I elfte timmen

Timmen blev sen innan jag hade besvarat frågorna i skogsutredningens digitala hearing. Du som ännu inte gjort det får sno dig för 16 mars, dvs idag, är sista dagen den är öppen.

Jag vet att en del tycker att utredningens digitala hearing bara är ett spel för gallerierna. Man tycker att frågorna är ledande och man tror inte att utredarna kommer att bry sig om det som skrivs där. Följaktligen bryr man sig inte om att delta i hearingen.

Själv tycker jag att det är en god tanke att ha en öppen digital hearing där vem som helst kan lämna sina synpunkter, även en sån som jag som inte längre har foten i någon formell organisation. Risken finns förstås att organisationer missbrukar modellen och mobiliserar en systematisk bombning med sina budskap. Skulle så ske hoppas jag utredarna är så kloka att de genomskådar det.

Utredningen har ingen avundsvärd uppgift. En punkt i januariöverenskommelsen om att stärka äganderätten svällde till att i utredningsdirektiven omfatta de flesta av skogssektorns knäckfrågor, nyckelbiotoper, fjällnära, skydds- och ersättningsfrågor, bioekonomi och internationella mål om biologisk mångfald. Den kanske största knäckfrågan, Artskyddsförordningen, lämnades dock utanför.

Utredningens omfattning och tillgängliga tid rimmar illa. Redan till sommaren 2020 ska utredningen vara klar. Utredningsgruppen består av fem personer, tre jurister, en jägmästare och en biolog. Jag tycker att de hittills gett ett tryggt och stabilt intryck och betonat vikten av stark äganderätt, frivillighet och full ersättning till markägaren. Jag gissar att de bakom ridåerna sliter sitt hår. Att på ett ynka litet halvår hitta lösningar på flera av skogssektorns gamla surdegar är snudd på övermänskligt.

Namnet ”Skogsutredningen” har fått en hel del kritik, särskilt som den i början i folkmun kallades ”Äganderättsutredningen”. Jag kan förstå kritiken. Även om utredningsdirektiven blev betydligt vidare än vi trodde de skulle bli så är de inte så vittomfattande att de tar det helhetsgrepp om skogen som en skogsutredning bör göra.  Men namnet på utredningen är inte det mest väsentliga. Det mest väsentliga är resultatet. Och tills jag blivit överbevisad vill jag gärna tro att utredningsgruppen till sommaren kommer fram med förslag som stöttar skogsägarna och leder framåt både för dem och den spirande bioekonomin.

Så fatta NU, även om det är i elfte timmen, ditt tangentbord, gå in på den här länken och skriv in dina kreativa och nytänkande förslag. Det kostar inget att försöka.

Styrkan sitter i olikheterna

Internationella Kvinnodagen 2020. Nästan 44 år sen jag tog ut min jägmästarexamen. Sitter i eftertankar – har jag gjort någon nytta för jämställdheten i skogssektorn under alla dessa år?

Vad gäller de 10-15 första åren är svaret på den frågan tyvärr nej. Jag jobbade ”som en hel karl” och hävdade att det inte fanns några skillnader mellan kvinnor och män. Som ung, ambitiös och, på den tiden, tämligen försynt kvinna möttes jag av många uppskattande ord. Det var innan jag ville ha min beskärda del av makten.

En vacker dag i slutet av 1980-talet kom jag ut ur garderoben. Jag klev ur manskläderna och stod upp för att kvinnor och män kan vara olika. Att ha lika värde betyder inte att vara lika. Det är i olikheterna styrkan sitter. En bransch som tar tillvara och nyttjar olika egenskaper och kompetenser har betydligt större utvecklingsmöjligheter än en som bara ”fiskar i halva dammen”.

På 1990-talet uppmuntrade skogsvårdsorganisationen sina skogskvinnor att lyfta jämställdhetsfrågorna. Och vi tog i ända nerifrån tårna, forskningsprojekt, karriärstatistik, nordiskt erfarenhetsutbyte, seminarier, mässor, nätverksträffar mm. I vårt regionala nätverk i Jämtland ordnade vi workshop för ledningsgrupper, skogseminarier för skogsägande kvinnor, resursbank för media, utställningsmaterial, studiebesök/-resor och mååånga nätverksträffar.

