Var rädd om ordens valörer

En samarbetspart berättade en gång för mig att hans far, som liksom sonen jobbade i mediabranschen, sagt till honom att ”man ska vara rädd om ordens valörer”. Det har jag sedan dess haft anledning att fundera över upprepade gånger, nu senast när jag läste ett siduppslag i Land Skogsbruk om ”naturnära skogsbruk”.

I den ena artikeln i Land Skogsbruk 11 augusti intervjuas, eller snarare uttalar sig, en av delägarna i det företag som har den så kallade Lübeckmodellen som affärsidé. Det är en skogsskötselmetod som har sitt ursprung i hur man runt staden Lübeck sköter sina skogar. Namnet är ju inte direkt någon kioskvältare …. så nu kallar man tydligen istället metoden för ”naturnära skogsbruk”. Naturnära är ett välsmakande och allomfattande ord. Att döpa just denna form av plockhuggning till ”naturnära skogsbruk” är att ta stora ord i sin mun. Det förvånar mig att Land Skogsbruk bjuder på så stor reklamplats för detta företag utan att i intervjun ställa mer än en enda kritisk fråga. Det förvånar mig också att man i ingressen till den andra artikeln på samma siduppslag verkar dra paralleller mellan ”naturnära skogsbruk” och ”hyggesfritt skogsbruk”. Det är en alltför enkel tolkning av valören i ”naturnära skogsbruk”.

Taktiken att byta till ord av annan valör användes i skogsnäringen i en tidigare våg av hyggesdebatten. Hyggen döptes då om till ”föryngringsytor”. Jag tror aldrig svenska folket köpte det namnbytet.  Själv tycker jag att hygge är ett gammalt hederligt ord som ligger bra i munnen. Jag tolkar det som en kortform av ”huggning”, en yta där man huggit virke till gagn för skogsägaren, bygden och nationen.  I Danmark har ordet hygge en annan betydelse, ordet är där sinnebilden av det danska umgängesgemytet. Det hygget kommer ursprungligen från norskan och betyder ”välmående”.

Ett annat trick är att istället för att byta ord försöka byta valör på ordet. ”Skog” är ett ord som finns i den svenska folksjälen. Det finns därtill en tydlig internationell definition av skog (minst 0,5 hektar, minst 10% täckt av träd som blir minst 5 meter höga).  Delar av miljörörelsen accepterar inte ”skog” utan försöker införa begreppet ”riktig skog”. Med riktig skog tycks man mena naturskog utan större mänsklig påverkan. Det har vi inte mycket av i Sverige. Skulle då alla andra miljontals hektar skog vara ”oriktig skog”?

Man kan kidnappa eller kapa ord också. År 2012 började jag och några kollegor använda #gillaskog på twitter som en del i en satsning på att lyfta fram skogens många värden och framtidsmöjligheter. Sedermera blev även gillaskog AB mitt företagsnamn. Döm om min förvåning när det ifjol började dyka upp tweets märkta med #gillaskog men med helt annat budskap än det ovan nämnda. Jag har valt att ta det som en komplimang. Någon tycker att #gillaskog har så hög valör att man vill åka snålskjuts på det.

Slutsats:  vi kan sällan äga ord men vi kan vara rädda om ordens valörer.

Annonser

Skogsägarnas återupprättelse

reservatsgränsHäromdagen fick jag besök av en gammal skolkamrat, tillika skogsägare i Offerdal. Hon var svart i ögonen, upprörd, kränkt och arg. En tjänsteman på länsstyrelsen hade tagit initiativ till att på tämligen lösa boliner försöka bilda ett 600 hektar stort naturreservat på Almåsaböndernas hemskog, kant i kant med det redan befintliga reservatet på 200 hektar. Markägarna var helt emot det och nu hade landshövdingen kallat till möte.

Det planerade reservatet skulle slå hårt mot skogsägarna. En av traktens yngre mjölkbönder (rödlistad art) skulle mista tre fjärdedelar av sin skog. En annan skogsägare skulle bli av med all skog. Förödande för denna fortfarande levande bygd. Förödande för förtroendet för länsstyrelsen hade tjänstemannens attityd och hantering av ärendet också varit. När en skogsbonde vid ett tidigare möte uttryckt sin förtvivlan över vad hans barn som planerat att ta över gården nu skulle leva av blev tjänstemannens svar att ”…. skapa dig ett eget liv någon annanstans.” Man kan tappa andan för mindre.

På landshövdingens möte var det annat ljud i skällan. Landshövdingens inställning var tydlig. Man kommer inte att göra något emot markägarnas vilja.  Stämningen på mötet lär ha varit varm och positiv till skillnad från det tidigare mötets ”expropriativa” karaktär. Och den aktuella tjänstemannen var förflyttad till annan tjänst. Min skolkamrat var bubblande glad när hon ringde mig efter mötet. Hon var lyrisk över landshövdingens och länsrådets kloka framtoning och över den lokala arbetsgruppens och LRFs engagemang.

