Kom-, kom-, kom-munikation

Vi som jobbar med eller tycker till om skogen har så mycket sakkunskap i våra huvuden. Där trängs latinska växtnamn, tillväxtfunktioner, förflyttningsscheman, virkeskvalitéer, lagparagrafer, markberedningsmetoder, rödlistade arter, momsredovisningsdatum och en och annan sångtext. Men vad hjälper det om vi inte klarar kommunikationen mellan de människor som äger, jobbar med och berörs av skogen?

Ett praktexempel på bristande kommunikation pågår just nu i min hemkommun i Jämtland. Jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om länsstyrelsens hantering av skogsägarna i Offerdal. De som vid ett första informationsmöte fick kastat i ansiktet av en tjänsteman att ett 600 hektar stort reservat skulle bildas vare sig de ville eller inte. Och där en orolig markägare fick rådet att ”…. skapa dig ett eget liv någon annanstans.” En grundkurs i kommunikation skulle troligen ha förebyggt de värsta grodorna.

Landshövdingen insåg att situationen höll på att urarta, kallade till nytt möte och lugnade markägarna med att säga att länsstyrelsen inte tänker tvinga in markägarna i något reservat. Dessutom lovade länsstyrelsen att kvalitetssäkra den synnerligen översiktliga artinventering som hade gjorts i skogen. Frid och fröjd rådde i Offerdal något dygn. Sen trädde Skogsstyrelsen fram i media och uttryckte sin indignation över landshövdingens ingripande. Nog kan man undra hur det står till i myndighetsvärlden när kommunikationen mellan myndigheter går via tidningens förstasida. Det blir bakläxa på kommunikationskursen.

tidningssidor.jpgI höst har sedan tidningens förstasida haft flera reportage från Offerdal. Media i all ära men någon lyckad kommunikationskanal mellan myndighet och skogsägare är det inte. En inlejd inventerare från Västmanland uttrycker ena dagen att detta är ”den bästa skogen i Jämtland”. Han medger dock att det kan skilja mellan vad artinventerare och skogsägare anser vara ”bra skog”. Dagen efter är det markägarnas tur att pryda förstasidan. De känner sig överkörda och oinformerade om att artinventering pågår. Att en markägare blivit uppringd för att inventeraren ville ha nyckel till en vägbom tycker de inte är tillräcklig kommunikation.

Nästa kapitel i följetongen kom när Naturvårdsverkets nytillträdda länskontakt besökte området tillsammans med fem (5!) handläggare från länsstyrelsen. Några citat från intervjuerna: ”… sen är frågan hur mycket man ska säga och när. Som inventerare vill och kan man inte ha markägarna med sig på alla områden, man måste kunna jobba också.” ”Det är lite som att vandra på en knivsegg vad man kan säga och inte för att inte väcka ont blod.” Ja se den knivseggen har länsstyrelsen slipat själva med hjälp av bristande kommunikation och respekt för de skogsägare som bor och verkar i den ännu levande Offerdalsbygden.

Under mitt yrkesliv har jag blivit alltmer övertygad om att nästan alla problem som uppstår beror på bristande kommunikation. Men vad lär vi oss om kommunikation i våra grundutbildningar? Jag hoppas att dagens jägmästarutbildning innehåller mycket mer av den varan än den gjorde på min tid ….. men säker är jag inte. Säker är jag inte heller på hur mycket kommunikationskunskap som ingår i utbildningen av biologer och miljövetare.  Jag hoppas att det inte är bara ”trial and error”* i yrkeslivet som gäller.

 

*Definitionen av inlärningsmetoden ”trial and error” är: ”Vid inlärningsförloppet elimineras undan för undan felaktiga eller ineffektiva beteenden därför att de inte leder till framgång.”

