Det skogspolitiska orosåret 2017

krokigväg

Den skogspolitiska vägen svänger än hit, än dit.

Mitt sista blogginlägg detta skogspolitiska orosår 2017 är en uppdaterad version av ett tidigare inlägg om den skogspolitiska berg- och dalbanan. Inlägget finns också publicerat i Tidningen Skogens decembernummer.

Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari började Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I mars pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelade miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementerades av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin skog.
Som lök på laxen gick Greenpeace under våren ut hårt med sin kampanj att ”Skydda det norra skogsbältet”, dvs undanta mer skog från avverkning.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av sommaren meddelade Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt. Fortsättning torde följa.
Och landshövdingen i Jämtlands län drog sin lans för skogsägarnas sak och förklarade att reservatsbildning i länet ska ske i samförstånd med markägarna, inte med tvång över deras huvuden.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av artskyddsförordningen begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Greenpeace demonstrerade under hösten mot en planerad avverkning i en så kallad värdetrakt. Värdetrakter är landskapsavsnitt som anses ha stor andel värdefull natur och som ofta har stor andel naturvårdsavsättningar. I stora delar av trakterna är det dock tänkt att normalt brukande ska kunna fortsätta, men Greenpeace anser att hela värdetrakterna ska undantas från skogsbruk. Demonstrationen utökades sen med att blockera tillfarten till Östrandsfabriken utanför Sundsvall.

”… Men sen så går det opp…”
I början av oktober upphävde Mark- och miljödomstolen i Östersund Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisades till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skrev man också. Skogsägarna jublade och Skogsstyrelsen överklagade domen.

”… så går det ner …”
Senare i oktober lämnades utredningen av skogsvårdslagen över till regeringen. Där föreslogs bland annat att ideella föreningar ska få överklaga beslut om avverkningstillstånd i fjällnära skog och ädellövskog. 10% av den produktiva skogsarealen i Norrland och Dalarna ligger i fjällnära skog och 23% av den ägs av enskilda skogsägare. Vem vågar göra långsiktiga investeringar där rätten att bruka skog gång på gång riskerar att hamna i domstol?

”… så går det opp …”
För att komma i takt med sångtexten måste jag här snabbspola förbi det beslut i Europaparlamentets miljöutskott som bland annat jämställer palmolja och tallolja och kan slå hårt mot utvecklingen av biodrivmedel. Istället lyfter jag industriutskottets motsvarande beslut en månad senare. De vill se öppnare definitioner som möjliggör användning av till exempel tallolja för produktion av avancerade biodrivmedel. Hela Europaparlamentet röstar om frågan i januari 2018.

”… sen så går det ner …”
Greenpeace blockerade under senhösten en av SCAs avverkningar.  Och samtidigt fick Skydda Skogen och tyska Robin Wood 70 stycken av den svenska skogsindustrins kunder att skriva under ett brev till svenska regeringen, Skogsstyrelsen och några skogsbolag där man kräver att alla skogar med höga naturvärden i Sverige ska skyddas permanent. Om inte deras krav uppfylls hotar de att sluta köpa svenska skogsprodukter.

”… så går det ännu längre ner.”
Nej det hoppas jag verkligen att det inte gör under orosårets sista dagar. Det är redan tillräckligt stor risk att som skogsägare bli åksjuk i denna berg- och dalbana som tycks drivas av myndigheter, miljöorganisationer och domstolar.

”Men sen så går det opp …”
Jaaa! Luciasången fick en skön efterklang när EU-kommissionen, -parlamentet och ministerrådet enades om hur skogen ska räknas i klimatsammanhang. Hotet om ett hämmande ”avverkningstak” för svenskt skogsbruk är därmed avvärjt säger de som är insatta. Ett stort TACK till alla de som så uthålligt arbetat för att fakta skulle utgöra plattform för denna viktiga fråga.

Så slutade året ändå i dur. Låt oss se det som ett gott tecken inför det nya året. Må skogsåret 2018 präglas av sunt bondförnuft och politisk beslutskraft.

Annonser

Sveriges vackraste bonde är död

andersmkransenIdag begravs Sveriges vackraste bonde, Anders F Nilsson i Västerkälen. Jämtlands lantbruk och föreningsliv blir aldrig mer sig likt utan denne eldsjäl, idéspruta och blåslampa.