Det var hela tiden vi kvinnor som drog jämställdhetslasset.  Åren gick och vi fick fler barn, fler chefsjobb och allt mindre tid. Vårt ambitiösa jämställdhetsarbete gav inga poäng i yrkeslivet. Vi lyckades inte heller få med de yngre skogskvinnorna i vårt nätverk. Glöden falnade och numera återstår en årlig sommarlunch av vårt en gång så stolta nätverk i Jämtland.

starka kvinnor

Nya generationer starka kvinnor

Desto häftigare har det senaste året varit med #metoo, #slutavverkat och bildandet av NYKS, Nätverket för Yrkesverksamma Kvinnor i Skogsbranschen. Nya kvastar sopar bäst. Den nya generationens skogskvinnor är raka och orädda, drar sig inte för att säga obekväma sanningar. Vi äldre lämnar med glädje över den tappade stafettpinnen till dem. Imorgon, 9 mars, håller
NYKS sitt första formella årsmöte. I tanken finns
jag där, längst fram i hejaklacken.

Nyckelbiotopernas fall

”Det handlar om att bryta ett låst läge.”  ”Konflikten var så utbredd och så djup att den inte gick att lösa annat än att vi backade.”

Citaten här ovan handlar om Långforsens kraftverk i Jämtland där Jämtkraft efter en mångårig strid valde att riva kraftverket trots att de juridiskt sett hade rätt att bygga om det. Är det kanske så vi måste göra med nyckelbiotopsbegreppet för att komma ifrån de kontraproduktiva låsningarna? Sluta registrera nyckelbiotoper, städa bort ordet ur vokabulären, lämna det juridiska skymningslandet och börja om på ny kula för att i en positiv anda värna om höga naturvärden i samförstånd mellan markägare och myndigheter?

I två olika förvaltningsrätter har man nyligen kommit fram till att Skogsstyrelsens registrering av nyckelbiotoper är ett beslut som kan överklagas. Förvaltningsrätten i Malmö anser att registreringen innebär ett sådant ingrepp i den enskildes äganderätt att den kräver stöd i lag eller förordning. Tillräckligt författningsstöd för registrering av nyckelbiotoper finns inte och registreringen av de i fallet aktuella nyckelbiotoperna ska därför undanröjas skriver de i en dom. Rätten konstaterar vidare att oavsett det ursprungliga syftet med nyckelbiotopsregistreringar har konsekvenserna av en registrering förändrats över tid genom införandet av certifieringen inom virkesindustrin som inneburit att virke från nyckelbiotoper inte köps in. Rätten skriver i domen att registreringen därmed påverkar skogsägarens situation på ett inte obetydligt sätt och att beslutet om registrering därför ska gå att överklaga.

rynkskinn1lätt

”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö idag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. ” Ja så lyder definitionen av nyckelbiotop. När nyckelbiotopsinventeringen startade på 1990-talet var tanken att inventeringen skulle hjälpa oss att hitta de små exklusiva naturvärdespärlorna som vi då trodde utgjorde ca 1% av skogsmarken. När skogsnäringen som en del i sitt sektorsansvar startade certifieringen strax därefter levde man fortfarande i den tron. Idag vet vi att nyckelbiotoper enligt dåvarande definition är långt vanligare än vi då trodde. Dags för reformering på många håll och kanter.

Jämtkrafts ledning gjorde verklighet av det gamla talesättet ”att tänka annorlunda idag än igår är det som skiljer den vise från den envise”. Nog är det dags att vi gör sammaledes i nyckelbiotopsfrågan?

Vår tid är nu

2020-01-20 – vilken dag! Jag avser då varken datumets estetiskt tilltalande siffror eller att den norska regeringen sprack den dagen. Nej jag menar dagen när Skogsstyrelsen gick ut med rapporten ”Skogsskötsel med nya möjligheter”. Rapporten är resultatet av en tre år lång samverkansprocess i skogssektorn. Om de i rapporten föreslagna åtgärderna genomförs beräknas de leda till 20% högre skogstillväxt år 2050.

image001Detta klingar förstås som ljuv musik i mina öron som tidigare general för LRFs och skogsägarrörelsens utbildningskampanj Kraftsamling Skog som startade i januari 2007 och 2011-14 följdes av Krafthandling Skog. Det övergripande målet var ”Ökad lönsamhet genom ökad skogstillväxt”, i siffror just 20%. Det känns skönt att få bekräftat att vi var rätt ute. Av de utbildningskampanjer jag arbetat med genom åren var Kraftsamling Skog den i särklass bästa. Trots att skogsbruk är en så långsam och -siktig verksamhet kunde vi redan efter fyra år uppmäta förändringar i linje med de uppsatta målen bland de drygt 70 000 skogsägare som deltog. Det går att åstadkomma förändring.

