Tankevurpa med oproportionerliga effekter

lavskrikadrommenLavskrikan, eller ”röutjoxan” som den också kallas här i Jämtland, har tidigare inneburit bara positiva associationer för mig. Nyfiken och orädd fladdrar den tyst fram till fikaplatsen i skogen, sitter plötsligt där på en gren och tittar på en, eller kanske snarare på ostmackan i handen. De senaste två åren har dock lavskrikan, utan egen förskyllan, laddats med andra associationer, blivit symbolen för oproportionell myndighetsutövning och stelbent tillämpning av en orimlig lag, artskyddsförordningen. Det handlar förstås om avverkningsförbuden på grund av lavskrika i Hälsingland.

Det senaste halvåret har jag särskilt följt Anders Göranssons ärende. Anders är skogsbrukare på heltid, försörjer sig helt på sitt skogsbruk. Han vara en av de fem skogsägare som 2016 fick avverkningsförbud grundat på lavskrikeförekomst. Dagen innan ärendet skulle upp i Mark- och miljödomstolen drog dock Skogsstyrelsen tillbaka avverkningsförbudet för honom och en av de andra markägarna. Anders och hans advokat ville ändå ha fallet prövat. Domstolsutfallet blev bakläxa för Skogsstyrelsen som sedan överklagade domen för de tre andra markägarna som nu kastas vidare i en juridisk ping-pong-match. Anders fick avverka sina fyra hektar.

31 oktober 2017 avverkningsanmälde Anders tio hektar granskog för slutavverkning. Han hade då kontrollerat att avverkningen inte krockade med något av de lavskrikerevir som fågelklubben hade noterat i de inventeringar som låg till grund för avverkningsförbuden året innan. 11 december, en (1!) dag innan de sex veckor Skogsstyrelsen har på sig att behandla avverkningsanmälan hade passerat, fick Anders information från Skogsstyrelsen om att han nog borde avvakta med avverkningen tills Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen utrett ärendet. Varför man, trots all kunskap som måste ha funnits kvar från 2016,  inte utrett det under de sex veckor som gått framgick inte. 22 januari, elva veckor efter att avverkningsanmälan inlämnats, bad Skogsstyrelsen den person som inventerat lavskrikorna i trakten om en uppdatering av kartorna över reviren. En fylligare beskrivning av de olika turerna finns på sidan 7 i skriften på den här länken.

Anders använde väntetiden till fortsatt analys av bakgrundsmaterialet. En central mening som användes av både Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i processen året innan var följande: ”I området väster om Arbrå, i närheten av Fångåsen, har lavskrikereviren redan minskat från 23 revir på tidigt 1990-tal till dagens nivå på 11 revir.” Anders kunde i inventeringsresultaten inte se något år där det varit mer än 12 revir. Antalet revir varierade 1992-2017 mellan 7 och 12 och och en del av dem bytte plats i området mellan åren. Anders begärde gång på gång att få veta vilket år det fanns 23 revir. I maj kom svaret från länsstyrelsen: ”Formuleringen ovan är olyckligt formulerad och det måste ha skett någon form av ”tankevurpa” och reviren har därför bara räknats totalt sett ……..det går inte att säga att det fanns 23 revir på 1990-talet.” Länsstyrelsen har alltså ackumulerat siffrorna och angett detta som att det funnits 23 revir när det i själva verket aldrig funnits fler än 12 något enskilt år. Och Skogsstyrelsen nyttjade samma argument i sitt yttrande. Alla kan vi ha otur när vi tänker, men så avancerad matematik handlar det här ändå inte om. Hur är det möjligt att två myndigheter inte upptäcker detta utan använder så felaktiga uppgifter som underlag för så allvarliga beslut som att förbjuda markägare att avverka sin skog???