När jag för drygt tjugo år sedan började jobba på LRF Jämtland damp det efter ett par dagar ner ett kort på mitt skrivbord – ”Välkommen som länets piga nummer 1” stod det på kortet från Anders. Föga anade jag då hur mycket jobb detta lilla kort skulle rendera mig.

Anders engagemang var oändligt. Idéerna om hur man skulle kunna gagna och utveckla länets lantbruk droppade in i en jämn ström dygnet runt året runt. Somt föll på hälleberget men en del föll i god jord och grodde. Hade vi haft resurser för det kunde vi på LRF lätt ha sysselsatt ett par personer med att förverkliga hans idéer. Och vad jag förstår var hans idéflöde minst lika stort inom idrottsrörelsen.

Titeln ”Sveriges vackraste bonde” var den underfundige och skämtsamme Anders eget påhitt. Ändå var det helt korrekt, för ett vackrare inre får man leta länge efter. Hans hjärta var stort och varmt och hans intellekt knivskarpt. Omtänksamhet präglade Anders relation till människorna i sin omvärld. Det hände ofta att han ringde och funderade vad vi skulle kunna göra för den nyblivna änkan som stod ensam med djurskötseln, mjölkbonden som var utarbetad eller den skoltrötta tonåringen som behövde en praktikplats. Och antalet jubilarer som han genom åren påminde mig om är oräkneliga. Födelsedatum och idrottsresultat var som inetsade i hans huvud.

Anders gjorde ingen skillnad på människor. Han berättade gladeligen om hur jordbruk går till för både skolbarn och ministrar. Och såväl jordbruksminister som landshövding förärade han varsin egen kalv som de fick följa genom åren. Även om kalven, och sedan kon, bodde på Anders gård fick ”ägaren” löpande information om hälsotillstånd, mjölkproduktion mm. En form av relationsmarknadsföring skulle nog marknadsbyråerna kalla det.

Att jordbruksministern, tillika vice statsministern, Margareta Winberg bodde i grannbyn gladde, trots olika partifärger, Anders så mycket att han i samband med sin 60-årsdag instiftade föreningen Årets Margareta och lät presentpengarna bli en grundplåt. Varje år sedan dess har en kvinnlig företagare i Krokoms kommun lyfts fram och fått ett stipendium. Föreningen kommer givetvis att leva vidare till Anders minne.

Höjdpunkten i min karriär som Anders piga var när jag på hans 70-årskalas fick äran att tjänstgöra som toastmadam tillsammans med drängen Åsling. Det var en rejäl utmaning att organisera talarkön så att middagen inte skulle ta alltför många timmar. Talen, sångerna och historierna ville aldrig ta slut. Alla ville lyfta fram vad Anders gjort för lantbruksrörelsen, idrottsrörelsen, bygden och länet. När Anders fyllde 75 år, tre veckor före sin bortgång, var det kalas i samma anda. Om än märkt av sin sjukdom tog Anders emot hyllningarna och passade, med obrutet engagemang, på att så in en och annan idé om framtida projekt bland gästerna.

Men idag begravs Sveriges vackraste bonde ….. och jag är inte där. Jag är dock övertygad om att Anders i sin himmel vet att hans piga är i tjänst oavsett var hon, eller Anders själv, är.

Marianne Eriksson

K som i KSLA

Sitter på tåget på väg hem efter två intensiva dagar med styrelsen för KSLA, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin. I dessa dagar törs man ju nästan inte tala om att man är med i en av akademierna. Inga likheter finns dock mellan Svenska Akademin med det snobbiga valspråket ”Snille och smak” och jordnära KSLA som vill ”…till samhällets gagn främja jord- och skogsbruk…”.  Och någon promiskuös ”kulturprofil” har inte synts röken av i KSLAs hägn.

K som i Kungliga skulle lika gärna kunna stå för K som i Kompetenta. På KSLA möts forskning och praktisk tillämpning i de gröna näringarna. Här är det fakta som gäller, inte ”fake news” och annan desinformation. KSLA har hög trovärdighet tack vare att verksamheten är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

K skulle också kunna stå för K som i Komplex. Det är just i de mest komplexa problemställningarna och konflikterna som KSLA gör sig som bäst som en oberoende och analyserande mötesplats. Här kan olika ståndpunkter tydliggöras med hjälp av faktaunderlag. I bästa fall kan en medling ske. Om inte det går kan man i alla fall komma överens om vad man inte är överens om.