I rapporten om skogsskötselns nya möjligheter finns många av de skogsbruksåtgärder som vi arbetade med i Kraftsamling Skog. Den stora skillnaden är att potentialen med den ökade skogstillväxten nu är insatt i ett större sammanhang, betydelsen för klimatet, bioekonomin, nationen. Och till skillnad från Kraftsamling Skog som hade fokus på familjeskogsbruket och den enskilda skogsägaren finns nu hela skogssektorn med. Dessa förutsättningar stärker möjligheterna att nå en rejält ökad skogstillväxt. Vår tid är nu.

förändringstrappan

Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist skriver i sitt förord mycket klokt att  ”Effekterna av de föreslagna åtgärderna beror förstås på i vilken utsträckning de kommer att genomföras.” Ja, så är det. Till syvende och sist är det människor som ska ta ställning till och fatta beslut om de åtgärder som föreslås i rapporten om skogsskötselns möjligheter. Ur den aspekten är den i övrigt så innehållsrika och välskrivna rapporten mycket tunn. Det är jättebra att man processat fram VAD som ska åstadkommas, men för att nå resultat måste man också ta tag i HUR det ska göras. Jag vet, som tidigare nämnt, att det går att åstadkomma förändring, men då krävs betydligt mer än det som i rapporten skrivs som ”fördjupad rådgivning”. Förändringstrappan har många steg.

P.S. Om någon liksom jag känner oro inför ordet ”matrix” som förekommer här och där i rapporten så kan jag, med hjälp av google, lugna er. Matrix används här i betydelsen ”grundsubstans”, ett innehåll som håller ihop de olika delarna. Det är alltså inga kopplingar till sciencefictionfilmerna där Matrix är den artificiella intelligens som suger ur människornas energi och kontrollerar världen. D.S.

Var sak har sin tid

Var sak har sin tid. Den här bloggen har inte haft sin tid under 2018-19, den har legat i träda. Istället har jag lagt min kraft på facebooksidan ”Vi som gillar skog”. På facebook gäller det att skriva kort och kärnfullt vilket har lett till att jag tillfälligt tappat förmågan att skriva djupare och längre texter. För att den yrkesskadan inte ska bli permanent byter jag nu forum från facebook till min gamla blogg som jag hoppas kunna återuppliva.

Var sak har sin tid. ”Vi som gillar skog” har jag drivit i snart sju år men vid årsskiftet 2019-20 avslutar jag mitt arbete med sidan. Från början ingick den i mitt arbete som kommunikationsansvarig på LRF Skogsägarna. När jag slutade där 2016 följde sidan med mig in i mitt lilla företag gillaskog AB. 10-12 skogsföretag och -organisationer har stöttat sidan ekonomiskt de senaste tre åren, dock utan att styra innehåll och utformning. Vi som gillar skog har varit min baby som jag vårdat och utvecklat från nyfödd till att nu med sina 25000 gillare vara den svenska skogssektorns största facebooksida. Men var sak har som sagt sin tid. Jag har med råge nått pensionsåldern och vill nu trappa ner min yrkesverksamhet. Jag har hittills gjort mer än 1500 inlägg på Vi som gillar skog, numera ett varannan dag, vardag som helgdag året runt. Det tar allt längre tid för mig att komma på nya inlägg, göra research, svara på frågor och delta i diskussioner. Jag är medveten om att det inte kommer att bli någon lätt skilsmässa. Många av de trogna läsarna känns nästan som personliga vänner efter att vi i många år stött och blött olika skogsfrågor på sidan. Sidan kommer att ligga öppen en tid framöver för den som vill botanisera bland inlägg och kommentarer.

Det har inte saknats ämnen att blogga runt det senaste året. Kraftigt sänkta anslag för intrångsersättningar som sedan höjdes. Januariavtalet som lovade att värna den privata äganderätten. Äganderättsutredningen vars direktiv visade sig innehålla de flesta av skogssektorns knäckfrågor utom Artskyddsförordningen, den kanske hårdaste nöten att knäcka. BirdLifes överklagan i lavskrikeföljetongen. Den utökade nyckelbiotopsinventeringen som avvecklades innan den ens hunnit börja. Skogsstyrelsens egna förslag att upphöra med registrering av nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan som styrelsen inte kunde enas om. Förvarningen om fusion mellan de två nordligaste skogsägarföreningarna. Barkborrarnas härnadståg. Äntligen statistik över skyddad skog, även om den inte accepterades av alla. Dalande trävarumarknad och stigande skog- och klimatnytta. Nationella skogsprogrammet som tassade fram på tå. Stihl som trampade i klaveret så att svensk skogsnäring röt till. Jag hoppas det nya året bjuder på lika mustiga bloggämnen.

