Tankevurpa med oproportionerliga effekter

lavskrikadrommenLavskrikan, eller ”röutjoxan” som den också kallas här i Jämtland, har tidigare inneburit bara positiva associationer för mig. Nyfiken och orädd fladdrar den tyst fram till fikaplatsen i skogen, sitter plötsligt där på en gren och tittar på en, eller kanske snarare på ostmackan i handen. De senaste två åren har dock lavskrikan, utan egen förskyllan, laddats med andra associationer, blivit symbolen för oproportionell myndighetsutövning och stelbent tillämpning av en orimlig lag, artskyddsförordningen. Det handlar förstås om avverkningsförbuden på grund av lavskrika i Hälsingland.

Det senaste halvåret har jag särskilt följt Anders Göranssons ärende. Anders är skogsbrukare på heltid, försörjer sig helt på sitt skogsbruk. Han vara en av de fem skogsägare som 2016 fick avverkningsförbud grundat på lavskrikeförekomst. Dagen innan ärendet skulle upp i Mark- och miljödomstolen drog dock Skogsstyrelsen tillbaka avverkningsförbudet för honom och en av de andra markägarna. Anders och hans advokat ville ändå ha fallet prövat. Domstolsutfallet blev bakläxa för Skogsstyrelsen som sedan överklagade domen för de tre andra markägarna som nu kastas vidare i en juridisk ping-pong-match. Anders fick avverka sina fyra hektar.

31 oktober 2017 avverkningsanmälde Anders tio hektar granskog för slutavverkning. Han hade då kontrollerat att avverkningen inte krockade med något av de lavskrikerevir som fågelklubben hade noterat i de inventeringar som låg till grund för avverkningsförbuden året innan. 11 december, en (1!) dag innan de sex veckor Skogsstyrelsen har på sig att behandla avverkningsanmälan hade passerat, fick Anders information från Skogsstyrelsen om att han nog borde avvakta med avverkningen tills Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen utrett ärendet. Varför man, trots all kunskap som måste ha funnits kvar från 2016,  inte utrett det under de sex veckor som gått framgick inte. 22 januari, elva veckor efter att avverkningsanmälan inlämnats, bad Skogsstyrelsen den person som inventerat lavskrikorna i trakten om en uppdatering av kartorna över reviren. En fylligare beskrivning av de olika turerna finns på sidan 7 i skriften på den här länken.

Anders använde väntetiden till fortsatt analys av bakgrundsmaterialet. En central mening som användes av både Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i processen året innan var följande: ”I området väster om Arbrå, i närheten av Fångåsen, har lavskrikereviren redan minskat från 23 revir på tidigt 1990-tal till dagens nivå på 11 revir.” Anders kunde i inventeringsresultaten inte se något år där det varit mer än 12 revir. Antalet revir varierade 1992-2017 mellan 7 och 12 och och en del av dem bytte plats i området mellan åren. Anders begärde gång på gång att få veta vilket år det fanns 23 revir. I maj kom svaret från länsstyrelsen: ”Formuleringen ovan är olyckligt formulerad och det måste ha skett någon form av ”tankevurpa” och reviren har därför bara räknats totalt sett ……..det går inte att säga att det fanns 23 revir på 1990-talet.” Länsstyrelsen har alltså ackumulerat siffrorna och angett detta som att det funnits 23 revir när det i själva verket aldrig funnits fler än 12 något enskilt år. Och Skogsstyrelsen nyttjade samma argument i sitt yttrande. Alla kan vi ha otur när vi tänker, men så avancerad matematik handlar det här ändå inte om. Hur är det möjligt att två myndigheter inte upptäcker detta utan använder så felaktiga uppgifter som underlag för så allvarliga beslut som att förbjuda markägare att avverka sin skog???