29 juni, lagom till semestertider och medial Almedalsskugga, kom så beslutet angående Anders Göranssons avverkningsanmälan – avverkningsförbud vid ett vite om 1 miljon kronor. Avverkningen var beräknad att ge en intäkt på 900 000 kr. I och med att avverkningsförbudet grundar sig på Artskyddsförordningen finns ingen rätt till ersättning för markägaren. Detta bryter mot den grundlagsskyddade äganderätten där det enligt regeringsformen 2 kap 15§ ingår ersättningsrätt när man tvingas avstå, eller får inskränkningar i pågående användning av mark och egendom, för angelägna allmänna ändamål. Vad ska Anders nu försörja sig på? Läs mer om hans situation och reaktion i denna artikel.

Som nästan-pensionär borde jag väl inte bry mig om sånt här längre? Men det gör jag! Jag skäms som en hund, å allas vägnar, över hur det blivit. Jag var med och införde den nya skogspolitiken på 1990-talet, arbetade hårt för att öka naturhänsynen i skogsbruket. Men hur kunde det bli så här? Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättsprincip som gäller för all myndighetsutövning. Det handlar om  balans mellan mål och medel. Fördelen med åtgärden, eller i det här fallet icke-åtgärden, ska stå i rimlig proportion till den skada det orsakar de berörda. En förmodad förlust av ett lavskrikerevir mot förlorad försörjning för en landsbygdsföretagare – är det proportionerligt? Eller är det ännu en tankevurpa?

 

P.S. Läs gärna Gunnar Lindéns tänkvärda blogginlägg om artskyddsförordningen och lokal bevarandestatus och Dag Lindgrens djupgående granskning av lavskrikebesluten, senast på denna länk. D.S.

Annonser

Med liv och lust

Wilma_5608_v3Så här års bubblar blodet i mina ådror. Tidningarna är fyllda av odlingstips och butikshyllorna av nya spännande fröer. Det är odlarlusten som pirrar i kropp och själ. Fröjden att peta ner frön i jord, se dem gro och växa upp, gallra, skörda, tillaga och äta.

Jag tror att det är samma lust som är skogsbrukarens drivkraft, om än tiden från frö till planka är betydligt längre. Med lust planterar man för kommande generationers skörd. Fröjdefullt röjer man förra decenniets föryngringar. Med nöje gallrar man det mamma planterade. Och glädjen är stor när morfars föryngringar är mogna för slutavverkning.

Ja lusten är en kraftkälla för skogsägaren. Den ger energi att övervinna snytbaggar och sommarfrost. Lusten lyfter blicken mot framtiden. Undersökningar visar att viljan att lämna över en bättre skog till nästa generation är en av de viktigaste drivkrafterna hos många skogsägare. Med liv och lust brukar man sin egen ägandes skog med sikte på framtiden.

Jag samordnar just nu ett äganderättsprojekt på KSLA (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin). Under vintern har jag därför haft ovanligt många och djupa samtal med jord- och skogsbrukare som drabbats av olika typer av inskränkningar i sin äganderätt. För skogsägarnas del har det bland annat handlat om artskyddsregler, reservatsbildning, fjällnära skog, nyckelbiotoper och mera nyckelbiotoper. Samtalen har ofta blivit långa, för det är många och långa turer med många myndighetspersoner som beskrivs.

Jag är djupt tagen av de berättelser jag lyssnat till. Trots att jag tycker mig vara väl insatt i problematiken med intrång av olika slag så kom all, för att nu tala västerbottniska, ”o-lust” som ett slag i magen. Så många vittnesmål om hur lusten att bruka skogen är borta. Känslan av övergrepp när rätten att bruka den skog man älskat och vårdat tas ifrån en dödar lusten. I värsta fall vill man inte ens gå ut i den skog man tidigare älskade att ströva i.

Vi har en skogspolitik som omfattar både miljö och produktion och den ska vi givetvis leva upp till. Men vi måste samtidigt vårda lusten att bruka skogen. Avsättningar för naturvård måste ske i samverkan med skogsägaren, inte över hens huvud. Hanteringen måste präglas av respekt, lyhördhet, helhetssyn och sunt förnuft. Den kompetensen kan vara väl så mycket värd som kunskapen om aspgelelavens apothesier när det gäller att bevara och skapa naturvärden.