Knappt hade jag återfått andan efter Almåsa-rysaren innan nästa återupprättelse för skogsägarna kom. I februari förra året började Skogsstyrelsen att, utan samråd med eller godkännande av skogsägarna, publicera avverkningsanmälningar på webben. (se bl a blogginlägg Storebror ser dig) Igår meddelade Förvaltningsrätten i Jönköping i en dom att avverkningsanmälningar från en enskild markägare inte får publiceras digitalt. Domen visar att det inte finns sakliga skäl till att låta det allmänna intresset väga tyngre än den enskildes integritet. Tacka skogsägarrörelsen med Södra i spetsen för denna vändning.

Ja vilken vecka! Jag känner mig så stolt över min länsstyrelses kloka ledning och över engagemanget från lokala skogsägare, LRF och skogsägarrörelsen. Tillsammans går det att göra skillnad!

Hutlöst och solkigt?

Ibland kan man inte annat än ta sig för pannan, till exempel när man läser den debattartikel som en miljövetare i veckan fått publicerad i media. Glädjande är i och för sig att miljövetaren sett och läst Svenska Skogens budskap. Att 70% av Sverige består av skog tycker han dock är ”hutlöst”. Som skogsvetare undrar jag vad den arealen annars skulle bestå av. Åkermark har vi bara enstaka procent av i Sverige och förutsättningarna att öka den är inte stora. Vore det bättre med större arealer sjöar, trädlösa myrar eller fjäll? Eller vägar, kraftledningsgator och städer? Personligen tycker jag att det gärna finge vara mer än 70% skog. En grön solfångare som både kan producera förnybara råvaror och göra klimatnytta – det är en win-win-lösning av sällan skådat slag även om vår miljövetare motsätter sig detta.

”Det vore klädsamt om skogsbolagen slutade göra reklam för ett skogsbruk som premierar monotona granåkrar …..” inleder miljövetaren sin artikel. En stor del av texten handlar just om att skogsbolagen skapar granåkrar och missgynnar solexponerade ekar. Det vore klädsamt om miljövetaren bemödade sig om att sätta sig in någotsånär i skoglig geografi, ägarstruktur och ekonomiska förutsättningar. Ek växer söder om Dalälven. Ju längre ner i landet vi kommer desto större andel av skogen ägs av enskilda skogsägare. Skogsbolagen har i större utsträckning sina marker norr om Dalälven. Längre tillbaka, kanske när de gamla ekarna grodde, var det enskilda skogsbruket ofta en del av ett kombinerat jord- och skogsbruk som då var landsbygdens vanligaste företagande.

Miljövetaren skriver om ”förtätning och igenväxning” som ett hot mot den biologiska mångfalden. Det har han rätt i, men det är igenväxningen av våra ängs- och betesmarker som är det stora hotet. Där lever en stor andel av våra hotade arter. I takt med jordbrukets vikande lönsamhet minskar de för den biologiska mångfalden så viktiga betesmarkerna. Med ekonomiska miljöstöd kan en del av dem hållas öppna. Likaså finns stöd för den som vill anlägga ny ädellövskog. Ädellövskogarna i södra Sverige minskade kraftigt under förra seklets andra hälft. Anledningarna var många, bland annat osäker avsättning för virket och höga föryngringskostnader. Vem kan klandra en landsbygdsföretagare som behöver förtjäna sitt levebröd på de resurser hen äger? Att svänga sig med raljanta ordvändningar som ”skogsförtätningens solkiga baksida” tycker jag är rent förolämpande mot skogsägarna.

Granåkrar i betydelsen täta granplanteringar utan markvegetation tycker inte heller jag om. Jag hyser dock ingen oro för att hela Sverige skulle bli en granåker. Landet är stort och de naturliga förutsättningarna skiftar.  Jag bor nästan exakt mitt i Sverige. På min kvällspromenad idag passerade jag den här ungskogen där det för tio år sedan slutavverkades. Här kommer det att bli en härlig blandskog, varken hutlös eller solkig.10årefteravverkning

 

Miljöpartiets kraftsamling skog

Sommaren ger inte mycket skogsblogginspiration. Det råder semesterkoma i skogssektorn. Men så glimtar det till ibland, som till exempel när miljöpartiet skriver att man vill se en kraftsamling för skogen. Som projektledare emeritus för studiekampanjen Kraftsamling Skog säger det pling i hjärnkontoret, eller kanske förlängda märgen, för den rubriken. Yeess, nu är miljöpartiet med på banan ….. var min första tanke.

