Vår tid är nu

2020-01-20 – vilken dag! Jag avser då varken datumets estetiskt tilltalande siffror eller att den norska regeringen sprack den dagen. Nej jag menar dagen när Skogsstyrelsen gick ut med rapporten ”Skogsskötsel med nya möjligheter”. Rapporten är resultatet av en tre år lång samverkansprocess i skogssektorn. Om de i rapporten föreslagna åtgärderna genomförs beräknas de leda till 20% högre skogstillväxt år 2050.

image001Detta klingar förstås som ljuv musik i mina öron som tidigare general för LRFs och skogsägarrörelsens utbildningskampanj Kraftsamling Skog som startade i januari 2007 och 2011-14 följdes av Krafthandling Skog. Det övergripande målet var ”Ökad lönsamhet genom ökad skogstillväxt”, i siffror just 20%. Det känns skönt att få bekräftat att vi var rätt ute. Av de utbildningskampanjer jag arbetat med genom åren var Kraftsamling Skog den i särklass bästa. Trots att skogsbruk är en så långsam och -siktig verksamhet kunde vi redan efter fyra år uppmäta förändringar i linje med de uppsatta målen bland de drygt 70 000 skogsägare som deltog. Det går att åstadkomma förändring.

I rapporten om skogsskötselns nya möjligheter finns många av de skogsbruksåtgärder som vi arbetade med i Kraftsamling Skog. Den stora skillnaden är att potentialen med den ökade skogstillväxten nu är insatt i ett större sammanhang, betydelsen för klimatet, bioekonomin, nationen. Och till skillnad från Kraftsamling Skog som hade fokus på familjeskogsbruket och den enskilda skogsägaren finns nu hela skogssektorn med. Dessa förutsättningar stärker möjligheterna att nå en rejält ökad skogstillväxt. Vår tid är nu.

förändringstrappan

Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist skriver i sitt förord mycket klokt att  ”Effekterna av de föreslagna åtgärderna beror förstås på i vilken utsträckning de kommer att genomföras.” Ja, så är det. Till syvende och sist är det människor som ska ta ställning till och fatta beslut om de åtgärder som föreslås i rapporten om skogsskötselns möjligheter. Ur den aspekten är den i övrigt så innehållsrika och välskrivna rapporten mycket tunn. Det är jättebra att man processat fram VAD som ska åstadkommas, men för att nå resultat måste man också ta tag i HUR det ska göras. Jag vet, som tidigare nämnt, att det går att åstadkomma förändring, men då krävs betydligt mer än det som i rapporten skrivs som ”fördjupad rådgivning”. Förändringstrappan har många steg.

P.S. Om någon liksom jag känner oro inför ordet ”matrix” som förekommer här och där i rapporten så kan jag, med hjälp av google, lugna er. Matrix används här i betydelsen ”grundsubstans”, ett innehåll som håller ihop de olika delarna. Det är alltså inga kopplingar till sciencefictionfilmerna där Matrix är den artificiella intelligens som suger ur människornas energi och kontrollerar världen. D.S.

Gott nytt år med god ton

Så har då mitt nya liv utan facebooksidan Vi som gillar skog börjat. Saknaden efter de dagliga kontakterna och diskussionerna med skogsintresserade besökare är stor. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte saknar den höga pulsfrekvens som den ständiga jakten på aktuella ämnen, fakta och bilder ibland kunde orsaka.

Jag är överväldigad av alla positiva kommentarer som kom efter mitt sista inlägg på sidan. Särskilt mycket uppskattade jag de kommentarer som handlade om att sidan tillfört kunskap, varit saklig och hållit god ton. Det var ju så vi ville att det skulle vara när vi startade sidan för sju år sedan som en motvikt till den hätska och stundtals osakliga debatt som löpte fram som en skogsbrand i sommartorka.

Hur är då samtalsklimatet om skogsfrågorna idag? Präglas det av saklighet och god ton? Njaa, riktigt så är det inte. Däremot är det många som påtalar att vi måste föra en bättre dialog, lyssna till varandra. Det politiskt korrekta tycks idag handla mer om hur vi pratar än om innehåll i och resultat av samtalen. Att prata om hur vi ska prata kan förvisso vara bra, under förutsättning att de egentliga samtalen sedan kommer till stånd. Annars blir metapratet bara en avledande manöver.