29 juni, lagom till semestertider och medial Almedalsskugga, kom så beslutet angående Anders Göranssons avverkningsanmälan – avverkningsförbud vid ett vite om 1 miljon kronor. Avverkningen var beräknad att ge en intäkt på 900 000 kr. I och med att avverkningsförbudet grundar sig på Artskyddsförordningen finns ingen rätt till ersättning för markägaren. Detta bryter mot den grundlagsskyddade äganderätten där det enligt regeringsformen 2 kap 15§ ingår ersättningsrätt när man tvingas avstå, eller får inskränkningar i pågående användning av mark och egendom, för angelägna allmänna ändamål. Vad ska Anders nu försörja sig på? Läs mer om hans situation och reaktion i denna artikel.

Som nästan-pensionär borde jag väl inte bry mig om sånt här längre? Men det gör jag! Jag skäms som en hund, å allas vägnar, över hur det blivit. Jag var med och införde den nya skogspolitiken på 1990-talet, arbetade hårt för att öka naturhänsynen i skogsbruket. Men hur kunde det bli så här? Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättsprincip som gäller för all myndighetsutövning. Det handlar om  balans mellan mål och medel. Fördelen med åtgärden, eller i det här fallet icke-åtgärden, ska stå i rimlig proportion till den skada det orsakar de berörda. En förmodad förlust av ett lavskrikerevir mot förlorad försörjning för en landsbygdsföretagare – är det proportionerligt? Eller är det ännu en tankevurpa?

 

P.S. Läs gärna Gunnar Lindéns tänkvärda blogginlägg om artskyddsförordningen och lokal bevarandestatus och Dag Lindgrens djupgående granskning av lavskrikebesluten, senast på denna länk. D.S.

Annonser

Det skogspolitiska orosåret 2017

krokigväg

Den skogspolitiska vägen svänger än hit, än dit.

Mitt sista blogginlägg detta skogspolitiska orosår 2017 är en uppdaterad version av ett tidigare inlägg om den skogspolitiska berg- och dalbanan. Inlägget finns också publicerat i Tidningen Skogens decembernummer.

Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari började Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I mars pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelade miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementerades av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin skog.
Som lök på laxen gick Greenpeace under våren ut hårt med sin kampanj att ”Skydda det norra skogsbältet”, dvs undanta mer skog från avverkning.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av sommaren meddelade Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt. Fortsättning torde följa.
Och landshövdingen i Jämtlands län drog sin lans för skogsägarnas sak och förklarade att reservatsbildning i länet ska ske i samförstånd med markägarna, inte med tvång över deras huvuden.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av artskyddsförordningen begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Greenpeace demonstrerade under hösten mot en planerad avverkning i en så kallad värdetrakt. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha stor andel värdefull natur och som ofta har stor andel naturvårdsavsättningar. I stora delar av trakterna är det dock tänkt att normalt brukande ska kunna fortsätta, men Greenpeace anser att hela värdetrakterna ska undantas från skogsbruk. Demonstrationen utökades sen med att blockera tillfarten till Östrandsfabriken utanför Sundsvall.

”… Men sen så går det opp…”
I början av oktober upphävde Mark- och miljödomstolen i Östersund Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisades till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skrev man också. Skogsägarna jublade och Skogsstyrelsen överklagade domen.

”… så går det ner …”
Senare i oktober lämnades utredningen av skogsvårdslagen över till regeringen. Där föreslogs bland annat att ideella föreningar ska få överklaga beslut om avverkningstillstånd i fjällnära skog och ädellövskog. 10% av den produktiva skogsarealen i Norrland och Dalarna ligger i fjällnära skog och 23% av den ägs av enskilda skogsägare. Vem vågar göra långsiktiga investeringar där rätten att bruka skog gång på gång riskerar att hamna i domstol?

”… så går det opp …”
För att komma i takt med sångtexten måste jag här snabbspola förbi det beslut i Europaparlamentets miljöutskott som bland annat jämställer palmolja och tallolja och kan slå hårt mot utvecklingen av biodrivmedel. Istället lyfter jag industriutskottets motsvarande beslut en månad senare. De vill se öppnare definitioner som möjliggör användning av till exempel tallolja för produktion av avancerade biodrivmedel. Hela Europaparlamentet röstar om frågan i januari 2018.

