I elfte timmen

Timmen blev sen innan jag hade besvarat frågorna i skogsutredningens digitala hearing. Du som ännu inte gjort det får sno dig för 16 mars, dvs idag, är sista dagen den är öppen.

Jag vet att en del tycker att utredningens digitala hearing bara är ett spel för gallerierna. Man tycker att frågorna är ledande och man tror inte att utredarna kommer att bry sig om det som skrivs där. Följaktligen bryr man sig inte om att delta i hearingen.

Själv tycker jag att det är en god tanke att ha en öppen digital hearing där vem som helst kan lämna sina synpunkter, även en sån som jag som inte längre har foten i någon formell organisation. Risken finns förstås att organisationer missbrukar modellen och mobiliserar en systematisk bombning med sina budskap. Skulle så ske hoppas jag utredarna är så kloka att de genomskådar det.

Utredningen har ingen avundsvärd uppgift. En punkt i januariöverenskommelsen om att stärka äganderätten svällde till att i utredningsdirektiven omfatta de flesta av skogssektorns knäckfrågor, nyckelbiotoper, fjällnära, skydds- och ersättningsfrågor, bioekonomi och internationella mål om biologisk mångfald. Den kanske största knäckfrågan, Artskyddsförordningen, lämnades dock utanför.

Utredningens omfattning och tillgängliga tid rimmar illa. Redan till sommaren 2020 ska utredningen vara klar. Utredningsgruppen består av fem personer, tre jurister, en jägmästare och en biolog. Jag tycker att de hittills gett ett tryggt och stabilt intryck och betonat vikten av stark äganderätt, frivillighet och full ersättning till markägaren. Jag gissar att de bakom ridåerna sliter sitt hår. Att på ett ynka litet halvår hitta lösningar på flera av skogssektorns gamla surdegar är snudd på övermänskligt.

Namnet ”Skogsutredningen” har fått en hel del kritik, särskilt som den i början i folkmun kallades ”Äganderättsutredningen”. Jag kan förstå kritiken. Även om utredningsdirektiven blev betydligt vidare än vi trodde de skulle bli så är de inte så vittomfattande att de tar det helhetsgrepp om skogen som en skogsutredning bör göra.  Men namnet på utredningen är inte det mest väsentliga. Det mest väsentliga är resultatet. Och tills jag blivit överbevisad vill jag gärna tro att utredningsgruppen till sommaren kommer fram med förslag som stöttar skogsägarna och leder framåt både för dem och den spirande bioekonomin.

Så fatta NU, även om det är i elfte timmen, ditt tangentbord, gå in på den här länken och skriv in dina kreativa och nytänkande förslag. Det kostar inget att försöka.

Var sak har sin tid

Var sak har sin tid. Den här bloggen har inte haft sin tid under 2018-19, den har legat i träda. Istället har jag lagt min kraft på facebooksidan ”Vi som gillar skog”. På facebook gäller det att skriva kort och kärnfullt vilket har lett till att jag tillfälligt tappat förmågan att skriva djupare och längre texter. För att den yrkesskadan inte ska bli permanent byter jag nu forum från facebook till min gamla blogg som jag hoppas kunna återuppliva.

Var sak har sin tid. ”Vi som gillar skog” har jag drivit i snart sju år men vid årsskiftet 2019-20 avslutar jag mitt arbete med sidan. Från början ingick den i mitt arbete som kommunikationsansvarig på LRF Skogsägarna. När jag slutade där 2016 följde sidan med mig in i mitt lilla företag gillaskog AB. 10-12 skogsföretag och -organisationer har stöttat sidan ekonomiskt de senaste tre åren, dock utan att styra innehåll och utformning. Vi som gillar skog har varit min baby som jag vårdat och utvecklat från nyfödd till att nu med sina 25000 gillare vara den svenska skogssektorns största facebooksida. Men var sak har som sagt sin tid. Jag har med råge nått pensionsåldern och vill nu trappa ner min yrkesverksamhet. Jag har hittills gjort mer än 1500 inlägg på Vi som gillar skog, numera ett varannan dag, vardag som helgdag året runt. Det tar allt längre tid för mig att komma på nya inlägg, göra research, svara på frågor och delta i diskussioner. Jag är medveten om att det inte kommer att bli någon lätt skilsmässa. Många av de trogna läsarna känns nästan som personliga vänner efter att vi i många år stött och blött olika skogsfrågor på sidan. Sidan kommer att ligga öppen en tid framöver för den som vill botanisera bland inlägg och kommentarer.