Annonser

Skogsägarnas berg- och dalbana

berg- och dalbana 2Tage Danielsson gjorde i revyn Gröna Hund en egen personlig tolkning av Calle Jularbos  ”Livet i Finnskogarna”. Texten löd ”Först så går det opp, så går det ner, så går det opp, sen så går det ner ….” Det är en ganska träffande beskrivning av den berg- och dalbana som Sveriges skogsägare, ja hela skogsbruket, idag befinner sig i.  Följ med på en åktur detta orosår 2017:

”Först så går det opp….”
Mark- och miljööverdomstolen gav i början av året Länsstyrelsen i Värmland bakläxa i bombmurklefallet där en markägare inte skulle få avverka sin skog. I domslutet stod att läsa att tillämpningen av artskyddsförordningen inte får ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. Ett hoppingivande prejudikat för skogsägarna.

”…så går det ner ….”
I februari börjar Skogsstyrelsen utan att ha samrått med skogsägarna publicera avverkningsanmälningar digitalt. Det underlättade för miljörörelsens ”skogsmilis” i deras självpåtagna inventeringar av avverkningsanmälda skogar, men många skogsägare kände sig kränkta.

”….så går det opp….”
I april pausade Skogsstyrelsen registreringen av nyckelbiotoper i Norrlands inland med argumentet att metodiken inte passar i detta område där avgränsningarna är svåra att göra. Hanteringen blir varken ändamålsenlig eller rättssäker. Skogsägarna i området kände hopp om framtiden.

”….sen så går det ner….”
I maj meddelar miljöminister Skog att det inte blir någon översyn av artskyddsförordningen. Att det dementeras av landsbygdsminister Bucht dagen därpå visar bara att det finns en djup spricka i regeringen när det gäller inställningen till skogsägarnas rätt att bruka sin egen ägandes skog.

”… så går det ännu längre ner.”
I Bryssel har man sina egna slänggungor. I juli kom EU-parlamentets miljöutskott fram till att ett ”avverkningstak” för varje land baserat på historiska avverkningsnivåer skulle vara det bästa för klimatet. Förödande för nyttjandet av skogen i Sverige där skogstillväxten ökar och skogen är nyckeln till en framtida bioekonomi.

”Sen så går det opp…”
I slutet av augusti går landshövdingen i Jämtlands län in och lugnar skogsägarna i Offerdal genom att bromsa ner en 600 hektar stor reservatsbildning där dokumentation och dialog med skogsägarna varit näst intill obefintlig.
Nästan samtidigt meddelar Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt.

”… så går det ner …”
Mark- och miljööverdomstolen slog i september fast att Skogsstyrelsen gjorde rätt som med stöd av miljöbalken begränsade avverkningen för en markägare i Västergötland på grund av tjäderförekomst.

”….så går det opp ….”
I EU-parlamentets omröstning om ”avverkningstaket” vann ett kompromissförslag som inte hämmar skogsländernas framtida avverkningar på samma sätt som ursprungsförslaget. Det återstår dock några nålsögon att ta sig förbi. För den skrockfulle kan det kanske kännas lite oroligt att EUs Miljöråd ska behandla frågan fredag den 13:de oktober.

”…sen så går det ner…”
Regeringens budgetproposition visade sig innehålla en tioårig satsning på en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Det bådar inte gott för de markägare som redan nu har avverkningar inlåsta i väntan på eventuell reservatsbildning och ekonomisk ersättning. Trots höjda ekonomiska ramar kan det handla om decennier innan redan befintliga nyckelbiotoper ersatts.

”… så går det ännu längre ner.”
Som ett underliggande skogspolitiskt vibrato pågår hela året utredningarna av skogsvårdslagen och talerätten enligt Århuskonventionen.

” Men sen så går det opp…”
Förra veckan steg humöret igen. Mark- och miljödomstolen i Östersund upphävde då Skogsstyrelsens beslut att stoppa tre avverkningar i Hälsingland på grund av förekomst av lavskrika. I domen hänvisas till bombmurklefallet och att pågående markanvändning inte får avsevärt försvåras. Den enskildes äganderätt ska respekteras skriver man också.

Ja nog är det som skogsbrukare lätt att bli åksjuk i denna skogspolitiska berg- och dalbana. Vem vågar göra långsiktiga investeringar i en näring där rätten att bruka skog snart är uppe i domstol lika ofta som i en amerikansk TV-serie?