En del hävdar nog att K skulle kunna stå för K som i Konservativ. Jag tillhörde själv den skaran innan jag lärde känna KSLAs innandöme. KSLA är en anrik organisation som nyss fyllt tvåhundra år. Dess yttre skal har onekligen rätt konservativa drag och det finns traditioner och formalia som av otåligt lagda personer kan upplevas tyngande. Innanför skalet finns dock massor av omvärldsspanande och framtidstänkande ledamöter.

kslablädderblockK som i Klok och K som i Kul skulle det också kunna stå. Att under ett dygn tillsammans jobba intensivt med verksamhetsutveckling och tapetsera de traditionstyngda väggarna med blädderblocksblad är kul. Så många kloka synpunkter, kreativa idéer och glada skratt vi avnjutit. Det är befriande att umgås med människor som alla har kunskap, erfarenhet och engagemang för de gröna näringarna. Och så himla skönt att slippa kallprata om TV-serier, tågförseningar och skilsmässor.

K som i KSLA var alltså rubriken. Titta gärna in på www.ksla.se

P.S. Om någon undrar så var tåget hem bara tio minuter försenat. D.S.

Kom-, kom-, kom-munikation

Vi som jobbar med eller tycker till om skogen har så mycket sakkunskap i våra huvuden. Där trängs latinska växtnamn, tillväxtfunktioner, förflyttningsscheman, virkeskvalitéer, lagparagrafer, markberedningsmetoder, rödlistade arter, momsredovisningsdatum och en och annan sångtext. Men vad hjälper det om vi inte klarar kommunikationen mellan de människor som äger, jobbar med och berörs av skogen?

Ett praktexempel på bristande kommunikation pågår just nu i min hemkommun i Jämtland. Jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om länsstyrelsens hantering av skogsägarna i Offerdal. De som vid ett första informationsmöte fick kastat i ansiktet av en tjänsteman att ett 600 hektar stort reservat skulle bildas vare sig de ville eller inte. Och där en orolig markägare fick rådet att ”…. skapa dig ett eget liv någon annanstans.” En grundkurs i kommunikation skulle troligen ha förebyggt de värsta grodorna.

Landshövdingen insåg att situationen höll på att urarta, kallade till nytt möte och lugnade markägarna med att säga att länsstyrelsen inte tänker tvinga in markägarna i något reservat. Dessutom lovade länsstyrelsen att kvalitetssäkra den synnerligen översiktliga artinventering som hade gjorts i skogen. Frid och fröjd rådde i Offerdal något dygn. Sen trädde Skogsstyrelsen fram i media och uttryckte sin indignation över landshövdingens ingripande. Nog kan man undra hur det står till i myndighetsvärlden när kommunikationen mellan myndigheter går via tidningens förstasida. Det blir bakläxa på kommunikationskursen.

tidningssidor.jpgI höst har sedan tidningens förstasida haft flera reportage från Offerdal. Media i all ära men någon lyckad kommunikationskanal mellan myndighet och skogsägare är det inte. En inlejd inventerare från Västmanland uttrycker ena dagen att detta är ”den bästa skogen i Jämtland”. Han medger dock att det kan skilja mellan vad artinventerare och skogsägare anser vara ”bra skog”. Dagen efter är det markägarnas tur att pryda förstasidan. De känner sig överkörda och oinformerade om att artinventering pågår. Att en markägare blivit uppringd för att inventeraren ville ha nyckel till en vägbom tycker de inte är tillräcklig kommunikation.

Nästa kapitel i följetongen kom när Naturvårdsverkets nytillträdda länskontakt besökte området tillsammans med fem (5!) handläggare från länsstyrelsen. Några citat från intervjuerna: ”… sen är frågan hur mycket man ska säga och när. Som inventerare vill och kan man inte ha markägarna med sig på alla områden, man måste kunna jobba också.” ”Det är lite som att vandra på en knivsegg vad man kan säga och inte för att inte väcka ont blod.” Ja se den knivseggen har länsstyrelsen slipat själva med hjälp av bristande kommunikation och respekt för de skogsägare som bor och verkar i den ännu levande Offerdalsbygden.

Under mitt yrkesliv har jag blivit alltmer övertygad om att nästan alla problem som uppstår beror på bristande kommunikation. Men vad lär vi oss om kommunikation i våra grundutbildningar? Jag hoppas att dagens jägmästarutbildning innehåller mycket mer av den varan än den gjorde på min tid ….. men säker är jag inte. Säker är jag inte heller på hur mycket kommunikationskunskap som ingår i utbildningen av biologer och miljövetare.  Jag hoppas att det inte är bara ”trial and error”* i yrkeslivet som gäller.

