Rim och reson i artskyddet efterlyses

Dyra fåglar för skogsägaren!

Igår bevistade jag ett seminarium om de brännheta artskyddsfrågorna. Det var en skrämmande och klargörande upplevelse. (se webbsändning på den här länken)
Dagen inleddes med vittnesbörd från verkligheten. En markägare hade med hänvisning till artskyddsförordningen utan ersättning förbjudits att avverka 17 hektar skog som skulle ha inbringat en intäkt på 2 miljoner kronor. Anledningen var att det förekom tjäderspel i området. I övrigt hade området inga speciella naturvärden. Smaka på den prislappen!
Bollandet mellan myndigheter, Skogsstyrelsen och länsstyrelsen, var som lök på laxen för markägaren i det här fallet. Och det blev knappast bättre när Naturvårdsverkets representant på seminariet beskrev Artskyddsförordningens regler som ”intressanta och rafflande” och att det i princip är omöjligt att få dispens.
Vår svenska artskyddsförordning tillkom 2007 och har sin bas i EUs art- och habitatdirektiv, EUs fågeldirektiv och det nationella artskyddet (=fridlysta arter). Art- och habitatdirektivet har hårdare restriktioner, men bara för vissa utpekade arter. Fågeldirektivet är ”snällare” men gäller alla fågelarter. Nitiska, eller var de bara omedvetna, lagstiftare gjorde då så vid artskyddsförordningens födelse att man tog art- och habitatdirektivets restriktioner som gällande i hela artskyddsförordningen. Och vips så är du som skogsägare rättslös om det flyger en lavskrika, talltita eller annan fågel från ”fågellistan” genom din planerade slutavverkning och kan förväntas häcka där. Varsågod och avstå avverkning och ersättning för detta. Billigt för staten och ekonomiskt katastrofalt för skogsägaren.
Detta är ett brott mot den grundlagsskyddade äganderätten anser LRFs jurister. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras finns rätt till ersättning. Miljörörelsens jurist hävdade istället att detta bara gäller vid ”laglig” markanvändning, och artskyddsförordningen sätter ribban för vad som är lagligt. Detta kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt säger vi som tror på rim och reson och sunt bondförnuft.
Min kollega Gunnar Lindén sammanfattade vad artskyddsförordningen innebär för skogsägaren så här: Onödigt – Kontraproduktivt – Rättsosäkert.

Bioekonomi vs artskydd

Familjeskogsbruket erbjuder hållbar framtid för landet

Ett ofrivilligt hål har uppstått i min bloggosfär. ”Det blir så ibland” som mitt treåriga barnbarn säger. Orsak 1: ett arbetsmässigt slukhål som tog all tillgänglig tid, resultatet finns här. Orsak 2: prioritering av familjelivet som kompensation för min mentala och fysiska frånvaro. Orsak 3: digitalt distansfokus på Almedalsveckan.
Jag går in i sommarsemestern med en tydlig insikt i hur viktigt det jobb vi gör inom skogsägarrörelsen och LRF är. Vi är en handfull experter på LRF Skogsägarna med hög specialkompetens, stabila grundvärderingar och stora nätverk. Vårt jobb ger inga snabba flashiga effekter men vi gör skillnad. De handlar om långsiktiga effekter, om försämringar som undviks, om attitydförändringar och om byggandet av förtroendefulla relationer. Vi står på skogsägarnas sida i lust och nöd. Det är många som gör det i lust, men i nöd är vi ensamma.
Tittar man i backspegeln så har synen på skogsnäringen förändrats en hel del de senaste tre åren. Då gjorde miljörörelsen, peppade av Zarembas artikelserie i DN, ett försök att svartmåla skogsbruket, alla över en kam, bolagsskogsbrukets kam. I klimatarbetets spår har skogsdebatten nyanserats. Det märktes bl a i Almedalsveckans seminarier och diskussioner. Bioekonomi var ordet på allas läppar. En av dagarna hamnade #bioekonomi till och med på twitters tio-i-topplista. ”Jag tror på bioekonomi. Det är ett väldigt smart begrepp” sa Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson. Och var finns de största råvaruresurserna för framtidens bioekonomi om inte i skogen. Kanske är det islossning på gång i relationen mellan Naturskyddsföreningen och skogsnäringen? I Vimmerby är man i alla fall on speaking terms av denna artikel att döma.
Några speaking terms är det dock inte tal om när det gäller artskyddsfrågorna. Här har vi nog det just nu största hotet mot skogsägarens rätt att bruka sin egen ägandes skog. Vem minns inte lavskrikan i norra Dalarna som stoppade en avverkning utan ersättning till markägaren. Tillämpningen av artskyddsförordningen är inte att leka med. Den baserar sig delvis på EUs art- och habitat- respektive fågeldirektiv. Just nu finns en öppen enkät om direktiven ute där vem som helst kan svara och säga sin mening om hur man tycker att direktiven fungerar. Europas miljöorganisationer har uppbådat enorma mängder svar som säger att direktiven är bra som de är. Vill vi skogsägare framföra våra synpunkter att direktiven måste ändras så gäller det att göra det före 24 juli på den här länken. Vem som går segrande ur den matchen har stor betydelse för vårt brukande av skogen. Det har i sin tur stor betydelse för möjligheterna att klara klimatutmaningen och övergå till ett biobaserat samhälle.