Det har inte saknats ämnen att blogga runt det senaste året. Kraftigt sänkta anslag för intrångsersättningar som sedan höjdes. Januariavtalet som lovade att värna den privata äganderätten. Äganderättsutredningen vars direktiv visade sig innehålla de flesta av skogssektorns knäckfrågor utom Artskyddsförordningen, den kanske hårdaste nöten att knäcka. BirdLifes överklagan i lavskrikeföljetongen. Den utökade nyckelbiotopsinventeringen som avvecklades innan den ens hunnit börja. Skogsstyrelsens egna förslag att upphöra med registrering av nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan som styrelsen inte kunde enas om. Förvarningen om fusion mellan de två nordligaste skogsägarföreningarna. Barkborrarnas härnadståg. Äntligen statistik över skyddad skog, även om den inte accepterades av alla. Dalande trävarumarknad och stigande skog- och klimatnytta. Nationella skogsprogrammet som tassade fram på tå. Stihl som trampade i klaveret så att svensk skogsnäring röt till. Jag hoppas det nya året bjuder på lika mustiga bloggämnen.

Fotot högst upp i det här blogginlägget har en inbyggd symbolik – det är både en soluppgång och en solnedgång. I december står solen så lågt vid vår fjällstuga att den kommer fram bakom fjället först på eftermiddagen när den redan är på väg ner. Förhoppningsvis går solen nu upp för min misskötta blogg samtidigt som solen går ned för min facebooksida ”Vi som gillar skog”. Var sak har sin tid.

Om äganderätt som drivkraft

röjkvinnorlättSkogsägare är ett tålmodigt släkte. Man sätter plantor som är mogna att skörda när man själv lämnat jordelivet. Ibland äter sorkarna upp plantorna. Då planterar skogsägaren nya plantor. Efter några år tränger lövslyet sig på. Med röjsågen hjälper då skogsägaren de unga framtidsträden att få växtrum, skulpterar fram den nya skogen. Hungriga vandringsälgar tar för sig av ungtallarna. Skogsägaren muttrar, går på möten och skriver kanske en insändare. På äldre dar kan skogsägaren få gallra det hen en gång planterade. Gallringen ger inte mycket pengar, men tillfredsställelsen över en välskött skog tycks ge lön för mödan. Pengarna kommer när skogen är slutavverkningsmogen. Sådant är skogsbrukets kretslopp och tålamod är skogsägarens signum.

Men nu börjar tålamodet tryta. Det sjuder i det annars så tålmodiga skogsägarsläktet. Man känner sig inte längre säker på att få ta ut avkastningen av sitt arbete och sina investeringar i skogen. En anmälan av slutavverkning kan leda till en nyckelbiotopsregistrering och död mans hand över beståndet. Ligger skogen fjällnära riskerar ens skogsbruk att klassas som ej pågående markanvändning och därmed ej berättigat till ersättning. Finns det en aktivt rapporterande fågelskådare i närheten kan följden bli att avverkningen stoppas med stöd av artskyddsförordningen. Nya begrepp som ”värdetrakter” och ”grön infrastruktur” ger miljöaktivister luft under vingarna att kräva avverkningsstopp på allt större arealer. Mycket vill ha mer ….. och risken finns att skogsägarna får stå för notan.

I begreppet äganderätt ingår såväl förfoganderätt som ersättningsrätt. Är vår grundlagsskyddade äganderätt på väg att urholkas? Lösa rykten om skogsstudenter som frågar sig om man verkligen kan äga skog behöver kanske inte betyda så mycket. Mer oroande är att en statlig utredare ifjol ifrågasatte om det är rimligt att enskilda personer kan äga en så värdefull naturresurs som skogen. Hon avsattes snabbt men observera att den nye utredaren föreslagit att miljöorganisationer ska kunna överklaga beslut om avverkningstillstånd. Vi ser också hur skogsägare allt oftare tvingas gå till domstol för att få sin grundlagsskyddade ersättningsrätt.