 

*Definitionen av inlärningsmetoden ”trial and error” är: ”Vid inlärningsförloppet elimineras undan för undan felaktiga eller ineffektiva beteenden därför att de inte leder till framgång.”

Skogsägarnas berg- och dalbana

berg- och dalbana 2Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.  Följ med på en åktur detta orosår 2017:

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari börjar Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I april pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelar miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementeras av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin egen ägandes skog.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av augusti går landshövdingen i Jämtlands län in och lugnar skogsägarna i Offerdal genom att bromsa ner en 600 hektar stor reservatsbildning där dokumentation och dialog med skogsägarna varit näst intill obefintlig.
Nästan samtidigt meddelar Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av miljöbalken begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi. För den skrockfulle kan det kanske kännas lite oroligt att EUs Miljöråd ska behandla frågan fredag den 13:de oktober.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Som ett underliggande skogspolitiskt vibrato pågår hela året utredningarna av skogsvårdslagen och talerätten enligt Århuskonventionen.

” Men sen så går det opp…”
Förra veckan steg humöret igen. Mark- och miljödomstolen i Östersund upphävde då Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisas till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skriver man också.

Ja nog är det som skogsbrukare lätt att bli åksjuk i denna skogspolitiska berg- och dalbana. Vem vågar göra långsiktiga investeringar i en näring där rätten att bruka skog snart är uppe i domstol lika ofta som i en amerikansk TV-serie?

Nyckelbiotop – ofrivillig markavsättning

Ofta avslutar jag veckan med ett pulshöjande pass på Friskis&Svettis. Förra veckan avslutade jag istället med ett pulshöjande seminarium om nyckelbiotoper på KSLA (Kungl. Skogs- o Lantbruksakademin).

Under dagen fick vi upprepade gånger höra definitionen ”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö i dag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. ” Relativt stor enighet verkade råda om att definitionen är bra. Däremot är tillämpningen rent kontraproduktiv anser skogsnäringen. Skogsbolagens landskapsplanering av naturvårdsinsatser splittras och försvåras. Och de enskilda skogsägarna är rädda att förlora brukningsrätten till sina skogar och tappar lusten till frivilliga naturvårdsinsatser.

När nyckelbiotopsinventeringen inleddes på 1990-talet trodde man att 1% av våra skogar skulle klassas som nyckelbiotoper. Nu är vi uppe i 2% och man tror att det finns lika mycket oregistrerat. Det torde visa sig när Skogsstyrelsen nu fått ett nytt tioårigt inventeringsuppdrag.

I tillämpningen av vår svenska skogs- och miljöpolitik arbetar vi med tre sorters naturvårdsinstrument. Det är formella avsättningar som naturreservat, biotopskydd o d där markägaren får ekonomisk ersättning för den avsatta skogen. En annan insats är de frivilliga avsättningarna där ingen ersättning utgår. Certifierade skogsägare åtar sig till exempel att frivilligt avsätta minst 5% av sin skog. Den tredje insatsen är generella hänsyn vid avverkning, som kantzoner mot vattendrag och kvarlämnade trädgrupper. Dessa vardagshänsyn ersätts inte och har visat sig omfatta hela 8% av avverkningsarealerna.

Nyckelbiotoper har ingen formell skyddsstatus. Genom att man i skogscertifieringen förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper innebär dock en nyckelbiotopsklassning i praktiken ett avverkningsstopp. Det blir en ”ofrivillig avsättning”. Även den icke certifierade skogsägaren drabbas av detta eftersom virke från nyckelbiotoper är svårt att sälja på marknaden. Ironiskt nog har skogsbruket alltså genom att frivilligt ta tag i sina miljöfrågor bundit ris åt egen rygg. Certifieringen startade på 1990-talet när man fortfarande trodde att nyckelbiotoperna utgjorde 1% av skogen. Dags för reformering?

Skrämmande är att man från skogsbruket upplevt en glidning av nyckelbiotopsbedömningen genom åren. Och ”förväntas finnas rödlistade arter” i definitionen inbjuder ju verkligen till en glidning. Det har också visat sig att olika inventerare kan klassa samma bestånd olika (se t ex Gunnar Lindéns senaste blogginlägg).  En riktig pulshöjare är det brev som en grupp anställda vid Skogsstyrelsen skrev när pausen i registrering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige hade införts. Där skriver man att ”nyckelbiotoper är i sig ett kostnadseffektivt sätt skydda rödlistade arter”. Blotta misstanken om att tjänstemän, kanske med rent personliga drivkrafter, nyttjar nyckelbiotopsklassningen som ett billigt artskydd undergräver förtroendet för både myndigheten och nyckelbiotopsmodellen.

