Miljöpartiets kraftsamling skog

Sommaren ger inte mycket skogsblogginspiration. Det råder semesterkoma i skogssektorn. Men så glimtar det till ibland, som till exempel när miljöpartiet skriver att man vill se en kraftsamling för skogen. Som projektledare emeritus för studiekampanjen Kraftsamling Skog säger det pling i hjärnkontoret, eller kanske förlängda märgen, för den rubriken. Yeess, nu är miljöpartiet med på banan ….. var min första tanke.

Debattartikeln inleds med meningen ”Skogen är viktig för oss alla.” JAAA, så är det absolut! Så himla bra att vi är överens om det. ”Men den måste brukas hållbart.” Självklart ska den brukas hållbart, där är vi också överens …… men vad menar miljöpartiet med ”Men …”? Ja sen kommer då deras definition av hållbart skogsbruk i form av några förslag ur deras skogspolitiska program.

”Genomför en rikstäckande biotopinventering” skriver man. Vilket gigantiskt uppdrag! All vår natur består av olika biotoper; t ex tallhed, blåbärsgranskog, fjällbjörkskog, enefälad och hundratals andra biotoper. Av den fortsatta texten tolkar jag det som att man egentligen menar en nyckelbiotopsinventering. Vi har haft en rikstäckande nyckelbiotopsinventering som avslutades för tio år sedan. Vad jag personligen tycker om nyckelbiotopernas exponentiella karriär har jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

”Satsa på ett hyggesfritt skogsbruk” är nästa förslag. Man vill sätta upp mål för detta för den statsägda skogen. Nu är det ju så att möjligheterna att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk är kopplat till ståndortens förutsättningar, inte primärt till ägarskapet. För kontinuitetsskogsbruk lämpar sig bördiga flerskiktade olikåldriga granskogar i goda klimatlägen bäst. Den statligt ägda skogen ligger till stor del på helt andra typer av skogsmarker.

timmerträd2Så kommer då ett tredje förslag: ”Prioritera skogsråvaran där den gör störst klimatnytta.” Javisst ska vi göra det. Använda trä i byggnader för att ersätta stål och betong med stor klimatpåverkan. Det sågade utbytet ur stammen har alltid varit, är, och kommer troligen att förbli, de bäst betalda sortimenten. Den drivkraften förstärks förstås av klimatnyttan. Men precis som en oxe inte består av bara filé och rostbiff så består inte en trädstam av bara plank och bräder. Hälften av sågstocken faller bort i bark, bakar, spån mm.  Och de kvistiga snabbt avsmalnande stamdelarna högre upp i trädet lämpar sig inte att såga. Eftersom det är där, i grönkronan, som fotosyntesen sker kan vi ju inte förädla bort den. Vad vi ska göra av dessa mindre ädla styckningsdetaljer berör miljöpartiet inte alls i sin debattartikel trots att det även där finns en stor klimatpotential.

Debattartikeln avslutas med en önskan om att ge sina barn och barnbarn känslan av barr under foten och blåbär i munnen. Ja mig veterligt finns det inget som tyder på att det skulle saknas barr och blåbär i framtidens skogar. Man vill också kunna höra fågelsång en tidig morgon i maj. Och eftersom det enligt Svensk Fågeltaxering varit en positiv utveckling för skogens fåglar de senaste tjugo åren ska nog den som tar sig ut i skogen även fortsättningsvis kunna höra fågelsång.

Tack miljöpartiet för att ni bjöd på stoff till detta blogginlägg.

ÖFK ångar på

öfkmatchSvettigt i dubbel bemärkelse var det igår kväll på Östersunds skidstadion. Anledning 1: Det var både vindstilla och fullt solsken, fullt tillräckligt för att vi jämtar ska börja svettas. Anledning 2: ÖFKs (Östersunds Fotbollsklubb) match mot det turkiska laget Galatasaray direktsändes på storbildsskärm på skidstadion. Spänningen var ooliiidlig, fullt tillräckligt för att vem som helst skulle svettas.

Vårt lilla ÖFK slog ut gigantiskt stora Galatasaray i Europa League-kvalet. Vem kunde tro det när ÖFK år 2011 spelade i division 2? Att ÖFK tog sig upp i allsvenskan för två år sedan fick oss jämtlandspatrioter att sväva på moln. Och när ÖFK nu kvalar till Europa League är vi nånstans högt uppe i rymden. (Är det därför man säger att man känner sig upprymd?)

