Tankevurpa med oproportionerliga effekter

lavskrikadrommenLavskrikan, eller ”röutjoxan” som den också kallas här i Jämtland, har tidigare inneburit bara positiva associationer för mig. Nyfiken och orädd fladdrar den tyst fram till fikaplatsen i skogen, sitter plötsligt där på en gren och tittar på en, eller kanske snarare på ostmackan i handen. De senaste två åren har dock lavskrikan, utan egen förskyllan, laddats med andra associationer, blivit symbolen för oproportionell myndighetsutövning och stelbent tillämpning av en orimlig lag, artskyddsförordningen. Det handlar förstås om avverkningsförbuden på grund av lavskrika i Hälsingland.

Det senaste halvåret har jag särskilt följt Anders Göranssons ärende. Anders är skogsbrukare på heltid, försörjer sig helt på sitt skogsbruk. Han vara en av de fem skogsägare som 2016 fick avverkningsförbud grundat på lavskrikeförekomst. Dagen innan ärendet skulle upp i Mark- och miljödomstolen drog dock Skogsstyrelsen tillbaka avverkningsförbudet för honom och en av de andra markägarna. Anders och hans advokat ville ändå ha fallet prövat. Domstolsutfallet blev bakläxa för Skogsstyrelsen som sedan överklagade domen för de tre andra markägarna som nu kastas vidare i en juridisk ping-pong-match. Anders fick avverka sina fyra hektar.

31 oktober 2017 avverkningsanmälde Anders tio hektar granskog för slutavverkning. Han hade då kontrollerat att avverkningen inte krockade med något av de lavskrikerevir som fågelklubben hade noterat i de inventeringar som låg till grund för avverkningsförbuden året innan. 11 december, en (1!) dag innan de sex veckor Skogsstyrelsen har på sig att behandla avverkningsanmälan hade passerat, fick Anders information från Skogsstyrelsen om att han nog borde avvakta med avverkningen tills Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen utrett ärendet. Varför man, trots all kunskap som måste ha funnits kvar från 2016,  inte utrett det under de sex veckor som gått framgick inte. 22 januari, elva veckor efter att avverkningsanmälan inlämnats, bad Skogsstyrelsen den person som inventerat lavskrikorna i trakten om en uppdatering av kartorna över reviren. En fylligare beskrivning av de olika turerna finns på sidan 7 i skriften på den här länken.

Anders använde väntetiden till fortsatt analys av bakgrundsmaterialet. En central mening som användes av både Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i processen året innan var följande: ”I området väster om Arbrå, i närheten av Fångåsen, har lavskrikereviren redan minskat från 23 revir på tidigt 1990-tal till dagens nivå på 11 revir.” Anders kunde i inventeringsresultaten inte se något år där det varit mer än 12 revir. Antalet revir varierade 1992-2017 mellan 7 och 12 och och en del av dem bytte plats i området mellan åren. Anders begärde gång på gång att få veta vilket år det fanns 23 revir. I maj kom svaret från länsstyrelsen: ”Formuleringen ovan är olyckligt formulerad och det måste ha skett någon form av ”tankevurpa” och reviren har därför bara räknats totalt sett ……..det går inte att säga att det fanns 23 revir på 1990-talet.” Länsstyrelsen har alltså ackumulerat siffrorna och angett detta som att det funnits 23 revir när det i själva verket aldrig funnits fler än 12 något enskilt år. Och Skogsstyrelsen nyttjade samma argument i sitt yttrande. Alla kan vi ha otur när vi tänker, men så avancerad matematik handlar det här ändå inte om. Hur är det möjligt att två myndigheter inte upptäcker detta utan använder så felaktiga uppgifter som underlag för så allvarliga beslut som att förbjuda markägare att avverka sin skog???

29 juni, lagom till semestertider och medial Almedalsskugga, kom så beslutet angående Anders Göranssons avverkningsanmälan – avverkningsförbud vid ett vite om 1 miljon kronor. Avverkningen var beräknad att ge en intäkt på 900 000 kr. I och med att avverkningsförbudet grundar sig på Artskyddsförordningen finns ingen rätt till ersättning för markägaren. Detta bryter mot den grundlagsskyddade äganderätten där det enligt regeringsformen 2 kap 15§ ingår ersättningsrätt när man tvingas avstå, eller får inskränkningar i pågående användning av mark och egendom, för angelägna allmänna ändamål. Vad ska Anders nu försörja sig på? Läs mer om hans situation och reaktion i denna artikel.

Som nästan-pensionär borde jag väl inte bry mig om sånt här längre? Men det gör jag! Jag skäms som en hund, å allas vägnar, över hur det blivit. Jag var med och införde den nya skogspolitiken på 1990-talet, arbetade hårt för att öka naturhänsynen i skogsbruket. Men hur kunde det bli så här? Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättsprincip som gäller för all myndighetsutövning. Det handlar om  balans mellan mål och medel. Fördelen med åtgärden, eller i det här fallet icke-åtgärden, ska stå i rimlig proportion till den skada det orsakar de berörda. En förmodad förlust av ett lavskrikerevir mot förlorad försörjning för en landsbygdsföretagare – är det proportionerligt? Eller är det ännu en tankevurpa?