Det finns många juridiska och ekonomiska aspekter på äganderätten. Jag skulle också vilja lyfta äganderättens betydelse som mänsklig drivkraft. Den som får hjärtat att svälla av stolthet och glädje vid en kvällspromenad genom den egna skogen. Den som får skogsägaren att investera i planteringar som hen inte hinner skörda frukten av. Den som borgar för ett ansvarsfullt och långsiktigt brukande av skogen. Vad händer med den drivkraften när inskränkningarna i rätten att bruka sin egen ägandes skog duggar allt tätare? Hur påverkas den lustfyllda drivkraften av upplevelsen att myndighetsföreträdare utan proportionalitet och helhetssyn gör djupa hack i ens livsverk? Vittnesmålen är många om hur dessa konflikter tar tid, kraft och lust ifrån skogsägaren. Tid, kraft och lust som istället kunde användas för att utveckla företaget.

Ja tålamodet tryter och det sjuder både här och där bland skogsägarna. Landsbygdsministern har dock vid flera offentliga tillfällen i vinter sagt ”att ta något utan att betala är stöld”. Upp till bevis! Det är hög tid för våra politiker att ta tag i tömmarna innan ekipaget åker i diket.

 

Den här texten är även publicerad i Norra Skogsmagasinets valspecialnummer.

Skogen växer på landsbygden

13734_skogsbygdMedelpadJag hann inte mer än starta upp min nya blogg förrän landsbygdskommittén kom med sitt slutbetänkande där alla riksdagspartier är eniga om 75 åtgärdsförslag för att nå en långsiktigt hållbar utveckling i Sveriges landsbygder. Det är mumma för en bloggare det!

Glädjande nog konstaterar kommittén ganska tidigt i betänkandet att en positiv utveckling av landsbygdens näringsliv är själva grunden för att landsbygden ska utvecklas. Man pekar också på att tillgången till naturresurser blir allt viktigare när vi ska ställa om till en fossilfri och biobaserad ekonomi. Och naturresurserna finns som bekant på landsbygden.

Under rubriken ”platsbundna näringar” står det svart på vitt att den skogsbaserade sektorn är en av Sveriges viktigaste basnäringar. Man ser också att ”skogsindustrin har möjligheter att avancera” vilket torde syfta på utveckling av nya material och produkter, grön kemi och biodrivmedel från skogsråvara.

Lite fjärilar i magen kan man dock som skogsägare känna över formuleringen att ”det behövs tydligare incitament för att göra mångbruk av skogens olika värden mer attraktivt för markägare, entreprenörer och andra aktörer”. Hur många är det som ska bruka min mark och vilka incitament handlar det om?

2016 års upprörda diskussioner om äganderätten tycks ha satt sina avtryck i kommitténs arbete. Man hittar nämligen i texten den här formuleringen: ”En annan aspekt som påverkar utvecklingen av de gröna näringarna är äganderätten. Den ska enligt vår uppfattning respekteras och ingrepp i denna bör i möjligaste mån begränsas. Om samhällsnyttan ändå motiverar inskränkningar i äganderätten ska samhället utge skälig ersättning till den som blir föremål för inskränkningarna.”

Nio olika myndigheter, dock ej Skogsstyrelsen, föreslås få ett tillägg i sina instruktioner. Tilläggstexten är likalydande för alla, här ett exempel: ”Naturvårdsverket ska i sitt arbete beakta landsbygdernas förutsättningar och behov utifrån de av riksdag och regering fastlagda landsbygdspolitiska målen.” Det ska bli extra intressant att följa detta med förra styckets skrivning om äganderätten i åtanke.

Jag har valt att plocka fram några delar ur betänkandet som rör företagande och skog. Betänkandet finns att läsa i sin helhet på den här länken för den som är intresserad.