Segern över Galatasaray har många bottnar. Deras budget är tio (10) ggr större än ÖFKs. ÖFK visar att pengar är inte allt. ÖFKs egen trollkarl, tränaren Graham Potter, trollar fram det bästa ur spelare som andra klubbar inte ser, spelare som bara kostar en bråkdel av Galatasarays stjärnor. Som en del i sin utveckling gör ÖFK-spelarna varje år något kulturprojekt, en dansföreställning, konstutställning ed. I början kom det en del spydiga kommentarer om detta ”lull-lull”, men kritiken har tystnat i takt med framgångarna på fotbollsplanen. Modet att framträda i ovana och obekväma situationer har man nytta av även på planen.

Vän av ordning kanske invänder att det inte finns många egenproducerade fotbollsspelare i ÖFK. Det stämmer, här som i andra klubbar på elitnivå. ÖFK är ett integrationsprojekt. Den gemensamma värdegrunden är en viktig byggsten. ÖFK är också, som första fotbollsklubb, HBTQ-certifierad. Falkarna, ÖFKs supporterklubb, vill skapa Sveriges bästa läktarkultur, en kultur som stöttar spelarna under matchen samtidigt som den sprider glädje till alla på arenan. När derbyt mot den historiska antagonisten Sundsvall spelades visade Falkarna med sin banderoll ”Må bästa laget vinna, kämpa så ni glöder, Norrlandsbröder” att man kan stötta sitt lag utan att ”hata” motståndarna.

Sist men inte minst så är ÖFKs framgångar viktiga för framtidstron i Norrlands inland. ÖFK har gjort det som många trodde var omöjligt möjligt. Trots liten befolkning, lång vinter, dåliga gräsplaner och långa resor så har ÖFK erövrat fotbolls-Sverige, och snart kanske även Europa …..

En plats, en dröm, en framtid

kingenHärom kvällen hade jag en mäktig musik- och landsbygdsupplevelse. I en fullsatt Grus Ove Arena lyssnade vi till Kingen Karlsson, rockkungen från Sveg, som framträdde tillsammans med en 27-manna kammarorkester förstärkt med ett par saxofoner.  Vilken cross-cooking! Vilket ös! Kingens fingrar virvlade över klaviaturen och stråkarna flög genom luften i boogie-woogietakt. Och Kingen är fortfarande lika vig i knäna som i ungdomens dar.

grusove arenaStockholm har sin Tele2 Arena, Östersund sin Jämtkraft Arena och Oviken sin Grus Ove Arena. Den är en del av Mötesplats Oviken som är en fritidsanläggning och mötesplats för idrott och kultur. Mötesplatsen är resultatet av ett utvecklingsprojekt där bygdens invånare, det lokala näringslivet och kommunen arbetat tillsammans. Som brukligt är på landsbygden har man tagit saken i egna händer och satsat massor av eget engagemang och även kapital för att anläggningen skulle komma till stånd. På en tavla i caféet finns namnen på närmare tusen privatpersoner som lagt minst en tusenlapp var.

Vad månde Stockholmsekonomen Kjell A. Nordström ha att säga om Mötesplats Oviken? Det var han som tidigare i år uttalade sig om framtidens landsbygd som ”skräpytor”. Enligt Veckans Affärer ska han ha sagt ”Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar.” I Oviken har man universitet endast 5 mil bort, ett rikt musik- och kulturliv, exklusivt mathantverk och massor av träd. Kanske kan man ur ett Stockholmsperspektiv betrakta bygdens folk som knäppgökar om man med det menar människor som vägrar att lyssna på managementproffsen och väljer att själva skapa sin framtid. Som Mötesplats Oviken – en plats, en dröm, en framtid.

Mamma Marys vedhög

Min mamma växte upp med skogen inpå knutarna. Hon var dock inte skogshuggare, inte friluftsnörd, inte jägare. Hon var samlare. Hon växte upp i en tid och kultur där det gällde att ta vara på naturresurserna. Jakt och fiske i all ära, men bärplockningen var hennes nisch. Inte någon gång lyckades jag klå hennes flinka fingrar, varken i volym eller kvalitet på bären. Svamp fick däremot stå orörd, ansågs inte vara mänskoföda.

