är betydligt längre. Med lust planterar man för kommande generationers skörd. Fröjdefullt röjer man förra decenniets föryngringar. Med nöje gallrar man det mamma planterade. Och glädjen är stor när morfars föryngringar är mogna för slutavverkning.

Ja lusten är en kraftkälla för skogsägaren. Den ger energi att övervinna snytbaggar och sommarfrost. Lusten lyfter blicken mot framtiden. Undersökningar visar att viljan att lämna över en bättre skog till nästa generation är en av de viktigaste drivkrafterna hos många skogsägare. Med liv och lust brukar man sin egen ägandes skog med sikte på framtiden.

Jag samordnar just nu ett äganderättsprojekt på KSLA (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin). Under vintern har jag därför haft ovanligt många och djupa samtal med jord- och skogsbrukare som drabbats av olika typer av inskränkningar i sin äganderätt. För skogsägarnas del har det bland annat handlat om artskyddsregler, reservatsbildning, fjällnära skog, nyckelbiotoper och mera nyckelbiotoper. Samtalen har ofta blivit långa, för det är många och långa turer med många myndighetspersoner som beskrivs.

Jag är djupt tagen av de berättelser jag lyssnat till. Trots att jag tycker mig vara väl insatt i problematiken med intrång av olika slag så kom all, för att nu tala västerbottniska, ”o-lust” som ett slag i magen. Så många vittnesmål om hur lusten att bruka skogen är borta. Känslan av övergrepp när rätten att bruka den skog man älskat och vårdat tas ifrån en dödar lusten. I värsta fall vill man inte ens gå ut i den skog man tidigare älskade att ströva i.

Vi har en skogspolitik som omfattar både miljö och produktion och den ska vi givetvis leva upp till. Men vi måste samtidigt vårda lusten att bruka skogen. Avsättningar för naturvård måste ske i samverkan med skogsägaren, inte över hens huvud. Hanteringen måste präglas av respekt, lyhördhet, helhetssyn och sunt förnuft. Den kompetensen kan vara väl så mycket värd som kunskapen om aspgelelavens apothesier när det gäller att bevara och skapa naturvärden.

Lusten är en ömtålig blomma. Får den vatten och näring, frihet och förtroende, står den stark. Tuktas den för hårt förvandlas den till olust.  Lusten och glädjen att bruka skogen är en stark drivkraft för skogsägaren och därmed också för hela skogsnäringen. Det är i sin tur en drivkraft för landsbygden, nationen och den nya bioekonomin. Så låt oss fortsätta att bruka skogen med liv och lust.

Kom-, kom-, kom-munikation

Vi som jobbar med eller tycker till om skogen har så mycket sakkunskap i våra huvuden. Där trängs latinska växtnamn, tillväxtfunktioner, förflyttningsscheman, virkeskvalitéer, lagparagrafer, markberedningsmetoder, rödlistade arter, momsredovisningsdatum och en och annan sångtext. Men vad hjälper det om vi inte klarar kommunikationen mellan de människor som äger, jobbar med och berörs av skogen?

Ett praktexempel på bristande kommunikation pågår just nu i min hemkommun i Jämtland. Jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om länsstyrelsens hantering av skogsägarna i Offerdal. De som vid ett första informationsmöte fick kastat i ansiktet av en tjänsteman att ett 600 hektar stort reservat skulle bildas vare sig de ville eller inte. Och där en orolig markägare fick rådet att ”…. skapa dig ett eget liv någon annanstans.” En grundkurs i kommunikation skulle troligen ha förebyggt de värsta grodorna.

Landshövdingen insåg att situationen höll på att urarta, kallade till nytt möte och lugnade markägarna med att säga att länsstyrelsen inte tänker tvinga in markägarna i något reservat. Dessutom lovade länsstyrelsen att kvalitetssäkra den synnerligen översiktliga artinventering som hade gjorts i skogen. Frid och fröjd rådde i Offerdal något dygn. Sen trädde Skogsstyrelsen fram i media och uttryckte sin indignation över landshövdingens ingripande. Nog kan man undra hur det står till i myndighetsvärlden när kommunikationen mellan myndigheter går via tidningens förstasida. Det blir bakläxa på kommunikationskursen.

tidningssidor.jpgI höst har sedan tidningens förstasida haft flera reportage från Offerdal. Media i all ära men någon lyckad kommunikationskanal mellan myndighet och skogsägare är det inte. En inlejd inventerare från Västmanland uttrycker ena dagen att detta är ”den bästa skogen i Jämtland”. Han medger dock att det kan skilja mellan vad artinventerare och skogsägare anser vara ”bra skog”. Dagen efter är det markägarnas tur att pryda förstasidan. De känner sig överkörda och oinformerade om att artinventering pågår. Att en markägare blivit uppringd för att inventeraren ville ha nyckel till en vägbom tycker de inte är tillräcklig kommunikation.

Nästa kapitel i följetongen kom när Naturvårdsverkets nytillträdda länskontakt besökte området tillsammans med fem (5!) handläggare från länsstyrelsen. Några citat från intervjuerna: ”… sen är frågan hur mycket man ska säga och när. Som inventerare vill och kan man inte ha markägarna med sig på alla områden, man måste kunna jobba också.” ”Det är lite som att vandra på en knivsegg vad man kan säga och inte för att inte väcka ont blod.” Ja se den knivseggen har länsstyrelsen slipat själva med hjälp av bristande kommunikation och respekt för de skogsägare som bor och verkar i den ännu levande Offerdalsbygden.