Av landsbygdskommitténs 75 förslag sög storstadsmedia tag i två (2) – utlokalisering av 10 000 statliga jobb och avståndsbaserat reseavdrag. Rubriken i DN blev ”Stockholm ska betala dubbelt för att landsbygden ska leva”. Suuuck! Från vilken bygd tror man egentligen att Stockholms el, mat och toalettpapper, bara för att nämna några exempel, kommer? Kanske från Söders höjder eller Kungsträdgården? Och hur stor del av Stockholms befolkning har fått de första två kostsamma decennierna med dagis och skola betalda av landsortskommuner? Det hjälper landsbygden föga att många vill flytta hem igen på ålderns höst när det är dags för hemtjänst och gravplats. Nej, nu är det läge att lägga dragkampen stad – land i malpåse och istället återuppliva den gamla parollen ”stad och land – hand i hand”. Långsiktigt hållbar utveckling skulle det ju handla om.

Skogsåret 2015

Gott Nytt Skogsår!

Sista dygnet med 2015. En tillbakablick minner om ett stormigt år, inte så mycket bokstavligt som skogspolitiskt.
– Artskyddsförordningens orimliga effekter framstod under 2015 i sin fulla klarhet. En obetänksam korsbefruktning mellan två direktiv som i ett nafs stryker ett streck över skogsägarens ersättnings- och äganderätt. Skogsbranschen gjorde gemensam sak i frågan. Resultat synes ännu icke.
– Statsministern talade upprepade gånger under 2015 om skogen som Sveriges gröna guld. Den ”ska bidra till jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt till utvecklingen av en växande bioekonomi” står det i visionen för det nationella skogsprogrammet. Programarbetet har under året gått igång på allvar och än så länge hyser vi hopp om att det ska anta den helhetssyn på skogen som vi saknar.
– Skogens och skogsråvarans klimatnytta har under året ofta funnits på agendan i olika läger. Utmaningen för oss är att nå igenom den enögda kortsiktiga synen att skogen gör bäst klimatnytta där den står. Istället måste vi nå fram med de mer vidsynta och långsiktiga forskarnas budskap att det är genom ett aktivt brukande, hög tillväxt och substitution av fossila råvaror som skogen gör störst klimatnytta. Miljömålsberedningen har fått även klimatfrågan på sitt bord och jobbar febrilt för att leverera resultat under 2016. Och så avslutades ju året med ett globalt klimatavtal från Parismötet, visserligen mycket generellt men ändå ett steg framåt. Skogen nämns på flera ställen i avtalet.
– I Bryssel är det hållbarhetskriterier för skogen som är på allas läppar. Oljebolagen, som inte vill ha konkurrens från bioenergi, och miljörörelsen, som inte vill ha skogsbruk, har gått samman i en ohelig allians. Hindrande hållbarhetskriterier skulle hjälpa dem att  minska brukandet av skogen. Vi anser istället att nationell anpassad lagstiftning är vägen att hantera skogens hållbarhet.
– Året avslutades med att det kom direktiv för en översyn av skogsvårdslagen under 2016. Vad det resulterar i torde vi få se till nästa nyår. Naturskyddsföreningen är i alla fall så nöjda med direktiven att de nu går in i arbetet med det nationella skogsprogrammet. Översynen av lagen var deras krav för det. Man kan tro att det är en sandlådelek men så går det svenska skogspolitiska spelet till.

Det var förstås mycket mer än det här som hände under 2015 men timmen är sen och skribenten trött. Jag hade för ett år sedan ett antal nyårsönskningar, bl a att 2015 års ögon skulle öppnas upp för skogen som bas för vår hållbara välfärd, klimat, energi, samhällsekonomi, levande landsbygd och livsmiljö. Och visst har ögonlocken lyft sig lite grann men det behövs nog aktivt arbete även 2016 för att blicken ska klarna. Ett riktigt Gott Nytt Skogsår 2016 önskar jag er!

Rim och reson i artskyddet efterlyses

Dyra fåglar för skogsägaren!