Debattartikeln inleds med meningen ”Skogen är viktig för oss alla.” JAAA, så är det absolut! Så himla bra att vi är överens om det. ”Men den måste brukas hållbart.” Självklart ska den brukas hållbart, där är vi också överens …… men vad menar miljöpartiet med ”Men …”? Ja sen kommer då deras definition av hållbart skogsbruk i form av några förslag ur deras skogspolitiska program.

”Genomför en rikstäckande biotopinventering” skriver man. Vilket gigantiskt uppdrag! All vår natur består av olika biotoper; t ex tallhed, blåbärsgranskog, fjällbjörkskog, enefälad och hundratals andra biotoper. Av den fortsatta texten tolkar jag det som att man egentligen menar en nyckelbiotopsinventering. Vi har haft en rikstäckande nyckelbiotopsinventering som avslutades för tio år sedan. Vad jag personligen tycker om nyckelbiotopernas exponentiella karriär har jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

”Satsa på ett hyggesfritt skogsbruk” är nästa förslag. Man vill sätta upp mål för detta för den statsägda skogen. Nu är det ju så att möjligheterna att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk är kopplat till ståndortens förutsättningar, inte primärt till ägarskapet. För kontinuitetsskogsbruk lämpar sig bördiga flerskiktade olikåldriga granskogar i goda klimatlägen bäst. Den statligt ägda skogen ligger till stor del på helt andra typer av skogsmarker.

timmerträd2Så kommer då ett tredje förslag: ”Prioritera skogsråvaran där den gör störst klimatnytta.” Javisst ska vi göra det. Använda trä i byggnader för att ersätta stål och betong med stor klimatpåverkan. Det sågade utbytet ur stammen har alltid varit, är, och kommer troligen att förbli, de bäst betalda sortimenten. Den drivkraften förstärks förstås av klimatnyttan. Men precis som en oxe inte består av bara filé och rostbiff så består inte en trädstam av bara plank och bräder. Hälften av sågstocken faller bort i bark, bakar, spån mm.  Och de kvistiga snabbt avsmalnande stamdelarna högre upp i trädet lämpar sig inte att såga. Eftersom det är där, i grönkronan, som fotosyntesen sker kan vi ju inte förädla bort den. Vad vi ska göra av dessa mindre ädla styckningsdetaljer berör miljöpartiet inte alls i sin debattartikel trots att det även där finns en stor klimatpotential.

Debattartikeln avslutas med en önskan om att ge sina barn och barnbarn känslan av barr under foten och blåbär i munnen. Ja mig veterligt finns det inget som tyder på att det skulle saknas barr och blåbär i framtidens skogar. Man vill också kunna höra fågelsång en tidig morgon i maj. Och eftersom det enligt Svensk Fågeltaxering varit en positiv utveckling för skogens fåglar de senaste tjugo åren ska nog den som tar sig ut i skogen även fortsättningsvis kunna höra fågelsång.

Tack miljöpartiet för att ni bjöd på stoff till detta blogginlägg.

ÖFK ångar på

öfkmatchSvettigt i dubbel bemärkelse var det igår kväll på Östersunds skidstadion. Anledning 1: Det var både vindstilla och fullt solsken, fullt tillräckligt för att vi jämtar ska börja svettas. Anledning 2: ÖFKs (Östersunds Fotbollsklubb) match mot det turkiska laget Galatasaray direktsändes på storbildsskärm på skidstadion. Spänningen var ooliiidlig, fullt tillräckligt för att vem som helst skulle svettas.

Vårt lilla ÖFK slog ut gigantiskt stora Galatasaray i Europa League-kvalet. Vem kunde tro det när ÖFK år 2011 spelade i division 2? Att ÖFK tog sig upp i allsvenskan för två år sedan fick oss jämtlandspatrioter att sväva på moln. Och när ÖFK nu kvalar till Europa League är vi nånstans högt uppe i rymden. (Är det därför man säger att man känner sig upprymd?)

Segern över Galatasaray har många bottnar. Deras budget är tio (10) ggr större än ÖFKs. ÖFK visar att pengar är inte allt. ÖFKs egen trollkarl, tränaren Graham Potter, trollar fram det bästa ur spelare som andra klubbar inte ser, spelare som bara kostar en bråkdel av Galatasarays stjärnor. Som en del i sin utveckling gör ÖFK-spelarna varje år något kulturprojekt, en dansföreställning, konstutställning ed. I början kom det en del spydiga kommentarer om detta ”lull-lull”, men kritiken har tystnat i takt med framgångarna på fotbollsplanen. Modet att framträda i ovana och obekväma situationer har man nytta av även på planen.

