Brandperspektiv

skogsbrandSverige börjar försiktigt hämta andan efter de senaste veckornas skogsbränder. I den torraste av somrar övermannades vi av naturens krafter. Fnösketorrt brännbart material + god syretillgång + en liten gnista = brand. Svårare än så är inte naturens lagar, ändå så svåra att acceptera.

Felsökare och staketexperter gick förstås igång lika snabbt som eldsflammorna spred sig. Syretillgången kunde man inte gärna kritisera. Gnistbildning från blixtnedslag, tåg, maskinarbeten, korvgrillning, cigarettfimpar mm gled man snabbt förbi. Men organisationen av vårt brandförsvar fick sig många kängor liksom skogsbruket.

Som lekman vad gäller brandförsvarets organisation tycker jag att det mesta i år verkat fungera bättre än vid Salabranden 2014. Kommunikationen till allmänheten har varit riklig. Räddningsledarna har framträtt lugnt och förtroendeingivande. Kommun- och länsgränser tycks inte ha varit oöverstigliga, inte heller landsgränserna. EU-samarbetet har väsentligt förstärkt våra resurser. Även om det finns förbättringspotential så tycker jag att betyget är godkänt.

Skogsbruket, som onekligen utlöste Salabranden 2014, har under årets torra heta sommar visat en större riskmedvetenhet. De flesta skogsföretag har stoppat sina maskinarbeten, särskilt markberedningarna, för att inte riskera gnistbildning och brand. Men felsökarna och staketexperterna bryr sig inte om såna petitesser. Bränderna är ändå skogsbrukets fel. Bränderna beror på de likåldriga barrskogar som skogsindustrin skapat konstaterar en kulturskribent i Expressen tvärsäkert i artikeln på den här länken som sedan spridits i stor skala. Aftonbladet lyckas bräcka detta genom att ta in en debattartikel från Greenpeace som svämmar över av felaktigheter, se denna länk.

TACK Anna-Lena Axelsson på SLU och några till som tålmodigt försökt att bemöta dessa fake-news med forskningsbaserad kunskap. Före brandbekämpningens tid brann i snitt 1% av skogsarealen per år. När det är så torrt som i sommar brinner allt. Vi har högre lövandel i våra skogar idag än på 1950-talet, lika hög som på 1920-talet. Branden sprids lättare i en flerskiktad skog. Mängden brännbart material är större i orörda skogar. Spridningsrisken är mindre i brukade skogar.  På den här länken finns en läsvärd rapport med kunskap om hur brand uppstår, hur olika skogstyper brinner, hur väder och vind påverkar mm. Bra läsning för staketexperter och andra.

På en anslagstavla i nejden hittade jag de två affischerna på fotot här nedan, båda uppsatta i början av sommaren, ovetande om hur brännande aktuella de skulle bli. Två stora utmaningar för framtiden. Klimatförändringar som gör delar av vårt land, och stora delar av världen, torrare. Och den glesa befolkningen i de delar av vårt land där de stora skogsarealerna finns. Vi har en del att bita i om vi vill undvika stora skogsbränder.

Men inget ont som inte har något gott med sig. I nöden prövas vännen. Många EU-motståndare har nog fått sig en tankeställare den senaste tiden. Och vilken solidaritet och engagemang som blommat ute i våra bygder. Tusentals brandmän och frivilliga har färdats miltals för att dra slang, hugga avgränsningslinjer, bre smörgåsar, frakta pizzor, vattna vägkanter och hålla humöret uppe. TACK för att ni finns och för vad ni gör!

brandaffischer

Annonser

Tankevurpa med oproportionerliga effekter

lavskrikadrommenLavskrikan, eller ”röutjoxan” som den också kallas här i Jämtland, har tidigare inneburit bara positiva associationer för mig. Nyfiken och orädd fladdrar den tyst fram till fikaplatsen i skogen, sitter plötsligt där på en gren och tittar på en, eller kanske snarare på ostmackan i handen. De senaste två åren har dock lavskrikan, utan egen förskyllan, laddats med andra associationer, blivit symbolen för oproportionell myndighetsutövning och stelbent tillämpning av en orimlig lag, artskyddsförordningen. Det handlar förstås om avverkningsförbuden på grund av lavskrika i Hälsingland.