Samlandet omfattade också brännved. Virke som kunde säljas fick förstås inte eldas. Kvarblivna toppar och nedfallna grövre grenar samlades däremot in. Det var förr en syssla för barn och gamlingar berättade mamma. Elden gav ljus och värme. Sen kom elektriciteten, först som ljus, sen också som värme. Mamma hade dock svårt att se naturens resurser förfaras. Vedspisarna fanns ju kvar. Med bågsåg kapade hon upp avverkningsrester och klenare vindfällen i lagom vedspisformat ute i skogen. Sen bar hon veden i en väska, en trunk, upp till vedbacken på gården.

marys vedhögEn av mammas vedhögar blev dock kvar intill stigen i skogen. Kanske tröt orken eller också blev den bara kvarglömd. Där har den legat i drygt tjugo år nu, som ett monument över den tid när skogens resurser var förutsättningen för livet. För varje år har vedhögen multnat ihop en bit. Snart är den ett med marken.

Men i år har vedhögen fått nytt liv. Min man har byggt en bänk intill den. En bänk för betraktelse och eftertanke. Mamma Marys vedhög har blivit ett kulturminne, en påminnelse om skogens ekosystemtjänster och dess betydelse för människan. marys vedhög bänk

Grus grus i maskineriet

Tranan, Grus grus, är en mytomspunnen fågel. Min personliga relation till tranorna har de senaste åren blivit alltmer ansträngd. Anledningen stavas p o t a t i s. I vårt lilla potatisland utkämpar vi numera en årlig kamp om vem som har rätt till sättpotatis, växande potatis och potatisskörd. Striden har trappats upp de senaste tre åren. I år hade tranorna till och med utsänd luftspaning under själva pärsättningsproceduren.

Trannäbben är onekligen en effektiv pärhacka. Tranhjärnan verkar dock inte inse hur hållbar potatisproduktion bäst fungerar. Ett år drog de tidigt på sommaren upp varenda potatisplanta. Sättpotatisen blev kvar i jorden och nypärerna var inte större än ärtor. Nog borde väl även en trana efter tio plantor kunna dra slutsatsen att det här inte lönar sig. Istället tycks tranhjärnan satt på repeat tänka att ”det är nog potatis under nästa planta”.

Antalet tranor har i Sverige ökat kraftigt de senaste decennierna. 2005 uppskattades antalet till ca 40 000 i Sverige. Det beskrivs till och med att nyförälskade tranor har svårt att hitta egna häckningsrevir. Det leder till att revirlösa tonårsgäng drar runt och lever rövare. Tranan, som tidigare ansågs vara en skygg fågel, spatserar nu utanför vårt kammarfönster efter sin potatisfrukost och tar en lunchpromenad på gårdsplanen för att orka med middag och kvällsmat i pärlandet.

Jag anser mig vara både djur- och naturvän, men nånstans går gränsen. Människan har sedan länge tagit hand om taktpinnen här på jorden. Det påverkar ekosystemen, en del arter minskar, andra ökar. De som minskar tillräckligt mycket hamnar på rödlistan men var hamnar de som ökar exponentiellt? Jag såg en skribent som ville införa en ”svartlista”. Där skulle bl a vildsvin, älg och TRANA finnas med. Människan påverkar ekosystemen. Då måste vi också ta vårt ansvar och ingripa när arter tappar balansen, både neråt och uppåt.

Tranor är fridlysta, får inte jagas. Skyddsjakt på tranor kan dock beviljas, men helst ska man först under tre år ha försökt skrämma bort dem. Jag läste en utredning där man listade olika skrämselåtgärder: masonit- och plywoodfigurer, vimplar och flaggor, lapptyg och tråd, gasolkanoner, Hulken, fyrverkerier, drakar, mänsklig närvaro, skrämselkonsulent och stängsling. Vi har provat det mesta, dock ej gasol och fyrverkerier. Vi har inte heller anlitat Hulken eller någon skrämselkonsulent. I nuvarande sinnesstämning känns det som om jag själv skulle kunna tjänstgöra som sådan.  transkydd

Två olika miljörörelser

Idag är ingen vanlig dag. Idag är dagen mellan Miljöpartiets kongress och LRFs stämma. Två olika miljörörelser med olika perspektiv på hur vi bäst brukar, eller inte brukar, våra förnybara naturresurser.

Eller är de egentligen så olika? I Miljöpartiets skogspolicy hittar jag bl a följande formuleringar som jag tror att även LRF skulle kunna skriva under på:
Skogsråvaran är central i ett hållbart samhälle.”
” De regelsystem som styr brukandet måste vara begripliga och rättssäkra för markägare”
” Äganderätten är grundlagsskyddad och innebär att om markanvändningen avsevärt försvåras har markägaren rätt till ersättning.”