 

P.S. Läs gärna Gunnar Lindéns tänkvärda blogginlägg om artskyddsförordningen och lokal bevarandestatus och Dag Lindgrens djupgående granskning av lavskrikebesluten, senast på denna länk. D.S.

Annonser

Styv kuling på det skogspolitiska havet

Vårvindar friska som leka och viska borde vara gällande väderlek den här tiden på året. Men i det skogspolitiska spelet blåser det styv kuling med skrikande stormbyar. Vindstilla har det inte varit de senaste 5-6 åren men när Skogsstyrelsen pausade nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige för drygt en månad sedan ökade vindstyrkan markant.

Naturskyddsföreningen vilar inte på hanen. Med stolthet berättar man nu att man kommer att ta över Skogsstyrelsens myndighetsroll och med hjälp av medlemmar genomföra artinventeringar i hela nordvästra Sverige. Skogens egen ”civilmilis”?

bucht och skogEn stormby uppstod när miljöminister Karolina Skog förra veckan berättade att det inte kommer att göras någon översyn av artskyddsförordningen. Översynen begärdes i en gemensam skrivelse från generaldirektörerna för Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen förra året för att säkerställa att artskyddsförordningen är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Nästa stormby kom när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht nu i veckan förklarade att frågan om en översyn av förordningen inte alls är avgjord, den är under beredning på regeringskansliet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Som förvirrad samhällsmedborgare kan man ju fundera över om dessa två ministrar sitter i samma regering.

Det här handlar inte bara om skogspolitik, det berör också balansen mellan stad och land. Både Skog och Bucht har en kommunalpolitisk bakgrund, Skog i Malmö, Bucht i Haparanda. På regeringens hemsida avger de sina respektive ”programförklaringar” så här:
”Under min tid som miljöminister kommer jag jobba för konkreta gröna resultat i människors närhet. Levande städer, närhet till naturen och en hälsosammare vardag med färre gifter och fler smarta lösningar är mina prioriteringar.”
”Det ska vara attraktivt att bo och jobba på landsbygden. Jag ser de gröna näringarna, landsbygdsutveckling och regional tillväxt som viktiga delar i att skapa jobb och tillväxt i hela landet.”

Frågan om artskyddsförordningen har stor betydelse för de få människor/ företagare på landsbygden som lever i närhet till dess effekter. Men det som de företagarna producerar har stor betydelse för de många människorna i städerna. Landsbygdsutveckling och stadsutveckling kan mycket väl gå hand i hand, det kallar jag smarta lösningar. Men att INTE se över artskyddsförordningen är INTE någon smart lösning och det skapar INTE tillväxt i hela landet.

 

Skogsåret 2015

Gott Nytt Skogsår!

Sista dygnet med 2015. En tillbakablick minner om ett stormigt år, inte så mycket bokstavligt som skogspolitiskt.
– Artskyddsförordningens orimliga effekter framstod under 2015 i sin fulla klarhet. En obetänksam korsbefruktning mellan två direktiv som i ett nafs stryker ett streck över skogsägarens ersättnings- och äganderätt. Skogsbranschen gjorde gemensam sak i frågan. Resultat synes ännu icke.
– Statsministern talade upprepade gånger under 2015 om skogen som Sveriges gröna guld. Den ”ska bidra till jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt till utvecklingen av en växande bioekonomi” står det i visionen för det nationella skogsprogrammet. Programarbetet har under året gått igång på allvar och än så länge hyser vi hopp om att det ska anta den helhetssyn på skogen som vi saknar.
– Skogens och skogsråvarans klimatnytta har under året ofta funnits på agendan i olika läger. Utmaningen för oss är att nå igenom den enögda kortsiktiga synen att skogen gör bäst klimatnytta där den står. Istället måste vi nå fram med de mer vidsynta och långsiktiga forskarnas budskap att det är genom ett aktivt brukande, hög tillväxt och substitution av fossila råvaror som skogen gör störst klimatnytta. Miljömålsberedningen har fått även klimatfrågan på sitt bord och jobbar febrilt för att leverera resultat under 2016. Och så avslutades ju året med ett globalt klimatavtal från Parismötet, visserligen mycket generellt men ändå ett steg framåt. Skogen nämns på flera ställen i avtalet.
– I Bryssel är det hållbarhetskriterier för skogen som är på allas läppar. Oljebolagen, som inte vill ha konkurrens från bioenergi, och miljörörelsen, som inte vill ha skogsbruk, har gått samman i en ohelig allians. Hindrande hållbarhetskriterier skulle hjälpa dem att  minska brukandet av skogen. Vi anser istället att nationell anpassad lagstiftning är vägen att hantera skogens hållbarhet.
– Året avslutades med att det kom direktiv för en översyn av skogsvårdslagen under 2016. Vad det resulterar i torde vi få se till nästa nyår. Naturskyddsföreningen är i alla fall så nöjda med direktiven att de nu går in i arbetet med det nationella skogsprogrammet. Översynen av lagen var deras krav för det. Man kan tro att det är en sandlådelek men så går det svenska skogspolitiska spelet till.