Sakliga samtal i god ton

Att samtala är att tala tillsammans. För det krävs minst två människor/parter. Till god ton hör i vår kultur att stanna kvar i samtalet även om man inte instämmer i det den andra säger. Vi har i skogssektorn exempel på god dialog som lett fram till konkreta resultat. Men vi har också exempel där parter lämnat samtalet när de inte fått sin vilja igenom.

Hur har vi det då med sakligheten? Jo, tackar som frågar ….. Jag har den här veckan gått i taket två gånger vad gäller sakligheten i skogsfrågor. Första gången var när jag läste den här platsannonsen där man skriver att ”skogen är idag utarmad”. Hur sakligt är det? Och den andra gången var den här artikeln i en av våra kvällstidningar där en meteorolog uttalar sig svepande och osakligt om skogsbruk och klimat. Att uttrycka sig så här skapar inte något gott samtalsklimat som kan leda framåt.

Med hopp om att god ton och saklighet ska prägla skogsåret 2020.

 

Var sak har sin tid

Var sak har sin tid. Den här bloggen har inte haft sin tid under 2018-19, den har legat i träda. Istället har jag lagt min kraft på facebooksidan ”Vi som gillar skog”. På facebook gäller det att skriva kort och kärnfullt vilket har lett till att jag tillfälligt tappat förmågan att skriva djupare och längre texter. För att den yrkesskadan inte ska bli permanent byter jag nu forum från facebook till min gamla blogg som jag hoppas kunna återuppliva.

Var sak har sin tid. ”Vi som gillar skog” har jag drivit i snart sju år men vid årsskiftet 2019-20 avslutar jag mitt arbete med sidan. Från början ingick den i mitt arbete som kommunikationsansvarig på LRF Skogsägarna. När jag slutade där 2016 följde sidan med mig in i mitt lilla företag gillaskog AB. 10-12 skogsföretag och -organisationer har stöttat sidan ekonomiskt de senaste tre åren, dock utan att styra innehåll och utformning. Vi som gillar skog har varit min baby som jag vårdat och utvecklat från nyfödd till att nu med sina 25000 gillare vara den svenska skogssektorns största facebooksida. Men var sak har som sagt sin tid. Jag har med råge nått pensionsåldern och vill nu trappa ner min yrkesverksamhet. Jag har hittills gjort mer än 1500 inlägg på Vi som gillar skog, numera ett varannan dag, vardag som helgdag året runt. Det tar allt längre tid för mig att komma på nya inlägg, göra research, svara på frågor och delta i diskussioner. Jag är medveten om att det inte kommer att bli någon lätt skilsmässa. Många av de trogna läsarna känns nästan som personliga vänner efter att vi i många år stött och blött olika skogsfrågor på sidan. Sidan kommer att ligga öppen en tid framöver för den som vill botanisera bland inlägg och kommentarer.

Det har inte saknats ämnen att blogga runt det senaste året. Kraftigt sänkta anslag för intrångsersättningar som sedan höjdes. Januariavtalet som lovade att värna den privata äganderätten. Äganderättsutredningen vars direktiv visade sig innehålla de flesta av skogssektorns knäckfrågor utom Artskyddsförordningen, den kanske hårdaste nöten att knäcka. BirdLifes överklagan i lavskrikeföljetongen. Den utökade nyckelbiotopsinventeringen som avvecklades innan den ens hunnit börja. Skogsstyrelsens egna förslag att upphöra med registrering av nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan som styrelsen inte kunde enas om. Förvarningen om fusion mellan de två nordligaste skogsägarföreningarna. Barkborrarnas härnadståg. Äntligen statistik över skyddad skog, även om den inte accepterades av alla. Dalande trävarumarknad och stigande skog- och klimatnytta. Nationella skogsprogrammet som tassade fram på tå. Stihl som trampade i klaveret så att svensk skogsnäring röt till. Jag hoppas det nya året bjuder på lika mustiga bloggämnen.