”… sen så går det ner …”
Greenpeace blockerade under senhösten en av SCAs avverkningar.  Och samtidigt fick Skydda Skogen och tyska Robin Wood 70 stycken av den svenska skogsindustrins kunder att skriva under ett brev till svenska regeringen, Skogsstyrelsen och några skogsbolag där man kräver att alla skogar med höga naturvärden i Sverige ska skyddas permanent. Om inte deras krav uppfylls hotar de att sluta köpa svenska skogsprodukter.

”… så går det ännu längre ner.”
Nej det hoppas jag verkligen att det inte gör under orosårets sista dagar. Det är redan tillräckligt stor risk att som skogsägare bli åksjuk i denna berg- och dalbana som tycks drivas av myndigheter, miljöorganisationer och domstolar.

”Men sen så går det opp …”
Jaaa! Luciasången fick en skön efterklang när EU-kommissionen, -parlamentet och ministerrådet enades om hur skogen ska räknas i klimatsammanhang. Hotet om ett hämmande ”avverkningstak” för svenskt skogsbruk är därmed avvärjt säger de som är insatta. Ett stort TACK till alla de som så uthålligt arbetat för att fakta skulle utgöra plattform för denna viktiga fråga.

Så slutade året ändå i dur. Låt oss se det som ett gott tecken inför det nya året. Må skogsåret 2018 präglas av sunt bondförnuft och politisk beslutskraft.

Skogsägarnas berg- och dalbana

berg- och dalbana 2Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.  Följ med på en åktur detta orosår 2017:

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari börjar Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I april pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelar miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementeras av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin egen ägandes skog.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av augusti går landshövdingen i Jämtlands län in och lugnar skogsägarna i Offerdal genom att bromsa ner en 600 hektar stor reservatsbildning där dokumentation och dialog med skogsägarna varit näst intill obefintlig.
Nästan samtidigt meddelar Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av miljöbalken begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi. För den skrockfulle kan det kanske kännas lite oroligt att EUs Miljöråd ska behandla frågan fredag den 13:de oktober.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Som ett underliggande skogspolitiskt vibrato pågår hela året utredningarna av skogsvårdslagen och talerätten enligt Århuskonventionen.

” Men sen så går det opp…”
Förra veckan steg humöret igen. Mark- och miljödomstolen i Östersund upphävde då Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisas till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skriver man också.

Ja nog är det som skogsbrukare lätt att bli åksjuk i denna skogspolitiska berg- och dalbana. Vem vågar göra långsiktiga investeringar i en näring där rätten att bruka skog snart är uppe i domstol lika ofta som i en amerikansk TV-serie?

Bomber och granater

bombmurkla  Bomber och granater, kapten Haddocks välciterade svordom, har bland skogsfolk fått en ny betydelse i detta bombmurklans tidevarv.  Vi var många som upprördes förra året när en skogsägare i Värmland inte fick dispens att avverka i sin skog där den rödlistade och fridlysta  bombmurklan växer och frodas. Det som hos mig upprörde känslorna allra mest var attityden från länsstyrelsens miljöjurist som enligt skogsägaren själv rådde honom att ta ett banklån som kompensation för inkomstbortfallet. Läs mer i denna artikel.

Men förra veckan kom beslutet från Mark- och Miljööverdomstolen att ge Länsstyrelsen bakläxa på dispensavslaget. Gör om, gör rätt! Som anledning angavs att det inte varit lagstiftarens avsikt att tillämpningen av artskyddsförordningen skulle ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Nu får länsstyrelsen ta nya tag och antingen ge dispens för avverkning, kanske med särskild hänsyn till bombmurklorna,  eller avsätta skogen som t ex biotopskydd och ge markägaren full ersättning för detta.