Det var förstås mycket mer än det här som hände under 2015 men timmen är sen och skribenten trött. Jag hade för ett år sedan ett antal nyårsönskningar, bl a att 2015 års ögon skulle öppnas upp för skogen som bas för vår hållbara välfärd, klimat, energi, samhällsekonomi, levande landsbygd och livsmiljö. Och visst har ögonlocken lyft sig lite grann men det behövs nog aktivt arbete även 2016 för att blicken ska klarna. Ett riktigt Gott Nytt Skogsår 2016 önskar jag er!

Gör om, gör rätt!

Jag fick idag flashbacks till syslöjden i skolan. Ibland sydde jag fel, och det blev inte som jag hade tänkt.  Det som skulle bli en elegant krage liknade mer en strypsnara. ”Gör om, gör rätt!” var slöjdlärarinnans tydliga order.
”Gör om, gör rätt” är precis vad vi som jobbar för skogsägarna nu säger till Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket när det gäller Artskyddsförordningen. Den är en svensk nitisk produkt som delvis är baserad på två EU-direktiv, Art- och habitatdirektivet och Fågeldirektivet. Enligt förordningen är det bland annat förbjudet att störa fåglar eller skada deras häckningsområden och viloplatser. En lista finns bifogad över ett 50-tal fågelarter, t ex talltita, lavskrika och skogsduva. Skogsbruksförbud under fem av årets månader, eller i värsta fall hela året, blir det om du har en häckande talltita i din planerade avverkning. Och det där med ersättning kan du glömma för artskyddsförordningen står över såna trivialiteter, såvitt det inte finns ett ”allt överskuggande allmänintresse”.
Artskyddsförordningen har funnits i flera år men levt ett stilla och undanskymt liv. 2014 infördes dock nya föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagens naturvårdsparagraf och då passade man på att prudentligt hänvisa till artskyddsförordningen och dess fågellista. När Skogsstyrelsen började tillämpa detta upptäcktes att den eleganta kragen var en riktig strypsnara. (Om detta bloggade jag i slutet av 2014.) ”Gör om, gör rätt” skulle min slöjdlärarinna ha sagt. Men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tänker istället ta fram en ”vägledning för ärendehandläggning” så att deras tjänstemän ska kunna hantera strypsnaran bättre. En av mina kollegor avslutade dagens genomgång med att krasst konstatera att ”det kommer att bli mer eller mindre dåligt”.

Hur mycket är nog?

Får våra skogsägare någon julefrid?

På väg mot julefrid …… trodde jag. Senaste tiden har dock inte varit någon höjdare sett ur ett skogsägarperspektiv. En skogsägare i Dalarna riskerar avverkningsförbud utan ekonomisk ersättning pga av att Skogsstyrelsen sett lavskrika på hans marker. Samma effekt kunde det ha fått om man sett talltita där, eller orre, eller jorduggla eller någon annan på den artlista som börjat tillämpas som nån sorts länk mellan Skogsvårdslagen och Artskyddsförordningen. Vad gäller skogsägarens möjlighet till ersättning hänvisas till en lag som inte finns! Den här soppan kan om den får fortsätta lägga en död hand över merparten av Sveriges skogar. Titta på artlistan, och fundera över om det finns några skogar där ingen av dessa arter finns.
Jag har i snart tjugofem års tid, alltsedan utbildningskampanjen Rikare Skog, arbetat för och trott på balans mellan naturhänsyn och virkesproduktion i svenskt skogsbruk. I början var det trögt att få gehör för ökad naturhänsyn men likt en atlantångare styr det nu över. Dit det bär dit bär det.  Var finns de makthavare med helhetssyn som ser vad som håller på att hända? Ska vi överhuvudtaget ha någon skogsproduktion i Sverige? Vem ser skogsproduktionens roll för klimatet och omställningen till ett biobaserat samhälle? Vem törs ställa frågan om våra miljömål är rätt utformade? Jonas Eriksson konstaterar i sin blogg att även om vi skulle satsa hela statsbudgeten, flera år i rad, så kommer vi inte att klara miljömålet Levande skogar så som kriterierna är uppställda idag.
Och vad är vår grundlagsskyddade äganderätt värd? Hur mycket ska våra skogsägare tåla? Hur får man som skogsägare julefrid i nådens år 2014?