Under mitt yrkesliv har jag blivit alltmer övertygad om att nästan alla problem som uppstår beror på bristande kommunikation. Men vad lär vi oss om kommunikation i våra grundutbildningar? Jag hoppas att dagens jägmästarutbildning innehåller mycket mer av den varan än den gjorde på min tid ….. men säker är jag inte. Säker är jag inte heller på hur mycket kommunikationskunskap som ingår i utbildningen av biologer och miljövetare.  Jag hoppas att det inte är bara ”trial and error”* i yrkeslivet som gäller.

 

*Definitionen av inlärningsmetoden ”trial and error” är: ”Vid inlärningsförloppet elimineras undan för undan felaktiga eller ineffektiva beteenden därför att de inte leder till framgång.”

Rim och reson i artskyddet efterlyses

Dyra fåglar för skogsägaren!

Igår bevistade jag ett seminarium om de brännheta artskyddsfrågorna. Det var en skrämmande och klargörande upplevelse. (se webbsändning på den här länken)
Dagen inleddes med vittnesbörd från verkligheten. En markägare hade med hänvisning till artskyddsförordningen utan ersättning förbjudits att avverka 17 hektar skog som skulle ha inbringat en intäkt på 2 miljoner kronor. Anledningen var att det förekom tjäderspel i området. I övrigt hade området inga speciella naturvärden. Smaka på den prislappen!
Bollandet mellan myndigheter, Skogsstyrelsen och länsstyrelsen, var som lök på laxen för markägaren i det här fallet. Och det blev knappast bättre när Naturvårdsverkets representant på seminariet beskrev Artskyddsförordningens regler som ”intressanta och rafflande” och att det i princip är omöjligt att få dispens.
Vår svenska artskyddsförordning tillkom 2007 och har sin bas i EUs art- och habitatdirektiv, EUs fågeldirektiv och det nationella artskyddet (=fridlysta arter). Art- och habitatdirektivet har hårdare restriktioner, men bara för vissa utpekade arter. Fågeldirektivet är ”snällare” men gäller alla fågelarter. Nitiska, eller var de bara omedvetna, lagstiftare gjorde då så vid artskyddsförordningens födelse att man tog art- och habitatdirektivets restriktioner som gällande i hela artskyddsförordningen. Och vips så är du som skogsägare rättslös om det flyger en lavskrika, talltita eller annan fågel från ”fågellistan” genom din planerade slutavverkning och kan förväntas häcka där. Varsågod och avstå avverkning och ersättning för detta. Billigt för staten och ekonomiskt katastrofalt för skogsägaren.
Detta är ett brott mot den grundlagsskyddade äganderätten anser LRFs jurister. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras finns rätt till ersättning. Miljörörelsens jurist hävdade istället att detta bara gäller vid ”laglig” markanvändning, och artskyddsförordningen sätter ribban för vad som är lagligt. Detta kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt säger vi som tror på rim och reson och sunt bondförnuft.
Min kollega Gunnar Lindén sammanfattade vad artskyddsförordningen innebär för skogsägaren så här: Onödigt – Kontraproduktivt – Rättsosäkert.

Trendbrott?

Trendbrott – ja han sa faktiskt så, Martin Green från Svensk Fågeltaxering, på seminariet om skogens biologiska mångfald på KSLA igår. Under åren 2002-2012 är det fler skogslevande  fågelarter som ökat än minskat. 31% av arterna har ökat, 19% minskat och 47% hållit sig stabila. Och den samlade bilden för de 16 arter som följs upp inom miljömålet Levande skogar är i stora drag oförändrad.
Trendbrott var det också med ett stort antal deltagare från Naturskyddsföreningen på en aktivitet där LRF Skogsägarna var en av arrangörerna. KSLAs anrika plenisal var fullsatt av mycket kompetenta skogs- och miljöföreträdare. Kompetenta var även föreläsarna, och dessutom synnerligen hovsamma. Inga braskande rubriker där inte. Till och med Artdatabankens försvar av rödlistan hölls i en ödmjuk ton. Några klara svar på frågan om det går uppåt eller nedåt för skogens biologiska mångfald var det ingen fler än Martin Green som gav. Mina tankar gick osökt till en av mina gamla lärare som besvarade de flesta frågor med ”det beror på”.
En ögonöppnare för mig var begreppen ”naturlighetskriterier” och  ”naturtyper” som ska rapporteras in bevarandestatus för enligt EUs habitatdirektiv. Naturbyråkratin växer och frodas. Ökar det den biologiska mångfalden?
Även den efterföljande debatten hölls i en hovsam och tämligen konstruktiv ton, vilket var ett välkommet trendbrott. Att den statliga myndigheten Naturvårdsverket agiterade hårt mot skogsbruket var däremot inget trendbrott. Läs gärna min kollega Gunnar Lindéns blogginlägg på detta tema.
De skarpaste skotten sköt förstås Djävulens advokat, alias Carl-Henrik Palmér, som var inbjuden i syfte att provocera. Han erbjöd sig på stående fot att korta rödlistan för skogsarter  med 30 % och därmed minska risken för politiska felprioriteringar. Han avslutade med följande ord:
”Man brukar säga att krig är för allvarligt för att överlåtas åt militärer.
Jag brukar i analogi med detta säga att skogsbruk är alldeles för allvarligt för att överlåtas åt jägmästare.
Och kanske är rödlistning för allvarligt för att överlåtas åt en liten krets engagerade biologer.”