Fotot högst upp i det här blogginlägget har en inbyggd symbolik – det är både en soluppgång och en solnedgång. I december står solen så lågt vid vår fjällstuga att den kommer fram bakom fjället först på eftermiddagen när den redan är på väg ner. Förhoppningsvis går solen nu upp för min misskötta blogg samtidigt som solen går ned för min facebooksida ”Vi som gillar skog”. Var sak har sin tid.

Brandperspektiv

skogsbrandSverige börjar försiktigt hämta andan efter de senaste veckornas skogsbränder. I den torraste av somrar övermannades vi av naturens krafter. Fnösketorrt brännbart material + god syretillgång + en liten gnista = brand. Svårare än så är inte naturens lagar, ändå så svåra att acceptera.

Felsökare och staketexperter gick förstås igång lika snabbt som eldsflammorna spred sig. Syretillgången kunde man inte gärna kritisera. Gnistbildning från blixtnedslag, tåg, maskinarbeten, korvgrillning, cigarettfimpar mm gled man snabbt förbi. Men organisationen av vårt brandförsvar fick sig många kängor liksom skogsbruket.

Som lekman vad gäller brandförsvarets organisation tycker jag att det mesta i år verkat fungera bättre än vid Salabranden 2014. Kommunikationen till allmänheten har varit riklig. Räddningsledarna har framträtt lugnt och förtroendeingivande. Kommun- och länsgränser tycks inte ha varit oöverstigliga, inte heller landsgränserna. EU-samarbetet har väsentligt förstärkt våra resurser. Även om det finns förbättringspotential så tycker jag att betyget är godkänt.

Skogsbruket, som onekligen utlöste Salabranden 2014, har under årets torra heta sommar visat en större riskmedvetenhet. De flesta skogsföretag har stoppat sina maskinarbeten, särskilt markberedningarna, för att inte riskera gnistbildning och brand. Men felsökarna och staketexperterna bryr sig inte om såna petitesser. Bränderna är ändå skogsbrukets fel. Bränderna beror på de likåldriga barrskogar som skogsindustrin skapat konstaterar en kulturskribent i Expressen tvärsäkert i artikeln på den här länken som sedan spridits i stor skala. Aftonbladet lyckas bräcka detta genom att ta in en debattartikel från Greenpeace som svämmar över av felaktigheter, se denna länk.

TACK Anna-Lena Axelsson på SLU och några till som tålmodigt försökt att bemöta dessa fake-news med forskningsbaserad kunskap. Före brandbekämpningens tid brann i snitt 1% av skogsarealen per år. När det är så torrt som i sommar brinner allt. Vi har högre lövandel i våra skogar idag än på 1950-talet, lika hög som på 1920-talet. Branden sprids lättare i en flerskiktad skog. Mängden brännbart material är större i orörda skogar. Spridningsrisken är mindre i brukade skogar.  På den här länken finns en läsvärd rapport med kunskap om hur brand uppstår, hur olika skogstyper brinner, hur väder och vind påverkar mm. Bra läsning för staketexperter och andra.

På en anslagstavla i nejden hittade jag de två affischerna på fotot här nedan, båda uppsatta i början av sommaren, ovetande om hur brännande aktuella de skulle bli. Två stora utmaningar för framtiden. Klimatförändringar som gör delar av vårt land, och stora delar av världen, torrare. Och den glesa befolkningen i de delar av vårt land där de stora skogsarealerna finns. Vi har en del att bita i om vi vill undvika stora skogsbränder.