Det senaste halvåret har jag särskilt följt Anders Göranssons ärende. Anders är skogsbrukare på heltid, försörjer sig helt på sitt skogsbruk. Han vara en av de fem skogsägare som 2016 fick avverkningsförbud grundat på lavskrikeförekomst. Dagen innan ärendet skulle upp i Mark- och miljödomstolen drog dock Skogsstyrelsen tillbaka avverkningsförbudet för honom och en av de andra markägarna. Anders och hans advokat ville ändå ha fallet prövat. Domstolsutfallet blev bakläxa för Skogsstyrelsen som sedan överklagade domen för de tre andra markägarna som nu kastas vidare i en juridisk ping-pong-match. Anders fick avverka sina fyra hektar.

31 oktober 2017 avverkningsanmälde Anders tio hektar granskog för slutavverkning. Han hade då kontrollerat att avverkningen inte krockade med något av de lavskrikerevir som fågelklubben hade noterat i de inventeringar som låg till grund för avverkningsförbuden året innan. 11 december, en (1!) dag innan de sex veckor Skogsstyrelsen har på sig att behandla avverkningsanmälan hade passerat, fick Anders information från Skogsstyrelsen om att han nog borde avvakta med avverkningen tills Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen utrett ärendet. Varför man, trots all kunskap som måste ha funnits kvar från 2016,  inte utrett det under de sex veckor som gått framgick inte. 22 januari, elva veckor efter att avverkningsanmälan inlämnats, bad Skogsstyrelsen den person som inventerat lavskrikorna i trakten om en uppdatering av kartorna över reviren. En fylligare beskrivning av de olika turerna finns på sidan 7 i skriften på den här länken.

Anders använde väntetiden till fortsatt analys av bakgrundsmaterialet. En central mening som användes av både Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i processen året innan var följande: ”I området väster om Arbrå, i närheten av Fångåsen, har lavskrikereviren redan minskat från 23 revir på tidigt 1990-tal till dagens nivå på 11 revir.” Anders kunde i inventeringsresultaten inte se något år där det varit mer än 12 revir. Antalet revir varierade 1992-2017 mellan 7 och 12 och och en del av dem bytte plats i området mellan åren. Anders begärde gång på gång att få veta vilket år det fanns 23 revir. I maj kom svaret från länsstyrelsen: ”Formuleringen ovan är olyckligt formulerad och det måste ha skett någon form av ”tankevurpa” och reviren har därför bara räknats totalt sett ……..det går inte att säga att det fanns 23 revir på 1990-talet.” Länsstyrelsen har alltså ackumulerat siffrorna och angett detta som att det funnits 23 revir när det i själva verket aldrig funnits fler än 12 något enskilt år. Och Skogsstyrelsen nyttjade samma argument i sitt yttrande. Alla kan vi ha otur när vi tänker, men så avancerad matematik handlar det här ändå inte om. Hur är det möjligt att två myndigheter inte upptäcker detta utan använder så felaktiga uppgifter som underlag för så allvarliga beslut som att förbjuda markägare att avverka sin skog???

29 juni, lagom till semestertider och medial Almedalsskugga, kom så beslutet angående Anders Göranssons avverkningsanmälan – avverkningsförbud vid ett vite om 1 miljon kronor. Avverkningen var beräknad att ge en intäkt på 900 000 kr. I och med att avverkningsförbudet grundar sig på Artskyddsförordningen finns ingen rätt till ersättning för markägaren. Detta bryter mot den grundlagsskyddade äganderätten där det enligt regeringsformen 2 kap 15§ ingår ersättningsrätt när man tvingas avstå, eller får inskränkningar i pågående användning av mark och egendom, för angelägna allmänna ändamål. Vad ska Anders nu försörja sig på? Läs mer om hans situation och reaktion i denna artikel.

Som nästan-pensionär borde jag väl inte bry mig om sånt här längre? Men det gör jag! Jag skäms som en hund, å allas vägnar, över hur det blivit. Jag var med och införde den nya skogspolitiken på 1990-talet, arbetade hårt för att öka naturhänsynen i skogsbruket. Men hur kunde det bli så här? Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättsprincip som gäller för all myndighetsutövning. Det handlar om  balans mellan mål och medel. Fördelen med åtgärden, eller i det här fallet icke-åtgärden, ska stå i rimlig proportion till den skada det orsakar de berörda. En förmodad förlust av ett lavskrikerevir mot förlorad försörjning för en landsbygdsföretagare – är det proportionerligt? Eller är det ännu en tankevurpa?