Vän av ordning kanske invänder att det inte finns många egenproducerade fotbollsspelare i ÖFK. Det stämmer, här som i andra klubbar på elitnivå. ÖFK är ett integrationsprojekt. Den gemensamma värdegrunden är en viktig byggsten. ÖFK är också, som första fotbollsklubb, HBTQ-certifierad. Falkarna, ÖFKs supporterklubb, vill skapa Sveriges bästa läktarkultur, en kultur som stöttar spelarna under matchen samtidigt som den sprider glädje till alla på arenan. När derbyt mot den historiska antagonisten Sundsvall spelades visade Falkarna med sin banderoll ”Må bästa laget vinna, kämpa så ni glöder, Norrlandsbröder” att man kan stötta sitt lag utan att ”hata” motståndarna.

Sist men inte minst så är ÖFKs framgångar viktiga för framtidstron i Norrlands inland. ÖFK har gjort det som många trodde var omöjligt möjligt. Trots liten befolkning, lång vinter, dåliga gräsplaner och långa resor så har ÖFK erövrat fotbolls-Sverige, och snart kanske även Europa …..

En plats, en dröm, en framtid

kingenHärom kvällen hade jag en mäktig musik- och landsbygdsupplevelse. I en fullsatt Grus Ove Arena lyssnade vi till Kingen Karlsson, rockkungen från Sveg, som framträdde tillsammans med en 27-manna kammarorkester förstärkt med ett par saxofoner.  Vilken cross-cooking! Vilket ös! Kingens fingrar virvlade över klaviaturen och stråkarna flög genom luften i boogie-woogietakt. Och Kingen är fortfarande lika vig i knäna som i ungdomens dar.

grusove arenaStockholm har sin Tele2 Arena, Östersund sin Jämtkraft Arena och Oviken sin Grus Ove Arena. Den är en del av Mötesplats Oviken som är en fritidsanläggning och mötesplats för idrott och kultur. Mötesplatsen är resultatet av ett utvecklingsprojekt där bygdens invånare, det lokala näringslivet och kommunen arbetat tillsammans. Som brukligt är på landsbygden har man tagit saken i egna händer och satsat massor av eget engagemang och även kapital för att anläggningen skulle komma till stånd. På en tavla i caféet finns namnen på närmare tusen privatpersoner som lagt minst en tusenlapp var.

Vad månde Stockholmsekonomen Kjell A. Nordström ha att säga om Mötesplats Oviken? Det var han som tidigare i år uttalade sig om framtidens landsbygd som ”skräpytor”. Enligt Veckans Affärer ska han ha sagt ”Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar.” I Oviken har man universitet endast 5 mil bort, ett rikt musik- och kulturliv, exklusivt mathantverk och massor av träd. Kanske kan man ur ett Stockholmsperspektiv betrakta bygdens folk som knäppgökar om man med det menar människor som vägrar att lyssna på managementproffsen och väljer att själva skapa sin framtid. Som Mötesplats Oviken – en plats, en dröm, en framtid.

Mamma Marys vedhög

Min mamma växte upp med skogen inpå knutarna. Hon var dock inte skogshuggare, inte friluftsnörd, inte jägare. Hon var samlare. Hon växte upp i en tid och kultur där det gällde att ta vara på naturresurserna. Jakt och fiske i all ära, men bärplockningen var hennes nisch. Inte någon gång lyckades jag klå hennes flinka fingrar, varken i volym eller kvalitet på bären. Svamp fick däremot stå orörd, ansågs inte vara mänskoföda.

Samlandet omfattade också brännved. Virke som kunde säljas fick förstås inte eldas. Kvarblivna toppar och nedfallna grövre grenar samlades däremot in. Det var förr en syssla för barn och gamlingar berättade mamma. Elden gav ljus och värme. Sen kom elektriciteten, först som ljus, sen också som värme. Mamma hade dock svårt att se naturens resurser förfaras. Vedspisarna fanns ju kvar. Med bågsåg kapade hon upp avverkningsrester och klenare vindfällen i lagom vedspisformat ute i skogen. Sen bar hon veden i en väska, en trunk, upp till vedbacken på gården.

marys vedhögEn av mammas vedhögar blev dock kvar intill stigen i skogen. Kanske tröt orken eller också blev den bara kvarglömd. Där har den legat i drygt tjugo år nu, som ett monument över den tid när skogens resurser var förutsättningen för livet. För varje år har vedhögen multnat ihop en bit. Snart är den ett med marken.

Men i år har vedhögen fått nytt liv. Min man har byggt en bänk intill den. En bänk för betraktelse och eftertanke. Mamma Marys vedhög har blivit ett kulturminne, en påminnelse om skogens ekosystemtjänster och dess betydelse för människan. marys vedhög bänk