Lusten är en ömtålig blomma. Får den vatten och näring, frihet och förtroende, står den stark. Tuktas den för hårt förvandlas den till olust.  Lusten och glädjen att bruka skogen är en stark drivkraft för skogsägaren och därmed också för hela skogsnäringen. Det är i sin tur en drivkraft för landsbygden, nationen och den nya bioekonomin. Så låt oss fortsätta att bruka skogen med liv och lust.

Kom-, kom-, kom-munikation

Vi som jobbar med eller tycker till om skogen har så mycket sakkunskap i våra huvuden. Där trängs latinska växtnamn, tillväxtfunktioner, förflyttningsscheman, virkeskvalitéer, lagparagrafer, markberedningsmetoder, rödlistade arter, momsredovisningsdatum och en och annan sångtext. Men vad hjälper det om vi inte klarar kommunikationen mellan de människor som äger, jobbar med och berörs av skogen?

Ett praktexempel på bristande kommunikation pågår just nu i min hemkommun i Jämtland. Jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om länsstyrelsens hantering av skogsägarna i Offerdal. De som vid ett första informationsmöte fick kastat i ansiktet av en tjänsteman att ett 600 hektar stort reservat skulle bildas vare sig de ville eller inte. Och där en orolig markägare fick rådet att ”…. skapa dig ett eget liv någon annanstans.” En grundkurs i kommunikation skulle troligen ha förebyggt de värsta grodorna.

Landshövdingen insåg att situationen höll på att urarta, kallade till nytt möte och lugnade markägarna med att säga att länsstyrelsen inte tänker tvinga in markägarna i något reservat. Dessutom lovade länsstyrelsen att kvalitetssäkra den synnerligen översiktliga artinventering som hade gjorts i skogen. Frid och fröjd rådde i Offerdal något dygn. Sen trädde Skogsstyrelsen fram i media och uttryckte sin indignation över landshövdingens ingripande. Nog kan man undra hur det står till i myndighetsvärlden när kommunikationen mellan myndigheter går via tidningens förstasida. Det blir bakläxa på kommunikationskursen.

tidningssidor.jpgI höst har sedan tidningens förstasida haft flera reportage från Offerdal. Media i all ära men någon lyckad kommunikationskanal mellan myndighet och skogsägare är det inte. En inlejd inventerare från Västmanland uttrycker ena dagen att detta är ”den bästa skogen i Jämtland”. Han medger dock att det kan skilja mellan vad artinventerare och skogsägare anser vara ”bra skog”. Dagen efter är det markägarnas tur att pryda förstasidan. De känner sig överkörda och oinformerade om att artinventering pågår. Att en markägare blivit uppringd för att inventeraren ville ha nyckel till en vägbom tycker de inte är tillräcklig kommunikation.

Nästa kapitel i följetongen kom när Naturvårdsverkets nytillträdda länskontakt besökte området tillsammans med fem (5!) handläggare från länsstyrelsen. Några citat från intervjuerna: ”… sen är frågan hur mycket man ska säga och när. Som inventerare vill och kan man inte ha markägarna med sig på alla områden, man måste kunna jobba också.” ”Det är lite som att vandra på en knivsegg vad man kan säga och inte för att inte väcka ont blod.” Ja se den knivseggen har länsstyrelsen slipat själva med hjälp av bristande kommunikation och respekt för de skogsägare som bor och verkar i den ännu levande Offerdalsbygden.

Under mitt yrkesliv har jag blivit alltmer övertygad om att nästan alla problem som uppstår beror på bristande kommunikation. Men vad lär vi oss om kommunikation i våra grundutbildningar? Jag hoppas att dagens jägmästarutbildning innehåller mycket mer av den varan än den gjorde på min tid ….. men säker är jag inte. Säker är jag inte heller på hur mycket kommunikationskunskap som ingår i utbildningen av biologer och miljövetare.  Jag hoppas att det inte är bara ”trial and error”* i yrkeslivet som gäller.

 

*Definitionen av inlärningsmetoden ”trial and error” är: ”Vid inlärningsförloppet elimineras undan för undan felaktiga eller ineffektiva beteenden därför att de inte leder till framgång.”