 

P.S. Läs gärna Gunnar Lindéns tänkvärda blogginlägg om artskyddsförordningen och lokal bevarandestatus och Dag Lindgrens djupgående granskning av lavskrikebesluten, senast på denna länk. D.S.

Om äganderätt som drivkraft

röjkvinnorlättSkogsägare är ett tålmodigt släkte. Man sätter plantor som är mogna att skörda när man själv lämnat jordelivet. Ibland äter sorkarna upp plantorna. Då planterar skogsägaren nya plantor. Efter några år tränger lövslyet sig på. Med röjsågen hjälper då skogsägaren de unga framtidsträden att få växtrum, skulpterar fram den nya skogen. Hungriga vandringsälgar tar för sig av ungtallarna. Skogsägaren muttrar, går på möten och skriver kanske en insändare. På äldre dar kan skogsägaren få gallra det hen en gång planterade. Gallringen ger inte mycket pengar, men tillfredsställelsen över en välskött skog tycks ge lön för mödan. Pengarna kommer när skogen är slutavverkningsmogen. Sådant är skogsbrukets kretslopp och tålamod är skogsägarens signum.

Men nu börjar tålamodet tryta. Det sjuder i det annars så tålmodiga skogsägarsläktet. Man känner sig inte längre säker på att få ta ut avkastningen av sitt arbete och sina investeringar i skogen. En anmälan av slutavverkning kan leda till en nyckelbiotopsregistrering och död mans hand över beståndet. Ligger skogen fjällnära riskerar ens skogsbruk att klassas som ej pågående markanvändning och därmed ej berättigat till ersättning. Finns det en aktivt rapporterande fågelskådare i närheten kan följden bli att avverkningen stoppas med stöd av artskyddsförordningen. Nya begrepp som ”värdetrakter” och ”grön infrastruktur” ger miljöaktivister luft under vingarna att kräva avverkningsstopp på allt större arealer. Mycket vill ha mer ….. och risken finns att skogsägarna får stå för notan.

I begreppet äganderätt ingår såväl förfoganderätt som ersättningsrätt. Är vår grundlagsskyddade äganderätt på väg att urholkas? Lösa rykten om skogsstudenter som frågar sig om man verkligen kan äga skog behöver kanske inte betyda så mycket. Mer oroande är att en statlig utredare ifjol ifrågasatte om det är rimligt att enskilda personer kan äga en så värdefull naturresurs som skogen. Hon avsattes snabbt men observera att den nye utredaren föreslagit att miljöorganisationer ska kunna överklaga beslut om avverkningstillstånd. Vi ser också hur skogsägare allt oftare tvingas gå till domstol för att få sin grundlagsskyddade ersättningsrätt.

Det finns många juridiska och ekonomiska aspekter på äganderätten. Jag skulle också vilja lyfta äganderättens betydelse som mänsklig drivkraft. Den som får hjärtat att svälla av stolthet och glädje vid en kvällspromenad genom den egna skogen. Den som får skogsägaren att investera i planteringar som hen inte hinner skörda frukten av. Den som borgar för ett ansvarsfullt och långsiktigt brukande av skogen. Vad händer med den drivkraften när inskränkningarna i rätten att bruka sin egen ägandes skog duggar allt tätare? Hur påverkas den lustfyllda drivkraften av upplevelsen att myndighetsföreträdare utan proportionalitet och helhetssyn gör djupa hack i ens livsverk? Vittnesmålen är många om hur dessa konflikter tar tid, kraft och lust ifrån skogsägaren. Tid, kraft och lust som istället kunde användas för att utveckla företaget.

Ja tålamodet tryter och det sjuder både här och där bland skogsägarna. Landsbygdsministern har dock vid flera offentliga tillfällen i vinter sagt ”att ta något utan att betala är stöld”. Upp till bevis! Det är hög tid för våra politiker att ta tag i tömmarna innan ekipaget åker i diket.

 

Den här texten är även publicerad i Norra Skogsmagasinets valspecialnummer.

Med liv och lust

Wilma_5608_v3Så här års bubblar blodet i mina ådror. Tidningarna är fyllda av odlingstips och butikshyllorna av nya spännande fröer. Det är odlarlusten som pirrar i kropp och själ. Fröjden att peta ner frön i jord, se dem gro och växa upp, gallra, skörda, tillaga och äta.