Igår bevistade jag ett seminarium om de brännheta artskyddsfrågorna. Det var en skrämmande och klargörande upplevelse. (se webbsändning på den här länken)
Dagen inleddes med vittnesbörd från verkligheten. En markägare hade med hänvisning till artskyddsförordningen utan ersättning förbjudits att avverka 17 hektar skog som skulle ha inbringat en intäkt på 2 miljoner kronor. Anledningen var att det förekom tjäderspel i området. I övrigt hade området inga speciella naturvärden. Smaka på den prislappen!
Bollandet mellan myndigheter, Skogsstyrelsen och länsstyrelsen, var som lök på laxen för markägaren i det här fallet. Och det blev knappast bättre när Naturvårdsverkets representant på seminariet beskrev Artskyddsförordningens regler som ”intressanta och rafflande” och att det i princip är omöjligt att få dispens.
Vår svenska artskyddsförordning tillkom 2007 och har sin bas i EUs art- och habitatdirektiv, EUs fågeldirektiv och det nationella artskyddet (=fridlysta arter). Art- och habitatdirektivet har hårdare restriktioner, men bara för vissa utpekade arter. Fågeldirektivet är ”snällare” men gäller alla fågelarter. Nitiska, eller var de bara omedvetna, lagstiftare gjorde då så vid artskyddsförordningens födelse att man tog art- och habitatdirektivets restriktioner som gällande i hela artskyddsförordningen. Och vips så är du som skogsägare rättslös om det flyger en lavskrika, talltita eller annan fågel från ”fågellistan” genom din planerade slutavverkning och kan förväntas häcka där. Varsågod och avstå avverkning och ersättning för detta. Billigt för staten och ekonomiskt katastrofalt för skogsägaren.
Detta är ett brott mot den grundlagsskyddade äganderätten anser LRFs jurister. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras finns rätt till ersättning. Miljörörelsens jurist hävdade istället att detta bara gäller vid ”laglig” markanvändning, och artskyddsförordningen sätter ribban för vad som är lagligt. Detta kan aldrig ha varit lagstiftarens avsikt säger vi som tror på rim och reson och sunt bondförnuft.
Min kollega Gunnar Lindén sammanfattade vad artskyddsförordningen innebär för skogsägaren så här: Onödigt – Kontraproduktivt – Rättsosäkert.

Tankar om vårt uthus

Frivillig avsättning i samband med avverkning av gammalt uthus

På vår tomt fanns fram till i somras ett gammalt uthus. Det var ett charmigt uthus i bästa Pettsson-stil. Panelen var bitvis lavbevuxen och rötsvampar frodades i golvåsarna.  I skrymslen och vrår huserade diverse smågnagare till lekattens stora förtjusning. Myror, hästmyror och diverse skalbaggar gnagde sig tålmodigt fram i det gamla virket. Taket bågnade,  dörren hängde på trekvart och inträde skedde på egen risk. Uthuset var nog ett eldorado för den lägre floran och faunan, men dess funktion för oss lagfarna ägare var inte längre bra.
Det gamla uthuset är nu rivet och ett nytt uthus är byggt i samma stil som det gamla, fast med en del förbättringar som t ex många hyllplan och indragen el. Virket är nytt och friskt och uthuset kommer att fylla sin funktion under resten av vår levnad.
Som ett eget litet kulturminne fick en gavel av det gamla uthuset leva kvar som plank mellan uteplats och kompost. En frivillig avsättning helt enkelt.
Onekligen finns det även en del andra paralleller mellan våra uthus och att bedriva skogsbruk. Skogen blir också gammal och tappar i tillväxt/funktion. Förhoppningsvis har den kloka skogsägaren avverkat den innan den förfallit så långt som vårt uthus. Den nya skogen planteras, liknar den gamla men växer bättre och fyller sin funktion under lång tid framöver.
Tänk om någon inventerare skulle ha hittat en rödlistad skalbagge i vårt gamla uthus. Tänk om vi inte hade fått riva vårt uthus. Tänk om det skulle ha stått kvar där som ett döende monument. Tänk om ….