Skogsägarnas berg- och dalbana

berg- och dalbana 2Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.  Följ med på en åktur detta orosår 2017:

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari börjar Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I april pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelar miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementeras av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin egen ägandes skog.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av augusti går landshövdingen i Jämtlands län in och lugnar skogsägarna i Offerdal genom att bromsa ner en 600 hektar stor reservatsbildning där dokumentation och dialog med skogsägarna varit näst intill obefintlig.
Nästan samtidigt meddelar Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av miljöbalken begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi. För den skrockfulle kan det kanske kännas lite oroligt att EUs Miljöråd ska behandla frågan fredag den 13:de oktober.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Som ett underliggande skogspolitiskt vibrato pågår hela året utredningarna av skogsvårdslagen och talerätten enligt Århuskonventionen.

” Men sen så går det opp…”
Förra veckan steg humöret igen. Mark- och miljödomstolen i Östersund upphävde då Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisas till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skriver man också.

Ja nog är det som skogsbrukare lätt att bli åksjuk i denna skogspolitiska berg- och dalbana. Vem vågar göra långsiktiga investeringar i en näring där rätten att bruka skog snart är uppe i domstol lika ofta som i en amerikansk TV-serie?

Skogsägarnas återupprättelse

reservatsgränsHäromdagen fick jag besök av en gammal skolkamrat, tillika skogsägare i Offerdal. Hon var svart i ögonen, upprörd, kränkt och arg. En tjänsteman på länsstyrelsen hade tagit initiativ till att på tämligen lösa boliner försöka bilda ett 600 hektar stort naturreservat på Almåsaböndernas hemskog, kant i kant med det redan befintliga reservatet på 200 hektar. Markägarna var helt emot det och nu hade landshövdingen kallat till möte.

Det planerade reservatet skulle slå hårt mot skogsägarna. En av traktens yngre mjölkbönder (rödlistad art) skulle mista tre fjärdedelar av sin skog. En annan skogsägare skulle bli av med all skog. Förödande för denna fortfarande levande bygd. Förödande för förtroendet för länsstyrelsen hade tjänstemannens attityd och hantering av ärendet också varit. När en skogsbonde vid ett tidigare möte uttryckt sin förtvivlan över vad hans barn som planerat att ta över gården nu skulle leva av blev tjänstemannens svar att ”…. skapa dig ett eget liv någon annanstans.” Man kan tappa andan för mindre.

På landshövdingens möte var det annat ljud i skällan. Landshövdingens inställning var tydlig. Man kommer inte att göra något emot markägarnas vilja.  Stämningen på mötet lär ha varit varm och positiv till skillnad från det tidigare mötets ”expropriativa” karaktär. Och den aktuella tjänstemannen var förflyttad till annan tjänst. Min skolkamrat var bubblande glad när hon ringde mig efter mötet. Hon var lyrisk över landshövdingens och länsrådets kloka framtoning och över den lokala arbetsgruppens och LRFs engagemang.

Knappt hade jag återfått andan efter Almåsa-rysaren innan nästa återupprättelse för skogsägarna kom. I februari förra året började Skogsstyrelsen att, utan samråd med eller godkännande av skogsägarna, publicera avverkningsanmälningar på webben. (se bl a blogginlägg Storebror ser dig) Igår meddelade Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt. Domen visar att det inte finns sakliga skäl till att låta det allmänna intresset väga tyngre än den enskildes integritet. Tacka skogsägarrörelsen med Södra i spetsen för denna vändning.

Ja vilken vecka! Jag känner mig så stolt över min länsstyrelses kloka ledning och över engagemanget från lokala skogsägare, LRF och skogsägarrörelsen. Tillsammans går det att göra skillnad!