Ungefär där slutar likheterna. Följande formuleringar skriver LRF garanterat inte under på:
” Lagstiftningen för skogen ska in i Miljöbalken”
” Införa en avverkningsavgift som återförs till skogsnäringen i form av ersättningar för frivilliga åtaganden inom naturvård”
” införa anmälningsplikt för gallring”
” utöka talerätten i enlighet med Århuskonventionen

Skogspolicyns 18 sidor skulle må bra av en konsekvensberäkning. Hyggesfritt skogsbruk sägs ge skogsägaren en jämnare intäkt och sågtimret från det hyggesfria skogsbruket tillskrivs potential att nå en miljömedveten marknad. Den icke sågbara delen av trädet tycks inte vara intressant. Och vad gäller skydd av skog och ekoturism så finns där en stor jobbpotential säger man.  Alla nyckelbiotoper ska bevaras och Skogsstyrelsen ska utöka och skärpa tillsynen över miljöhänsynen i skogsbruket.

En faktagranskning av texten skulle inte heller skada. Här blandas äpplen och päron. Skogsägarorganisationer konverteras i samma mening till skogsbolag och hyggesstorlek förväxlas med ransoneringsregler. Skogsstyrelsen beskrivs historielöst som om man efter 1993 blivit en rådgivande myndighet istället för en tillsynsmyndighet. Själv lämnade jag myndigheten på 1990-talet på grund av att lagtillsynen tog allt större del av kakan och rådgivningen fick stryka på foten.

Nu är en ny dag här och LRF samlas till stämma. Vid en stämma för några år sedan utnämnde man sig själva till ”den nya miljörörelsen”. Med det ville man säga att Sveriges jord- och skogsbrukare varje dag, året runt, generation efter generation, jobbar med, inte mot, naturen. Miljögurun  Johan Rockström förklarade på ett seminarium härom veckan att Sverige har världens bästa bönder och att de har en nyckelroll i omställningen till ett hållbart samhälle. Han fick för övrigt Miljöpartiets kongresspris nu i helgen. Två olika miljörörelser tycks ändå ha vissa gemensamma nämnare.

Styv kuling på det skogspolitiska havet

Vårvindar friska som leka och viska borde vara gällande väderlek den här tiden på året. Men i det skogspolitiska spelet blåser det styv kuling med skrikande stormbyar. Vindstilla har det inte varit de senaste 5-6 åren men när Skogsstyrelsen pausade nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige för drygt en månad sedan ökade vindstyrkan markant.

Naturskyddsföreningen vilar inte på hanen. Med stolthet berättar man nu att man kommer att ta över Skogsstyrelsens myndighetsroll och med hjälp av medlemmar genomföra artinventeringar i hela nordvästra Sverige. Skogens egen ”civilmilis”?

bucht och skogEn stormby uppstod när miljöminister Karolina Skog förra veckan berättade att det inte kommer att göras någon översyn av artskyddsförordningen. Översynen begärdes i en gemensam skrivelse från generaldirektörerna för Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen förra året för att säkerställa att artskyddsförordningen är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Nästa stormby kom när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht nu i veckan förklarade att frågan om en översyn av förordningen inte alls är avgjord, den är under beredning på regeringskansliet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Som förvirrad samhällsmedborgare kan man ju fundera över om dessa två ministrar sitter i samma regering.

Det här handlar inte bara om skogspolitik, det berör också balansen mellan stad och land. Både Skog och Bucht har en kommunalpolitisk bakgrund, Skog i Malmö, Bucht i Haparanda. På regeringens hemsida avger de sina respektive ”programförklaringar” så här:
”Under min tid som miljöminister kommer jag jobba för konkreta gröna resultat i människors närhet. Levande städer, närhet till naturen och en hälsosammare vardag med färre gifter och fler smarta lösningar är mina prioriteringar.”
”Det ska vara attraktivt att bo och jobba på landsbygden. Jag ser de gröna näringarna, landsbygdsutveckling och regional tillväxt som viktiga delar i att skapa jobb och tillväxt i hela landet.”

Frågan om artskyddsförordningen har stor betydelse för de få människor/ företagare på landsbygden som lever i närhet till dess effekter. Men det som de företagarna producerar har stor betydelse för de många människorna i städerna. Landsbygdsutveckling och stadsutveckling kan mycket väl gå hand i hand, det kallar jag smarta lösningar. Men att INTE se över artskyddsförordningen är INTE någon smart lösning och det skapar INTE tillväxt i hela landet.