Det här är ett principiellt mycket viktigt beslut för skogsägarna, förhoppningsvis av prejudicerande karaktär. Betänk så många fridlysta arter vi har i landet, alla orkidéer till exempel. Stora delar av Jämtlands skogsbruk skulle lamslås om man inte skulle få avverka marker där det växer orkidéer. Näst på tur att prövas står nu lavskrikefallen i Hälsingland, men Skogsstyrelsen tar inte för givet att utfallet blir detsamma där.

Ju fler kockar dess sämre soppa. När artskyddssoppan ska kokas är både länsstyrelsen och Skogsstyrelsen kockar. I soppan simmar skogsägaren och hens skog. Ett tänkvärt förslag om att lägga hela tillämpningen av artskyddsförordningen i skog på Skogsstyrelsen finns att läsa på den här länken.

Rim och reson i artskyddet efterlyses

Dyra fåglar för skogsägaren!

Igår bevistade jag ett seminarium om de brännheta artskyddsfrågorna. Det var en skrämmande och klargörande upplevelse. (se webbsändning på den här länken)
Dagen inleddes med vittnesbörd från verkligheten. En markägare hade med hänvisning till artskyddsförordningen utan ersättning förbjudits att avverka 17 hektar skog som skulle ha inbringat en intäkt på 2 miljoner kronor. Anledningen var att det förekom tjäderspel i området. I övrigt hade området inga speciella naturvärden. Smaka på den prislappen!
Bollandet mellan myndigheter, Skogsstyrelsen och länsstyrelsen, var som lök på laxen för markägaren i det här fallet. Och det blev knappast bättre när Naturvårdsverkets representant på seminariet beskrev Artskyddsförordningens regler som ”intressanta och rafflande” och att det i princip är omöjligt att få dispens.
Vår svenska artskyddsförordning tillkom 2007 och har sin bas i EUs art- och habitatdirektiv, EUs fågeldirektiv och det nationella artskyddet (=fridlysta arter). Art- och habitatdirektivet har hårdare restriktioner, men bara för vissa utpekade arter. Fågeldirektivet är ”snällare” men gäller alla fågelarter. Nitiska, eller var de bara omedvetna, lagstiftare gjorde då så vid artskyddsförordningens födelse att man tog art- och habitatdirektivets restriktioner som gällande i hela artskyddsförordningen. Och vips så är du som skogsägare rättslös om det flyger en lavskrika, talltita eller annan fågel från ”fågellistan” genom din planerade slutavverkning och kan förväntas häcka där. Varsågod och avstå avverkning och ersättning för detta. Billigt för staten och ekonomiskt katastrofalt för skogsägaren.
Detta är ett brott mot den grundlagsskyddade äganderätten anser LRFs jurister. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras finns rätt till ersättning. Miljörörelsens jurist hävdade istället att detta bara gäller vid ”laglig” markanvändning, och artskyddsförordningen sätter ribban för vad som är lagligt. Detta kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt säger vi som tror på rim och reson och sunt bondförnuft.
Min kollega Gunnar Lindén sammanfattade vad artskyddsförordningen innebär för skogsägaren så här: Onödigt – Kontraproduktivt – Rättsosäkert.