Bomber och granater

bombmurkla  Bomber och granater, kapten Haddocks välciterade svordom, har bland skogsfolk fått en ny betydelse i detta bombmurklans tidevarv.  Vi var många som upprördes förra året när en skogsägare i Värmland inte fick dispens att avverka i sin skog där den rödlistade och fridlysta  bombmurklan växer och frodas. Det som hos mig upprörde känslorna allra mest var attityden från länsstyrelsens miljöjurist som enligt skogsägaren själv rådde honom att ta ett banklån som kompensation för inkomstbortfallet. Läs mer i denna artikel.

Men förra veckan kom beslutet från Mark- och Miljööverdomstolen att ge Länsstyrelsen bakläxa på dispensavslaget. Gör om, gör rätt! Som anledning angavs att det inte varit lagstiftarens avsikt att tillämpningen av artskyddsförordningen skulle ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Nu får länsstyrelsen ta nya tag och antingen ge dispens för avverkning, kanske med särskild hänsyn till bombmurklorna,  eller avsätta skogen som t ex biotopskydd och ge markägaren full ersättning för detta.

Det här är ett principiellt mycket viktigt beslut för skogsägarna, förhoppningsvis av prejudicerande karaktär. Betänk så många fridlysta arter vi har i landet, alla orkidéer till exempel. Stora delar av Jämtlands skogsbruk skulle lamslås om man inte skulle få avverka marker där det växer orkidéer. Näst på tur att prövas står nu lavskrikefallen i Hälsingland, men Skogsstyrelsen tar inte för givet att utfallet blir detsamma där.

Ju fler kockar dess sämre soppa. När artskyddssoppan ska kokas är både länsstyrelsen och Skogsstyrelsen kockar. I soppan simmar skogsägaren och hens skog. Ett tänkvärt förslag om att lägga hela tillämpningen av artskyddsförordningen i skog på Skogsstyrelsen finns att läsa på den här länken.

Rim och reson i artskyddet efterlyses

Dyra fåglar för skogsägaren!

Igår bevistade jag ett seminarium om de brännheta artskyddsfrågorna. Det var en skrämmande och klargörande upplevelse. (se webbsändning på den här länken)
Dagen inleddes med vittnesbörd från verkligheten. En markägare hade med hänvisning till artskyddsförordningen utan ersättning förbjudits att avverka 17 hektar skog som skulle ha inbringat en intäkt på 2 miljoner kronor. Anledningen var att det förekom tjäderspel i området. I övrigt hade området inga speciella naturvärden. Smaka på den prislappen!
Bollandet mellan myndigheter, Skogsstyrelsen och länsstyrelsen, var som lök på laxen för markägaren i det här fallet. Och det blev knappast bättre när Naturvårdsverkets representant på seminariet beskrev Artskyddsförordningens regler som ”intressanta och rafflande” och att det i princip är omöjligt att få dispens.
Vår svenska artskyddsförordning tillkom 2007 och har sin bas i EUs art- och habitatdirektiv, EUs fågeldirektiv och det nationella artskyddet (=fridlysta arter). Art- och habitatdirektivet har hårdare restriktioner, men bara för vissa utpekade arter. Fågeldirektivet är ”snällare” men gäller alla fågelarter. Nitiska, eller var de bara omedvetna, lagstiftare gjorde då så vid artskyddsförordningens födelse att man tog art- och habitatdirektivets restriktioner som gällande i hela artskyddsförordningen. Och vips så är du som skogsägare rättslös om det flyger en lavskrika, talltita eller annan fågel från ”fågellistan” genom din planerade slutavverkning och kan förväntas häcka där. Varsågod och avstå avverkning och ersättning för detta. Billigt för staten och ekonomiskt katastrofalt för skogsägaren.
Detta är ett brott mot den grundlagsskyddade äganderätten anser LRFs jurister. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras finns rätt till ersättning. Miljörörelsens jurist hävdade istället att detta bara gäller vid ”laglig” markanvändning, och artskyddsförordningen sätter ribban för vad som är lagligt. Detta kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt säger vi som tror på rim och reson och sunt bondförnuft.
Min kollega Gunnar Lindén sammanfattade vad artskyddsförordningen innebär för skogsägaren så här: Onödigt – Kontraproduktivt – Rättsosäkert.