Nyckelbiotop – ofrivillig markavsättning

Ofta avslutar jag veckan med ett pulshöjande pass på Friskis&Svettis. Förra veckan avslutade jag istället med ett pulshöjande seminarium om nyckelbiotoper på KSLA (Kungl. Skogs- o Lantbruksakademin).

Under dagen fick vi upprepade gånger höra definitionen ”En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö i dag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. ” Relativt stor enighet verkade råda om att definitionen är bra. Däremot är tillämpningen rent kontraproduktiv anser skogsnäringen. Skogsbolagens landskapsplanering av naturvårdsinsatser splittras och försvåras. Och de enskilda skogsägarna är rädda att förlora brukningsrätten till sina skogar och tappar lusten till frivilliga naturvårdsinsatser.

När nyckelbiotopsinventeringen inleddes på 1990-talet trodde man att 1% av våra skogar skulle klassas som nyckelbiotoper. Nu är vi uppe i 2% och man tror att det finns lika mycket oregistrerat. Det torde visa sig när Skogsstyrelsen nu fått ett nytt tioårigt inventeringsuppdrag.

I tillämpningen av vår svenska skogs- och miljöpolitik arbetar vi med tre sorters naturvårdsinstrument. Det är formella avsättningar som naturreservat, biotopskydd o d där markägaren får ekonomisk ersättning för den avsatta skogen. En annan insats är de frivilliga avsättningarna där ingen ersättning utgår. Certifierade skogsägare åtar sig till exempel att frivilligt avsätta minst 5% av sin skog. Den tredje insatsen är generella hänsyn vid avverkning, som kantzoner mot vattendrag och kvarlämnade trädgrupper. Dessa vardagshänsyn ersätts inte och har visat sig omfatta hela 8% av avverkningsarealerna.

Nyckelbiotoper har ingen formell skyddsstatus. Genom att man i skogscertifieringen förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper innebär dock en nyckelbiotopsklassning i praktiken ett avverkningsstopp. Det blir en ”ofrivillig avsättning”. Även den icke certifierade skogsägaren drabbas av detta eftersom virke från nyckelbiotoper är svårt att sälja på marknaden. Ironiskt nog har skogsbruket alltså genom att frivilligt ta tag i sina miljöfrågor bundit ris åt egen rygg. Certifieringen startade på 1990-talet när man fortfarande trodde att nyckelbiotoperna utgjorde 1% av skogen. Dags för reformering?

Skrämmande är att man från skogsbruket upplevt en glidning av nyckelbiotopsbedömningen genom åren. Och ”förväntas finnas rödlistade arter” i definitionen inbjuder ju verkligen till en glidning. Det har också visat sig att olika inventerare kan klassa samma bestånd olika (se t ex Gunnar Lindéns senaste blogginlägg).  En riktig pulshöjare är det brev som en grupp anställda vid Skogsstyrelsen skrev när pausen i registrering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige hade införts. Där skriver man att ”nyckelbiotoper är i sig ett kostnadseffektivt sätt skydda rödlistade arter”. Blotta misstanken om att tjänstemän, kanske med rent personliga drivkrafter, nyttjar nyckelbiotopsklassningen som ett billigt artskydd undergräver förtroendet för både myndigheten och nyckelbiotopsmodellen.

Registreringen av en nyckelbiotop är inget formellt myndighetsbeslut och kan därför inte överklagas. Ändå innebär det i praktiken ett avverkningsstopp. Någon ersättning för detta garanteras inte. Det kommer med nuvarande ekonomiska ramar, inklusive den aviserade höjningen av budgeten, att ta decennier innan ägarna av de redan registrerade nyckelbiotoperna fått sin ersättning. Och i den nya inventeringen förväntar man sig hitta ytterligare 400 000 hektar nyckelbiotoper. När får dessa skogsägare sin ersättning?

Jag kan inte annat än instämma med den talare på seminariet som sa att ”hanteringen av nyckelbiotopsfrågan är inte värdigt ett demokratiskt rättssamhälle”.

rynkskinn1lätt

Rödlistat rynkskinn i tidigare avverkad skog

Var rädd om ordens valörer

En samarbetspart berättade en gång för mig att hans far, som liksom sonen jobbade i mediabranschen, sagt till honom att ”man ska vara rädd om ordens valörer”. Det har jag sedan dess haft anledning att fundera över upprepade gånger, nu senast när jag läste ett siduppslag i Land Skogsbruk om ”naturnära skogsbruk”.