Bioekonomi vs artskydd

Familjeskogsbruket erbjuder hållbar framtid för landet

Ett ofrivilligt hål har uppstått i min bloggosfär. ”Det blir så ibland” som mitt treåriga barnbarn säger. Orsak 1: ett arbetsmässigt slukhål som tog all tillgänglig tid, resultatet finns här. Orsak 2: prioritering av familjelivet som kompensation för min mentala och fysiska frånvaro. Orsak 3: digitalt distansfokus på Almedalsveckan.
Jag går in i sommarsemestern med en tydlig insikt i hur viktigt det jobb vi gör inom skogsägarrörelsen och LRF är. Vi är en handfull experter på LRF Skogsägarna med hög specialkompetens, stabila grundvärderingar och stora nätverk. Vårt jobb ger inga snabba flashiga effekter men vi gör skillnad. De handlar om långsiktiga effekter, om försämringar som undviks, om attitydförändringar och om byggandet av förtroendefulla relationer. Vi står på skogsägarnas sida i lust och nöd. Det är många som gör det i lust, men i nöd är vi ensamma.
Tittar man i backspegeln så har synen på skogsnäringen förändrats en hel del de senaste tre åren. Då gjorde miljörörelsen, peppade av Zarembas artikelserie i DN, ett försök att svartmåla skogsbruket, alla över en kam, bolagsskogsbrukets kam. I klimatarbetets spår har skogsdebatten nyanserats. Det märktes bl a i Almedalsveckans seminarier och diskussioner. Bioekonomi var ordet på allas läppar. En av dagarna hamnade #bioekonomi till och med på twitters tio-i-topplista. ”Jag tror på bioekonomi. Det är ett väldigt smart begrepp” sa Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson. Och var finns de största råvaruresurserna för framtidens bioekonomi om inte i skogen. Kanske är det islossning på gång i relationen mellan Naturskyddsföreningen och skogsnäringen? I Vimmerby är man i alla fall on speaking terms av denna artikel att döma.
Några speaking terms är det dock inte tal om när det gäller artskyddsfrågorna. Här har vi nog det just nu största hotet mot skogsägarens rätt att bruka sin egen ägandes skog. Vem minns inte lavskrikan i norra Dalarna som stoppade en avverkning utan ersättning till markägaren. Tillämpningen av artskyddsförordningen är inte att leka med. Den baserar sig delvis på EUs art- och habitat- respektive fågeldirektiv. Just nu finns en öppen enkät om direktiven ute där vem som helst kan svara och säga sin mening om hur man tycker att direktiven fungerar. Europas miljöorganisationer har uppbådat enorma mängder svar som säger att direktiven är bra som de är. Vill vi skogsägare framföra våra synpunkter att direktiven måste ändras så gäller det att göra det före 24 juli på den här länken. Vem som går segrande ur den matchen har stor betydelse för vårt brukande av skogen. Det har i sin tur stor betydelse för möjligheterna att klara klimatutmaningen och övergå till ett biobaserat samhälle.

Gör om, gör rätt!

Jag fick idag flashbacks till syslöjden i skolan. Ibland sydde jag fel, och det blev inte som jag hade tänkt.  Det som skulle bli en elegant krage liknade mer en strypsnara. ”Gör om, gör rätt!” var slöjdlärarinnans tydliga order.
”Gör om, gör rätt” är precis vad vi som jobbar för skogsägarna nu säger till Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket när det gäller Artskyddsförordningen. Den är en svensk nitisk produkt som delvis är baserad på två EU-direktiv, Art- och habitatdirektivet och Fågeldirektivet. Enligt förordningen är det bland annat förbjudet att störa fåglar eller skada deras häckningsområden och viloplatser. En lista finns bifogad över ett 50-tal fågelarter, t ex talltita, lavskrika och skogsduva. Skogsbruksförbud under fem av årets månader, eller i värsta fall hela året, blir det om du har en häckande talltita i din planerade avverkning. Och det där med ersättning kan du glömma för artskyddsförordningen står över såna trivialiteter, såvitt det inte finns ett ”allt överskuggande allmänintresse”.
Artskyddsförordningen har funnits i flera år men levt ett stilla och undanskymt liv. 2014 infördes dock nya föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagens naturvårdsparagraf och då passade man på att prudentligt hänvisa till artskyddsförordningen och dess fågellista. När Skogsstyrelsen började tillämpa detta upptäcktes att den eleganta kragen var en riktig strypsnara. (Om detta bloggade jag i slutet av 2014.) ”Gör om, gör rätt” skulle min slöjdlärarinna ha sagt. Men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tänker istället ta fram en ”vägledning för ärendehandläggning” så att deras tjänstemän ska kunna hantera strypsnaran bättre. En av mina kollegor avslutade dagens genomgång med att krasst konstatera att ”det kommer att bli mer eller mindre dåligt”.