Men inget ont som inte har något gott med sig. I nöden prövas vännen. Många EU-motståndare har nog fått sig en tankeställare den senaste tiden. Och vilken solidaritet och engagemang som blommat ute i våra bygder. Tusentals brandmän och frivilliga har färdats miltals för att dra slang, hugga avgränsningslinjer, bre smörgåsar, frakta pizzor, vattna vägkanter och hålla humöret uppe. TACK för att ni finns och för vad ni gör!

brandaffischer

Tankevurpa med oproportionerliga effekter

lavskrikadrommenLavskrikan, eller ”röutjoxan” som den också kallas här i Jämtland, har tidigare inneburit bara positiva associationer för mig. Nyfiken och orädd fladdrar den tyst fram till fikaplatsen i skogen, sitter plötsligt där på en gren och tittar på en, eller kanske snarare på ostmackan i handen. De senaste två åren har dock lavskrikan, utan egen förskyllan, laddats med andra associationer, blivit symbolen för oproportionell myndighetsutövning och stelbent tillämpning av en orimlig lag, artskyddsförordningen. Det handlar förstås om avverkningsförbuden på grund av lavskrika i Hälsingland.

Det senaste halvåret har jag särskilt följt Anders Göranssons ärende. Anders är skogsbrukare på heltid, försörjer sig helt på sitt skogsbruk. Han vara en av de fem skogsägare som 2016 fick avverkningsförbud grundat på lavskrikeförekomst. Dagen innan ärendet skulle upp i Mark- och miljödomstolen drog dock Skogsstyrelsen tillbaka avverkningsförbudet för honom och en av de andra markägarna. Anders och hans advokat ville ändå ha fallet prövat. Domstolsutfallet blev bakläxa för Skogsstyrelsen som sedan överklagade domen för de tre andra markägarna som nu kastas vidare i en juridisk ping-pong-match. Anders fick avverka sina fyra hektar.

31 oktober 2017 avverkningsanmälde Anders tio hektar granskog för slutavverkning. Han hade då kontrollerat att avverkningen inte krockade med något av de lavskrikerevir som fågelklubben hade noterat i de inventeringar som låg till grund för avverkningsförbuden året innan. 11 december, en (1!) dag innan de sex veckor Skogsstyrelsen har på sig att behandla avverkningsanmälan hade passerat, fick Anders information från Skogsstyrelsen om att han nog borde avvakta med avverkningen tills Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen utrett ärendet. Varför man, trots all kunskap som måste ha funnits kvar från 2016,  inte utrett det under de sex veckor som gått framgick inte. 22 januari, elva veckor efter att avverkningsanmälan inlämnats, bad Skogsstyrelsen den person som inventerat lavskrikorna i trakten om en uppdatering av kartorna över reviren. En fylligare beskrivning av de olika turerna finns på sidan 7 i skriften på den här länken.

Anders använde väntetiden till fortsatt analys av bakgrundsmaterialet. En central mening som användes av både Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i processen året innan var följande: ”I området väster om Arbrå, i närheten av Fångåsen, har lavskrikereviren redan minskat från 23 revir på tidigt 1990-tal till dagens nivå på 11 revir.” Anders kunde i inventeringsresultaten inte se något år där det varit mer än 12 revir. Antalet revir varierade 1992-2017 mellan 7 och 12 och och en del av dem bytte plats i området mellan åren. Anders begärde gång på gång att få veta vilket år det fanns 23 revir. I maj kom svaret från länsstyrelsen: ”Formuleringen ovan är olyckligt formulerad och det måste ha skett någon form av ”tankevurpa” och reviren har därför bara räknats totalt sett ……..det går inte att säga att det fanns 23 revir på 1990-talet.” Länsstyrelsen har alltså ackumulerat siffrorna och angett detta som att det funnits 23 revir när det i själva verket aldrig funnits fler än 12 något enskilt år. Och Skogsstyrelsen nyttjade samma argument i sitt yttrande. Alla kan vi ha otur när vi tänker, men så avancerad matematik handlar det här ändå inte om. Hur är det möjligt att två myndigheter inte upptäcker detta utan använder så felaktiga uppgifter som underlag för så allvarliga beslut som att förbjuda markägare att avverka sin skog???