I den ena artikeln i Land Skogsbruk 11 augusti intervjuas, eller snarare uttalar sig, en av delägarna i det företag som har den så kallade Lübeckmodellen som affärsidé. Det är en skogsskötselmetod som har sitt ursprung i hur man runt staden Lübeck sköter sina skogar. Namnet är ju inte direkt någon kioskvältare …. så nu kallar man tydligen istället metoden för ”naturnära skogsbruk”. Naturnära är ett välsmakande och allomfattande ord. Att döpa just denna form av plockhuggning till ”naturnära skogsbruk” är att ta stora ord i sin mun. Det förvånar mig att Land Skogsbruk bjuder på så stor reklamplats för detta företag utan att i intervjun ställa mer än en enda kritisk fråga. Det förvånar mig också att man i ingressen till den andra artikeln på samma siduppslag verkar dra paralleller mellan ”naturnära skogsbruk” och ”hyggesfritt skogsbruk”. Det är en alltför enkel tolkning av valören i ”naturnära skogsbruk”.

Taktiken att byta till ord av annan valör användes i skogsnäringen i en tidigare våg av hyggesdebatten. Hyggen döptes då om till ”föryngringsytor”. Jag tror aldrig svenska folket köpte det namnbytet.  Själv tycker jag att hygge är ett gammalt hederligt ord som ligger bra i munnen. Jag tolkar det som en kortform av ”huggning”, en yta där man huggit virke till gagn för skogsägaren, bygden och nationen.  I Danmark har ordet hygge en annan betydelse, ordet är där sinnebilden av det danska umgängesgemytet. Det hygget kommer ursprungligen från norskan och betyder ”välmående”.

Ett annat trick är att istället för att byta ord försöka byta valör på ordet. ”Skog” är ett ord som finns i den svenska folksjälen. Det finns därtill en tydlig internationell definition av skog (minst 0,5 hektar, minst 10% täckt av träd som blir minst 5 meter höga).  Delar av miljörörelsen accepterar inte ”skog” utan försöker införa begreppet ”riktig skog”. Med riktig skog tycks man mena naturskog utan större mänsklig påverkan. Det har vi inte mycket av i Sverige. Skulle då alla andra miljontals hektar skog vara ”oriktig skog”?

Man kan kidnappa eller kapa ord också. År 2012 började jag och några kollegor använda #gillaskog på twitter som en del i en satsning på att lyfta fram skogens många värden och framtidsmöjligheter. Sedermera blev även gillaskog AB mitt företagsnamn. Döm om min förvåning när det ifjol började dyka upp tweets märkta med #gillaskog men med helt annat budskap än det ovan nämnda. Jag har valt att ta det som en komplimang. Någon tycker att #gillaskog har så hög valör att man vill åka snålskjuts på det.

Slutsats:  vi kan sällan äga ord men vi kan vara rädda om ordens valörer.

Skogsägarnas återupprättelse

reservatsgränsHäromdagen fick jag besök av en gammal skolkamrat, tillika skogsägare i Offerdal. Hon var svart i ögonen, upprörd, kränkt och arg. En tjänsteman på länsstyrelsen hade tagit initiativ till att på tämligen lösa boliner försöka bilda ett 600 hektar stort naturreservat på Almåsaböndernas hemskog, kant i kant med det redan befintliga reservatet på 200 hektar. Markägarna var helt emot det och nu hade landshövdingen kallat till möte.

Det planerade reservatet skulle slå hårt mot skogsägarna. En av traktens yngre mjölkbönder (rödlistad art) skulle mista tre fjärdedelar av sin skog. En annan skogsägare skulle bli av med all skog. Förödande för denna fortfarande levande bygd. Förödande för förtroendet för länsstyrelsen hade tjänstemannens attityd och hantering av ärendet också varit. När en skogsbonde vid ett tidigare möte uttryckt sin förtvivlan över vad hans barn som planerat att ta över gården nu skulle leva av blev tjänstemannens svar att ”…. skapa dig ett eget liv någon annanstans.” Man kan tappa andan för mindre.