Fotot högst upp i det här blogginlägget har en inbyggd symbolik – det är både en soluppgång och en solnedgång. I december står solen så lågt vid vår fjällstuga att den kommer fram bakom fjället först på eftermiddagen när den redan är på väg ner. Förhoppningsvis går solen nu upp för min misskötta blogg samtidigt som solen går ned för min facebooksida ”Vi som gillar skog”. Var sak har sin tid.

Brandperspektiv

skogsbrandSverige börjar försiktigt hämta andan efter de senaste veckornas skogsbränder. I den torraste av somrar övermannades vi av naturens krafter. Fnösketorrt brännbart material + god syretillgång + en liten gnista = brand. Svårare än så är inte naturens lagar, ändå så svåra att acceptera.

Felsökare och staketexperter gick förstås igång lika snabbt som eldsflammorna spred sig. Syretillgången kunde man inte gärna kritisera. Gnistbildning från blixtnedslag, tåg, maskinarbeten, korvgrillning, cigarettfimpar mm gled man snabbt förbi. Men organisationen av vårt brandförsvar fick sig många kängor liksom skogsbruket.

Som lekman vad gäller brandförsvarets organisation tycker jag att det mesta i år verkat fungera bättre än vid Salabranden 2014. Kommunikationen till allmänheten har varit riklig. Räddningsledarna har framträtt lugnt och förtroendeingivande. Kommun- och länsgränser tycks inte ha varit oöverstigliga, inte heller landsgränserna. EU-samarbetet har väsentligt förstärkt våra resurser. Även om det finns förbättringspotential så tycker jag att betyget är godkänt.

Skogsbruket, som onekligen utlöste Salabranden 2014, har under årets torra heta sommar visat en större riskmedvetenhet. De flesta skogsföretag har stoppat sina maskinarbeten, särskilt markberedningarna, för att inte riskera gnistbildning och brand. Men felsökarna och staketexperterna bryr sig inte om såna petitesser. Bränderna är ändå skogsbrukets fel. Bränderna beror på de likåldriga barrskogar som skogsindustrin skapat konstaterar en kulturskribent i Expressen tvärsäkert i artikeln på den här länken som sedan spridits i stor skala. Aftonbladet lyckas bräcka detta genom att ta in en debattartikel från Greenpeace som svämmar över av felaktigheter, se denna länk.

TACK Anna-Lena Axelsson på SLU och några till som tålmodigt försökt att bemöta dessa fake-news med forskningsbaserad kunskap. Före brandbekämpningens tid brann i snitt 1% av skogsarealen per år. När det är så torrt som i sommar brinner allt. Vi har högre lövandel i våra skogar idag än på 1950-talet, lika hög som på 1920-talet. Branden sprids lättare i en flerskiktad skog. Mängden brännbart material är större i orörda skogar. Spridningsrisken är mindre i brukade skogar.  På den här länken finns en läsvärd rapport med kunskap om hur brand uppstår, hur olika skogstyper brinner, hur väder och vind påverkar mm. Bra läsning för staketexperter och andra.

På en anslagstavla i nejden hittade jag de två affischerna på fotot här nedan, båda uppsatta i början av sommaren, ovetande om hur brännande aktuella de skulle bli. Två stora utmaningar för framtiden. Klimatförändringar som gör delar av vårt land, och stora delar av världen, torrare. Och den glesa befolkningen i de delar av vårt land där de stora skogsarealerna finns. Vi har en del att bita i om vi vill undvika stora skogsbränder.

Men inget ont som inte har något gott med sig. I nöden prövas vännen. Många EU-motståndare har nog fått sig en tankeställare den senaste tiden. Och vilken solidaritet och engagemang som blommat ute i våra bygder. Tusentals brandmän och frivilliga har färdats miltals för att dra slang, hugga avgränsningslinjer, bre smörgåsar, frakta pizzor, vattna vägkanter och hålla humöret uppe. TACK för att ni finns och för vad ni gör!

brandaffischer

Tankevurpa med oproportionerliga effekter

lavskrikadrommenLavskrikan, eller ”röutjoxan” som den också kallas här i Jämtland, har tidigare inneburit bara positiva associationer för mig. Nyfiken och orädd fladdrar den tyst fram till fikaplatsen i skogen, sitter plötsligt där på en gren och tittar på en, eller kanske snarare på ostmackan i handen. De senaste två åren har dock lavskrikan, utan egen förskyllan, laddats med andra associationer, blivit symbolen för oproportionell myndighetsutövning och stelbent tillämpning av en orimlig lag, artskyddsförordningen. Det handlar förstås om avverkningsförbuden på grund av lavskrika i Hälsingland.