29 juni, lagom till semestertider och medial Almedalsskugga, kom så beslutet angående Anders Göranssons avverkningsanmälan – avverkningsförbud vid ett vite om 1 miljon kronor. Avverkningen var beräknad att ge en intäkt på 900 000 kr. I och med att avverkningsförbudet grundar sig på Artskyddsförordningen finns ingen rätt till ersättning för markägaren. Detta bryter mot den grundlagsskyddade äganderätten där det enligt regeringsformen 2 kap 15§ ingår ersättningsrätt när man tvingas avstå, eller får inskränkningar i pågående användning av mark och egendom, för angelägna allmänna ändamål. Vad ska Anders nu försörja sig på? Läs mer om hans situation och reaktion i denna artikel.

Som nästan-pensionär borde jag väl inte bry mig om sånt här längre? Men det gör jag! Jag skäms som en hund, å allas vägnar, över hur det blivit. Jag var med och införde den nya skogspolitiken på 1990-talet, arbetade hårt för att öka naturhänsynen i skogsbruket. Men hur kunde det bli så här? Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättsprincip som gäller för all myndighetsutövning. Det handlar om  balans mellan mål och medel. Fördelen med åtgärden, eller i det här fallet icke-åtgärden, ska stå i rimlig proportion till den skada det orsakar de berörda. En förmodad förlust av ett lavskrikerevir mot förlorad försörjning för en landsbygdsföretagare – är det proportionerligt? Eller är det ännu en tankevurpa?

 

P.S. Läs gärna Gunnar Lindéns tänkvärda blogginlägg om artskyddsförordningen och lokal bevarandestatus och Dag Lindgrens djupgående granskning av lavskrikebesluten, senast på denna länk. D.S.

Om äganderätt som drivkraft

röjkvinnorlättSkogsägare är ett tålmodigt släkte. Man sätter plantor som är mogna att skörda när man själv lämnat jordelivet. Ibland äter sorkarna upp plantorna. Då planterar skogsägaren nya plantor. Efter några år tränger lövslyet sig på. Med röjsågen hjälper då skogsägaren de unga framtidsträden att få växtrum, skulpterar fram den nya skogen. Hungriga vandringsälgar tar för sig av ungtallarna. Skogsägaren muttrar, går på möten och skriver kanske en insändare. På äldre dar kan skogsägaren få gallra det hen en gång planterade. Gallringen ger inte mycket pengar, men tillfredsställelsen över en välskött skog tycks ge lön för mödan. Pengarna kommer när skogen är slutavverkningsmogen. Sådant är skogsbrukets kretslopp och tålamod är skogsägarens signum.

Men nu börjar tålamodet tryta. Det sjuder i det annars så tålmodiga skogsägarsläktet. Man känner sig inte längre säker på att få ta ut avkastningen av sitt arbete och sina investeringar i skogen. En anmälan av slutavverkning kan leda till en nyckelbiotopsregistrering och död mans hand över beståndet. Ligger skogen fjällnära riskerar ens skogsbruk att klassas som ej pågående markanvändning och därmed ej berättigat till ersättning. Finns det en aktivt rapporterande fågelskådare i närheten kan följden bli att avverkningen stoppas med stöd av artskyddsförordningen. Nya begrepp som ”värdetrakter” och ”grön infrastruktur” ger miljöaktivister luft under vingarna att kräva avverkningsstopp på allt större arealer. Mycket vill ha mer ….. och risken finns att skogsägarna får stå för notan.

I begreppet äganderätt ingår såväl förfoganderätt som ersättningsrätt. Är vår grundlagsskyddade äganderätt på väg att urholkas? Lösa rykten om skogsstudenter som frågar sig om man verkligen kan äga skog behöver kanske inte betyda så mycket. Mer oroande är att en statlig utredare ifjol ifrågasatte om det är rimligt att enskilda personer kan äga en så värdefull naturresurs som skogen. Hon avsattes snabbt men observera att den nye utredaren föreslagit att miljöorganisationer ska kunna överklaga beslut om avverkningstillstånd. Vi ser också hur skogsägare allt oftare tvingas gå till domstol för att få sin grundlagsskyddade ersättningsrätt.