Jag tror att det är samma lust som är skogsbrukarens drivkraft, om än tiden från frö till planka är betydligt längre. Med lust planterar man för kommande generationers skörd. Fröjdefullt röjer man förra decenniets föryngringar. Med nöje gallrar man det mamma planterade. Och glädjen är stor när morfars föryngringar är mogna för slutavverkning.

Ja lusten är en kraftkälla för skogsägaren. Den ger energi att övervinna snytbaggar och sommarfrost. Lusten lyfter blicken mot framtiden. Undersökningar visar att viljan att lämna över en bättre skog till nästa generation är en av de viktigaste drivkrafterna hos många skogsägare. Med liv och lust brukar man sin egen ägandes skog med sikte på framtiden.

Jag samordnar just nu ett äganderättsprojekt på KSLA (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin). Under vintern har jag därför haft ovanligt många och djupa samtal med jord- och skogsbrukare som drabbats av olika typer av inskränkningar i sin äganderätt. För skogsägarnas del har det bland annat handlat om artskyddsregler, reservatsbildning, fjällnära skog, nyckelbiotoper och mera nyckelbiotoper. Samtalen har ofta blivit långa, för det är många och långa turer med många myndighetspersoner som beskrivs.

Jag är djupt tagen av de berättelser jag lyssnat till. Trots att jag tycker mig vara väl insatt i problematiken med intrång av olika slag så kom all, för att nu tala västerbottniska, ”o-lust” som ett slag i magen. Så många vittnesmål om hur lusten att bruka skogen är borta. Känslan av övergrepp när rätten att bruka den skog man älskat och vårdat tas ifrån en dödar lusten. I värsta fall vill man inte ens gå ut i den skog man tidigare älskade att ströva i.

Vi har en skogspolitik som omfattar både miljö och produktion och den ska vi givetvis leva upp till. Men vi måste samtidigt vårda lusten att bruka skogen. Avsättningar för naturvård måste ske i samverkan med skogsägaren, inte över hens huvud. Hanteringen måste präglas av respekt, lyhördhet, helhetssyn och sunt förnuft. Den kompetensen kan vara väl så mycket värd som kunskapen om aspgelelavens apothesier när det gäller att bevara och skapa naturvärden.

Lusten är en ömtålig blomma. Får den vatten och näring, frihet och förtroende, står den stark. Tuktas den för hårt förvandlas den till olust.  Lusten och glädjen att bruka skogen är en stark drivkraft för skogsägaren och därmed också för hela skogsnäringen. Det är i sin tur en drivkraft för landsbygden, nationen och den nya bioekonomin. Så låt oss fortsätta att bruka skogen med liv och lust.

Hur mycket är nog?

(Denna text är införd i tidningen Tillväxt, februari 2018)

2017 var, trots högkonjunktur, ett tufft år för enskilda skogsägare. Många är rädda för att tappa rådigheten över sin mark till myndigheter och miljöorganisationer och frågar sig – hur mycket är nog?

Med artskyddsförordningen i högsta hugg har myndigheter stoppat avverkningar på grund av bombmurklor, lavskrikor och tjädrar. Billiga markavsättningar för staten eftersom markägaren inte har rätt till ersättning när artskyddsförordningen tillämpas. I bombmurklefallet blev det bakläxa på detta, men andra fall är i skrivande stund inte avgjorda. Generaldirektörerna för Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket bad redan 2016 regeringen om en översyn av artskyddsförordningen. Men vem vågar ställa frågan om det är rimligt att bevara varje art på varje lokal, även om arten är i ytterkant av sitt utbredningsområde. Hur mycket är nog?

Ett annat orosmoln är nyckelbiotoperna. Just nu finns det 110 000 hektar nyckelbiotoper som ännu inte har någon form av ersättning till markägaren. I praktiken ligger en död hand över dem eftersom virket är osäljbart på marknaden. Även om en del av dessa nyckelbiotoper avsätts frivilligt av skogsägarna utan ersättning kommer det att ta decennier innan de övriga har fått ersättning med nuvarande ekonomiska ramar. Ändå vill regeringen starta en ny nyckelbiotopsinventering. Hur mycket är nog?