Det senaste halvåret har jag särskilt följt Anders Göranssons ärende. Anders är skogsbrukare på heltid, försörjer sig helt på sitt skogsbruk. Han vara en av de fem skogsägare som 2016 fick avverkningsförbud grundat på lavskrikeförekomst. Dagen innan ärendet skulle upp i Mark- och miljödomstolen drog dock Skogsstyrelsen tillbaka avverkningsförbudet för honom och en av de andra markägarna. Anders och hans advokat ville ändå ha fallet prövat. Domstolsutfallet blev bakläxa för Skogsstyrelsen som sedan överklagade domen för de tre andra markägarna som nu kastas vidare i en juridisk ping-pong-match. Anders fick avverka sina fyra hektar.

31 oktober 2017 avverkningsanmälde Anders tio hektar granskog för slutavverkning. Han hade då kontrollerat att avverkningen inte krockade med något av de lavskrikerevir som fågelklubben hade noterat i de inventeringar som låg till grund för avverkningsförbuden året innan. 11 december, en (1!) dag innan de sex veckor Skogsstyrelsen har på sig att behandla avverkningsanmälan hade passerat, fick Anders information från Skogsstyrelsen om att han nog borde avvakta med avverkningen tills Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen utrett ärendet. Varför man, trots all kunskap som måste ha funnits kvar från 2016,  inte utrett det under de sex veckor som gått framgick inte. 22 januari, elva veckor efter att avverkningsanmälan inlämnats, bad Skogsstyrelsen den person som inventerat lavskrikorna i trakten om en uppdatering av kartorna över reviren. En fylligare beskrivning av de olika turerna finns på sidan 7 i skriften på den här länken.

Anders använde väntetiden till fortsatt analys av bakgrundsmaterialet. En central mening som användes av både Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i processen året innan var följande: ”I området väster om Arbrå, i närheten av Fångåsen, har lavskrikereviren redan minskat från 23 revir på tidigt 1990-tal till dagens nivå på 11 revir.” Anders kunde i inventeringsresultaten inte se något år där det varit mer än 12 revir. Antalet revir varierade 1992-2017 mellan 7 och 12 och och en del av dem bytte plats i området mellan åren. Anders begärde gång på gång att få veta vilket år det fanns 23 revir. I maj kom svaret från länsstyrelsen: ”Formuleringen ovan är olyckligt formulerad och det måste ha skett någon form av ”tankevurpa” och reviren har därför bara räknats totalt sett ……..det går inte att säga att det fanns 23 revir på 1990-talet.” Länsstyrelsen har alltså ackumulerat siffrorna och angett detta som att det funnits 23 revir när det i själva verket aldrig funnits fler än 12 något enskilt år. Och Skogsstyrelsen nyttjade samma argument i sitt yttrande. Alla kan vi ha otur när vi tänker, men så avancerad matematik handlar det här ändå inte om. Hur är det möjligt att två myndigheter inte upptäcker detta utan använder så felaktiga uppgifter som underlag för så allvarliga beslut som att förbjuda markägare att avverka sin skog???

29 juni, lagom till semestertider och medial Almedalsskugga, kom så beslutet angående Anders Göranssons avverkningsanmälan – avverkningsförbud vid ett vite om 1 miljon kronor. Avverkningen var beräknad att ge en intäkt på 900 000 kr. I och med att avverkningsförbudet grundar sig på Artskyddsförordningen finns ingen rätt till ersättning för markägaren. Detta bryter mot den grundlagsskyddade äganderätten där det enligt regeringsformen 2 kap 15§ ingår ersättningsrätt när man tvingas avstå, eller får inskränkningar i pågående användning av mark och egendom, för angelägna allmänna ändamål. Vad ska Anders nu försörja sig på? Läs mer om hans situation och reaktion i denna artikel.

Som nästan-pensionär borde jag väl inte bry mig om sånt här längre? Men det gör jag! Jag skäms som en hund, å allas vägnar, över hur det blivit. Jag var med och införde den nya skogspolitiken på 1990-talet, arbetade hårt för att öka naturhänsynen i skogsbruket. Men hur kunde det bli så här? Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättsprincip som gäller för all myndighetsutövning. Det handlar om  balans mellan mål och medel. Fördelen med åtgärden, eller i det här fallet icke-åtgärden, ska stå i rimlig proportion till den skada det orsakar de berörda. En förmodad förlust av ett lavskrikerevir mot förlorad försörjning för en landsbygdsföretagare – är det proportionerligt? Eller är det ännu en tankevurpa?

 

P.S. Läs gärna Gunnar Lindéns tänkvärda blogginlägg om artskyddsförordningen och lokal bevarandestatus och Dag Lindgrens djupgående granskning av lavskrikebesluten, senast på denna länk. D.S.