Det finns många juridiska och ekonomiska aspekter på äganderätten. Jag skulle också vilja lyfta äganderättens betydelse som mänsklig drivkraft. Den som får hjärtat att svälla av stolthet och glädje vid en kvällspromenad genom den egna skogen. Den som får skogsägaren att investera i planteringar som hen inte hinner skörda frukten av. Den som borgar för ett ansvarsfullt och långsiktigt brukande av skogen. Vad händer med den drivkraften när inskränkningarna i rätten att bruka sin egen ägandes skog duggar allt tätare? Hur påverkas den lustfyllda drivkraften av upplevelsen att myndighetsföreträdare utan proportionalitet och helhetssyn gör djupa hack i ens livsverk? Vittnesmålen är många om hur dessa konflikter tar tid, kraft och lust ifrån skogsägaren. Tid, kraft och lust som istället kunde användas för att utveckla företaget.

Ja tålamodet tryter och det sjuder både här och där bland skogsägarna. Landsbygdsministern har dock vid flera offentliga tillfällen i vinter sagt ”att ta något utan att betala är stöld”. Upp till bevis! Det är hög tid för våra politiker att ta tag i tömmarna innan ekipaget åker i diket.

 

Den här texten är även publicerad i Norra Skogsmagasinets valspecialnummer.

Med liv och lust

Wilma_5608_v3Så här års bubblar blodet i mina ådror. Tidningarna är fyllda av odlingstips och butikshyllorna av nya spännande fröer. Det är odlarlusten som pirrar i kropp och själ. Fröjden att peta ner frön i jord, se dem gro och växa upp, gallra, skörda, tillaga och äta.

Jag tror att det är samma lust som är skogsbrukarens drivkraft, om än tiden från frö till planka är betydligt längre. Med lust planterar man för kommande generationers skörd. Fröjdefullt röjer man förra decenniets föryngringar. Med nöje gallrar man det mamma planterade. Och glädjen är stor när morfars föryngringar är mogna för slutavverkning.

Ja lusten är en kraftkälla för skogsägaren. Den ger energi att övervinna snytbaggar och sommarfrost. Lusten lyfter blicken mot framtiden. Undersökningar visar att viljan att lämna över en bättre skog till nästa generation är en av de viktigaste drivkrafterna hos många skogsägare. Med liv och lust brukar man sin egen ägandes skog med sikte på framtiden.

Jag samordnar just nu ett äganderättsprojekt på KSLA (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin). Under vintern har jag därför haft ovanligt många och djupa samtal med jord- och skogsbrukare som drabbats av olika typer av inskränkningar i sin äganderätt. För skogsägarnas del har det bland annat handlat om artskyddsregler, reservatsbildning, fjällnära skog, nyckelbiotoper och mera nyckelbiotoper. Samtalen har ofta blivit långa, för det är många och långa turer med många myndighetspersoner som beskrivs.

Jag är djupt tagen av de berättelser jag lyssnat till. Trots att jag tycker mig vara väl insatt i problematiken med intrång av olika slag så kom all, för att nu tala västerbottniska, ”o-lust” som ett slag i magen. Så många vittnesmål om hur lusten att bruka skogen är borta. Känslan av övergrepp när rätten att bruka den skog man älskat och vårdat tas ifrån en dödar lusten. I värsta fall vill man inte ens gå ut i den skog man tidigare älskade att ströva i.

Vi har en skogspolitik som omfattar både miljö och produktion och den ska vi givetvis leva upp till. Men vi måste samtidigt vårda lusten att bruka skogen. Avsättningar för naturvård måste ske i samverkan med skogsägaren, inte över hens huvud. Hanteringen måste präglas av respekt, lyhördhet, helhetssyn och sunt förnuft. Den kompetensen kan vara väl så mycket värd som kunskapen om aspgelelavens apothesier när det gäller att bevara och skapa naturvärden.

Lusten är en ömtålig blomma. Får den vatten och näring, frihet och förtroende, står den stark. Tuktas den för hårt förvandlas den till olust.  Lusten och glädjen att bruka skogen är en stark drivkraft för skogsägaren och därmed också för hela skogsnäringen. Det är i sin tur en drivkraft för landsbygden, nationen och den nya bioekonomin. Så låt oss fortsätta att bruka skogen med liv och lust.