Att ”mycket vill ha mer” såg vi även när Greenpeace i höstas demonstrerade i Medelpads skogar när en avverkning planerades i en så kallad värdetrakt.  Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha stor andel värdefull natur och som ofta har stor andel naturvårdsavsättningar. Tanken är att olika insatser för biologisk mångfald ska prioriteras till dessa områden. I stora delar av trakterna kan normalt brukande fortsätta säger Naturvårdsverket. Ändå menar Greenpeace att hela värdetrakter ska undantas från skogsbruk. Hur mycket är nog?

Som lök på laxen föreslog så skogsvårdslagens utredare att miljöorganisationer ska få rätt att överklaga avverkningstillstånd i fjällnära skogar. Dessa utgör 10% av Norrlands och Dalarnas produktiva skogsmarksareal. 23% av den ägs av enskilda skogsägare som nu befarar långdragna rättsprocesser för att få bruka sin egen ägandes skog. Från andra håll hörs missnöje över att utredningen inte föreslog rätt att överklaga vanliga avverkningsanmälningar i hela landet. Hur mycket är nog?

Våra politiker måste nu sätta ner foten. Det duger inte att ena stunden tala vackert om skogsnäringen som nyckeln till framtidens bioekonomi och i nästa stund offra skogsägarna på det politiska förhandlingsaltaret. Det är hög tid att även på högsta nivå i vårt land ställa sig frågan – hur mycket är nog?

Det skogspolitiska orosåret 2017

krokigväg

Den skogspolitiska vägen svänger än hit, än dit.

Mitt sista blogginlägg detta skogspolitiska orosår 2017 är en uppdaterad version av ett tidigare inlägg om den skogspolitiska berg- och dalbanan. Inlägget finns också publicerat i Tidningen Skogens decembernummer.

Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari började Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I mars pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelade miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementerades av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin skog.
Som lök på laxen gick Greenpeace under våren ut hårt med sin kampanj att ”Skydda det norra skogsbältet”, dvs undanta mer skog från avverkning.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av sommaren meddelade Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt. Fortsättning torde följa.
Och landshövdingen i Jämtlands län drog sin lans för skogsägarnas sak och förklarade att reservatsbildning i länet ska ske i samförstånd med markägarna, inte med tvång över deras huvuden.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av artskyddsförordningen begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Greenpeace demonstrerade under hösten mot en planerad avverkning i en så kallad värdetrakt. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha stor andel värdefull natur och som ofta har stor andel naturvårdsavsättningar. I stora delar av trakterna är det dock tänkt att normalt brukande ska kunna fortsätta, men Greenpeace anser att hela värdetrakterna ska undantas från skogsbruk. Demonstrationen utökades sen med att blockera tillfarten till Östrandsfabriken utanför Sundsvall.

”… Men sen så går det opp…”
I början av oktober upphävde Mark- och miljödomstolen i Östersund Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisades till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skrev man också. Skogsägarna jublade och Skogsstyrelsen överklagade domen.

”… så går det ner …”
Senare i oktober lämnades utredningen av skogsvårdslagen över till regeringen. Där föreslogs bland annat att ideella föreningar ska få överklaga beslut om avverkningstillstånd i fjällnära skog och ädellövskog. 10% av den produktiva skogsarealen i Norrland och Dalarna ligger i fjällnära skog och 23% av den ägs av enskilda skogsägare. Vem vågar göra långsiktiga investeringar där rätten att bruka skog gång på gång riskerar att hamna i domstol?

”… så går det opp …”
För att komma i takt med sångtexten måste jag här snabbspola förbi det beslut i Europaparlamentets miljöutskott som bland annat jämställer palmolja och tallolja och kan slå hårt mot utvecklingen av biodrivmedel. Istället lyfter jag industriutskottets motsvarande beslut en månad senare. De vill se öppnare definitioner som möjliggör användning av till exempel tallolja för produktion av avancerade biodrivmedel. Hela Europaparlamentet röstar om frågan i januari 2018.

”… sen så går det ner …”
Greenpeace blockerade under senhösten en av SCAs avverkningar.  Och samtidigt fick Skydda Skogen och tyska Robin Wood 70 stycken av den svenska skogsindustrins kunder att skriva under ett brev till svenska regeringen, Skogsstyrelsen och några skogsbolag där man kräver att alla skogar med höga naturvärden i Sverige ska skyddas permanent. Om inte deras krav uppfylls hotar de att sluta köpa svenska skogsprodukter.