På landshövdingens möte var det annat ljud i skällan. Landshövdingens inställning var tydlig. Man kommer inte att göra något emot markägarnas vilja.  Stämningen på mötet lär ha varit varm och positiv till skillnad från det tidigare mötets ”expropriativa” karaktär. Och den aktuella tjänstemannen var förflyttad till annan tjänst. Min skolkamrat var bubblande glad när hon ringde mig efter mötet. Hon var lyrisk över landshövdingens och länsrådets kloka framtoning och över den lokala arbetsgruppens och LRFs engagemang.

Knappt hade jag återfått andan efter Almåsa-rysaren innan nästa återupprättelse för skogsägarna kom. I februari förra året började Skogsstyrelsen att, utan samråd med eller godkännande av skogsägarna, publicera avverkningsanmälningar på webben. (se bl a blogginlägg Storebror ser dig) Igår meddelade Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt. Domen visar att det inte finns sakliga skäl till att låta det allmänna intresset väga tyngre än den enskildes integritet. Tacka skogsägarrörelsen med Södra i spetsen för denna vändning.

Ja vilken vecka! Jag känner mig så stolt över min länsstyrelses kloka ledning och över engagemanget från lokala skogsägare, LRF och skogsägarrörelsen. Tillsammans går det att göra skillnad!

Hutlöst och solkigt?

Ibland kan man inte annat än ta sig för pannan, till exempel när man läser den debattartikel som en miljövetare i veckan fått publicerad i media. Glädjande är i och för sig att miljövetaren sett och läst Svenska Skogens budskap. Att 70% av Sverige består av skog tycker han dock är ”hutlöst”. Som skogsvetare undrar jag vad den arealen annars skulle bestå av. Åkermark har vi bara enstaka procent av i Sverige och förutsättningarna att öka den är inte stora. Vore det bättre med större arealer sjöar, trädlösa myrar eller fjäll? Eller vägar, kraftledningsgator och städer? Personligen tycker jag att det gärna finge vara mer än 70% skog. En grön solfångare som både kan producera förnybara råvaror och göra klimatnytta – det är en win-win-lösning av sällan skådat slag även om vår miljövetare motsätter sig detta.

”Det vore klädsamt om skogsbolagen slutade göra reklam för ett skogsbruk som premierar monotona granåkrar …..” inleder miljövetaren sin artikel. En stor del av texten handlar just om att skogsbolagen skapar granåkrar och missgynnar solexponerade ekar. Det vore klädsamt om miljövetaren bemödade sig om att sätta sig in någotsånär i skoglig geografi, ägarstruktur och ekonomiska förutsättningar. Ek växer söder om Dalälven. Ju längre ner i landet vi kommer desto större andel av skogen ägs av enskilda skogsägare. Skogsbolagen har i större utsträckning sina marker norr om Dalälven. Längre tillbaka, kanske när de gamla ekarna grodde, var det enskilda skogsbruket ofta en del av ett kombinerat jord- och skogsbruk som då var landsbygdens vanligaste företagande.

Miljövetaren skriver om ”förtätning och igenväxning” som ett hot mot den biologiska mångfalden. Det har han rätt i, men det är igenväxningen av våra ängs- och betesmarker som är det stora hotet. Där lever en stor andel av våra hotade arter. I takt med jordbrukets vikande lönsamhet minskar de för den biologiska mångfalden så viktiga betesmarkerna. Med ekonomiska miljöstöd kan en del av dem hållas öppna. Likaså finns stöd för den som vill anlägga ny ädellövskog. Ädellövskogarna i södra Sverige minskade kraftigt under förra seklets andra hälft. Anledningarna var många, bland annat osäker avsättning för virket och höga föryngringskostnader. Vem kan klandra en landsbygdsföretagare som behöver förtjäna sitt levebröd på de resurser hen äger? Att svänga sig med raljanta ordvändningar som ”skogsförtätningens solkiga baksida” tycker jag är rent förolämpande mot skogsägarna.