Registreringen av en nyckelbiotop är inget formellt myndighetsbeslut och kan därför inte överklagas. Ändå innebär det i praktiken ett avverkningsstopp. Någon ersättning för detta garanteras inte. Det kommer med nuvarande ekonomiska ramar, inklusive den aviserade höjningen av budgeten, att ta decennier innan ägarna av de redan registrerade nyckelbiotoperna fått sin ersättning. Och i den nya inventeringen förväntar man sig hitta ytterligare 400 000 hektar nyckelbiotoper. När får dessa skogsägare sin ersättning?

Jag kan inte annat än instämma med den talare på seminariet som sa att ”hanteringen av nyckelbiotopsfrågan är inte värdigt ett demokratiskt rättssamhälle”.

rynkskinn1lätt

Rödlistat rynkskinn i tidigare avverkad skog

Var rädd om ordens valörer

En samarbetspart berättade en gång för mig att hans far, som liksom sonen jobbade i mediabranschen, sagt till honom att ”man ska vara rädd om ordens valörer”. Det har jag sedan dess haft anledning att fundera över upprepade gånger, nu senast när jag läste ett siduppslag i Land Skogsbruk om ”naturnära skogsbruk”.

I den ena artikeln i Land Skogsbruk 11 augusti intervjuas, eller snarare uttalar sig, en av delägarna i det företag som har den så kallade Lübeckmodellen som affärsidé. Det är en skogsskötselmetod som har sitt ursprung i hur man runt staden Lübeck sköter sina skogar. Namnet är ju inte direkt någon kioskvältare …. så nu kallar man tydligen istället metoden för ”naturnära skogsbruk”. Naturnära är ett välsmakande och allomfattande ord. Att döpa just denna form av plockhuggning till ”naturnära skogsbruk” är att ta stora ord i sin mun. Det förvånar mig att Land Skogsbruk bjuder på så stor reklamplats för detta företag utan att i intervjun ställa mer än en enda kritisk fråga. Det förvånar mig också att man i ingressen till den andra artikeln på samma siduppslag verkar dra paralleller mellan ”naturnära skogsbruk” och ”hyggesfritt skogsbruk”. Det är en alltför enkel tolkning av valören i ”naturnära skogsbruk”.

Taktiken att byta till ord av annan valör användes i skogsnäringen i en tidigare våg av hyggesdebatten. Hyggen döptes då om till ”föryngringsytor”. Jag tror aldrig svenska folket köpte det namnbytet.  Själv tycker jag att hygge är ett gammalt hederligt ord som ligger bra i munnen. Jag tolkar det som en kortform av ”huggning”, en yta där man huggit virke till gagn för skogsägaren, bygden och nationen.  I Danmark har ordet hygge en annan betydelse, ordet är där sinnebilden av det danska umgängesgemytet. Det hygget kommer ursprungligen från norskan och betyder ”välmående”.

Ett annat trick är att istället för att byta ord försöka byta valör på ordet. ”Skog” är ett ord som finns i den svenska folksjälen. Det finns därtill en tydlig internationell definition av skog (minst 0,5 hektar, minst 10% täckt av träd som blir minst 5 meter höga).  Delar av miljörörelsen accepterar inte ”skog” utan försöker införa begreppet ”riktig skog”. Med riktig skog tycks man mena naturskog utan större mänsklig påverkan. Det har vi inte mycket av i Sverige. Skulle då alla andra miljontals hektar skog vara ”oriktig skog”?

Man kan kidnappa eller kapa ord också. År 2012 började jag och några kollegor använda #gillaskog på twitter som en del i en satsning på att lyfta fram skogens många värden och framtidsmöjligheter. Sedermera blev även gillaskog AB mitt företagsnamn. Döm om min förvåning när det ifjol började dyka upp tweets märkta med #gillaskog men med helt annat budskap än det ovan nämnda. Jag har valt att ta det som en komplimang. Någon tycker att #gillaskog har så hög valör att man vill åka snålskjuts på det.

Slutsats:  vi kan sällan äga ord men vi kan vara rädda om ordens valörer.