”… så går det ännu längre ner.”
Nej det hoppas jag verkligen att det inte gör under orosårets sista dagar. Det är redan tillräckligt stor risk att som skogsägare bli åksjuk i denna berg- och dalbana som tycks drivas av myndigheter, miljöorganisationer och domstolar.

”Men sen så går det opp …”
Jaaa! Luciasången fick en skön efterklang när EU-kommissionen, -parlamentet och ministerrådet enades om hur skogen ska räknas i klimatsammanhang. Hotet om ett hämmande ”avverkningstak” för svenskt skogsbruk är därmed avvärjt säger de som är insatta. Ett stort TACK till alla de som så uthålligt arbetat för att fakta skulle utgöra plattform för denna viktiga fråga.

Så slutade året ändå i dur. Låt oss se det som ett gott tecken inför det nya året. Må skogsåret 2018 präglas av sunt bondförnuft och politisk beslutskraft.

Sveriges vackraste bonde är död

andersmkransenIdag begravs Sveriges vackraste bonde, Anders F Nilsson i Västerkälen. Jämtlands lantbruk och föreningsliv blir aldrig mer sig likt utan denne eldsjäl, idéspruta och blåslampa.

När jag för drygt tjugo år sedan började jobba på LRF Jämtland damp det efter ett par dagar ner ett kort på mitt skrivbord – ”Välkommen som länets piga nummer 1” stod det på kortet från Anders. Föga anade jag då hur mycket jobb detta lilla kort skulle rendera mig.

Anders engagemang var oändligt. Idéerna om hur man skulle kunna gagna och utveckla länets lantbruk droppade in i en jämn ström dygnet runt året runt. Somt föll på hälleberget men en del föll i god jord och grodde. Hade vi haft resurser för det kunde vi på LRF lätt ha sysselsatt ett par personer med att förverkliga hans idéer. Och vad jag förstår var hans idéflöde minst lika stort inom idrottsrörelsen.

Titeln ”Sveriges vackraste bonde” var den underfundige och skämtsamme Anders eget påhitt. Ändå var det helt korrekt, för ett vackrare inre får man leta länge efter. Hans hjärta var stort och varmt och hans intellekt knivskarpt. Omtänksamhet präglade Anders relation till människorna i sin omvärld. Det hände ofta att han ringde och funderade vad vi skulle kunna göra för den nyblivna änkan som stod ensam med djurskötseln, mjölkbonden som var utarbetad eller den skoltrötta tonåringen som behövde en praktikplats. Och antalet jubilarer som han genom åren påminde mig om är oräkneliga. Födelsedatum och idrottsresultat var som inetsade i hans huvud.

Anders gjorde ingen skillnad på människor. Han berättade gladeligen om hur jordbruk går till för både skolbarn och ministrar. Och såväl jordbruksminister som landshövding förärade han varsin egen kalv som de fick följa genom åren. Även om kalven, och sedan kon, bodde på Anders gård fick ”ägaren” löpande information om hälsotillstånd, mjölkproduktion mm. En form av relationsmarknadsföring skulle nog marknadsbyråerna kalla det.

Att jordbruksministern, tillika vice statsministern, Margareta Winberg bodde i grannbyn gladde, trots olika partifärger, Anders så mycket att han i samband med sin 60-årsdag instiftade föreningen Årets Margareta och lät presentpengarna bli en grundplåt. Varje år sedan dess har en kvinnlig företagare i Krokoms kommun lyfts fram och fått ett stipendium. Föreningen kommer givetvis att leva vidare till Anders minne.

Höjdpunkten i min karriär som Anders piga var när jag på hans 70-årskalas fick äran att tjänstgöra som toastmadam tillsammans med drängen Åsling. Det var en rejäl utmaning att organisera talarkön så att middagen inte skulle ta alltför många timmar. Talen, sångerna och historierna ville aldrig ta slut. Alla ville lyfta fram vad Anders gjort för lantbruksrörelsen, idrottsrörelsen, bygden och länet. När Anders fyllde 75 år, tre veckor före sin bortgång, var det kalas i samma anda. Om än märkt av sin sjukdom tog Anders emot hyllningarna och passade, med obrutet engagemang, på att så in en och annan idé om framtida projekt bland gästerna.

Men idag begravs Sveriges vackraste bonde ….. och jag är inte där. Jag är dock övertygad om att Anders i sin himmel vet att hans piga är i tjänst oavsett var hon, eller Anders själv, är.

Marianne Eriksson