Granåkrar i betydelsen täta granplanteringar utan markvegetation tycker inte heller jag om. Jag hyser dock ingen oro för att hela Sverige skulle bli en granåker. Landet är stort och de naturliga förutsättningarna skiftar.  Jag bor nästan exakt mitt i Sverige. På min kvällspromenad idag passerade jag den här ungskogen där det för tio år sedan slutavverkades. Här kommer det att bli en härlig blandskog, varken hutlös eller solkig.10årefteravverkning

 

Miljöpartiets kraftsamling skog

Sommaren ger inte mycket skogsblogginspiration. Det råder semesterkoma i skogssektorn. Men så glimtar det till ibland, som till exempel när miljöpartiet skriver att man vill se en kraftsamling för skogen. Som projektledare emeritus för studiekampanjen Kraftsamling Skog säger det pling i hjärnkontoret, eller kanske förlängda märgen, för den rubriken. Yeess, nu är miljöpartiet med på banan ….. var min första tanke.

Debattartikeln inleds med meningen ”Skogen är viktig för oss alla.” JAAA, så är det absolut! Så himla bra att vi är överens om det. ”Men den måste brukas hållbart.” Självklart ska den brukas hållbart, där är vi också överens …… men vad menar miljöpartiet med ”Men …”? Ja sen kommer då deras definition av hållbart skogsbruk i form av några förslag ur deras skogspolitiska program.

”Genomför en rikstäckande biotopinventering” skriver man. Vilket gigantiskt uppdrag! All vår natur består av olika biotoper; t ex tallhed, blåbärsgranskog, fjällbjörkskog, enefälad och hundratals andra biotoper. Av den fortsatta texten tolkar jag det som att man egentligen menar en nyckelbiotopsinventering. Vi har haft en rikstäckande nyckelbiotopsinventering som avslutades för tio år sedan. Vad jag personligen tycker om nyckelbiotopernas exponentiella karriär har jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

”Satsa på ett hyggesfritt skogsbruk” är nästa förslag. Man vill sätta upp mål för detta för den statsägda skogen. Nu är det ju så att möjligheterna att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk är kopplat till ståndortens förutsättningar, inte primärt till ägarskapet. För kontinuitetsskogsbruk lämpar sig bördiga flerskiktade olikåldriga granskogar i goda klimatlägen bäst. Den statligt ägda skogen ligger till stor del på helt andra typer av skogsmarker.

timmerträd2Så kommer då ett tredje förslag: ”Prioritera skogsråvaran där den gör störst klimatnytta.” Javisst ska vi göra det. Använda trä i byggnader för att ersätta stål och betong med stor klimatpåverkan. Det sågade utbytet ur stammen har alltid varit, är, och kommer troligen att förbli, de bäst betalda sortimenten. Den drivkraften förstärks förstås av klimatnyttan. Men precis som en oxe inte består av bara filé och rostbiff så består inte en trädstam av bara plank och bräder. Hälften av sågstocken faller bort i bark, bakar, spån mm.  Och de kvistiga snabbt avsmalnande stamdelarna högre upp i trädet lämpar sig inte att såga. Eftersom det är där, i grönkronan, som fotosyntesen sker kan vi ju inte förädla bort den. Vad vi ska göra av dessa mindre ädla styckningsdetaljer berör miljöpartiet inte alls i sin debattartikel trots att det även där finns en stor klimatpotential.

Debattartikeln avslutas med en önskan om att ge sina barn och barnbarn känslan av barr under foten och blåbär i munnen. Ja mig veterligt finns det inget som tyder på att det skulle saknas barr och blåbär i framtidens skogar. Man vill också kunna höra fågelsång en tidig morgon i maj. Och eftersom det enligt Svensk Fågeltaxering varit en positiv utveckling för skogens fåglar de senaste tjugo åren ska nog den som tar sig ut i skogen även fortsättningsvis kunna höra fågelsång.

Tack miljöpartiet för att ni bjöd på stoff till detta blogginlägg.