Grus grus i maskineriet

Tranan, Grus grus, är en mytomspunnen fågel. Min personliga relation till tranorna har de senaste åren blivit alltmer ansträngd. Anledningen stavas p o t a t i s. I vårt lilla potatisland utkämpar vi numera en årlig kamp om vem som har rätt till sättpotatis, växande potatis och potatisskörd. Striden har trappats upp de senaste tre åren. I år hade tranorna till och med utsänd luftspaning under själva pärsättningsproceduren.

Trannäbben är onekligen en effektiv pärhacka. Tranhjärnan verkar dock inte inse hur hållbar potatisproduktion bäst fungerar. Ett år drog de tidigt på sommaren upp varenda potatisplanta. Sättpotatisen blev kvar i jorden och nypärerna var inte större än ärtor. Nog borde väl även en trana efter tio plantor kunna dra slutsatsen att det här inte lönar sig. Istället tycks tranhjärnan satt på repeat tänka att ”det är nog potatis under nästa planta”.

Antalet tranor har i Sverige ökat kraftigt de senaste decennierna. 2005 uppskattades antalet till ca 40 000 i Sverige. Det beskrivs till och med att nyförälskade tranor har svårt att hitta egna häckningsrevir. Det leder till att revirlösa tonårsgäng drar runt och lever rövare. Tranan, som tidigare ansågs vara en skygg fågel, spatserar nu utanför vårt kammarfönster efter sin potatisfrukost och tar en lunchpromenad på gårdsplanen för att orka med middag och kvällsmat i pärlandet.

Jag anser mig vara både djur- och naturvän, men nånstans går gränsen. Människan har sedan länge tagit hand om taktpinnen här på jorden. Det påverkar ekosystemen, en del arter minskar, andra ökar. De som minskar tillräckligt mycket hamnar på rödlistan men var hamnar de som ökar exponentiellt? Jag såg en skribent som ville införa en ”svartlista”. Där skulle bl a vildsvin, älg och TRANA finnas med. Människan påverkar ekosystemen. Då måste vi också ta vårt ansvar och ingripa när arter tappar balansen, både neråt och uppåt.

Tranor är fridlysta, får inte jagas. Skyddsjakt på tranor kan dock beviljas, men helst ska man först under tre år ha försökt skrämma bort dem. Jag läste en utredning där man listade olika skrämselåtgärder: masonit- och plywoodfigurer, vimplar och flaggor, lapptyg och tråd, gasolkanoner, Hulken, fyrverkerier, drakar, mänsklig närvaro, skrämselkonsulent och stängsling. Vi har provat det mesta, dock ej gasol och fyrverkerier. Vi har inte heller anlitat Hulken eller någon skrämselkonsulent. I nuvarande sinnesstämning känns det som om jag själv skulle kunna tjänstgöra som sådan.  transkydd

Två olika miljörörelser

Idag är ingen vanlig dag. Idag är dagen mellan Miljöpartiets kongress och LRFs stämma. Två olika miljörörelser med olika perspektiv på hur vi bäst brukar, eller inte brukar, våra förnybara naturresurser.

Eller är de egentligen så olika? I Miljöpartiets skogspolicy hittar jag bl a följande formuleringar som jag tror att även LRF skulle kunna skriva under på:
Skogsråvaran är central i ett hållbart samhälle.”
” De regelsystem som styr brukandet måste vara begripliga och rättssäkra för markägare”
” Äganderätten är grundlagsskyddad och innebär att om markanvändningen avsevärt försvåras har markägaren rätt till ersättning.”

Ungefär där slutar likheterna. Följande formuleringar skriver LRF garanterat inte under på:
” Lagstiftningen för skogen ska in i Miljöbalken”
” Införa en avverkningsavgift som återförs till skogsnäringen i form av ersättningar för frivilliga åtaganden inom naturvård”
” införa anmälningsplikt för gallring”
” utöka talerätten i enlighet med Århuskonventionen

Skogspolicyns 18 sidor skulle må bra av en konsekvensberäkning. Hyggesfritt skogsbruk sägs ge skogsägaren en jämnare intäkt och sågtimret från det hyggesfria skogsbruket tillskrivs potential att nå en miljömedveten marknad. Den icke sågbara delen av trädet tycks inte vara intressant. Och vad gäller skydd av skog och ekoturism så finns där en stor jobbpotential säger man.  Alla nyckelbiotoper ska bevaras och Skogsstyrelsen ska utöka och skärpa tillsynen över miljöhänsynen i skogsbruket.

En faktagranskning av texten skulle inte heller skada. Här blandas äpplen och päron. Skogsägarorganisationer konverteras i samma mening till skogsbolag och hyggesstorlek förväxlas med ransoneringsregler. Skogsstyrelsen beskrivs historielöst som om man efter 1993 blivit en rådgivande myndighet istället för en tillsynsmyndighet. Själv lämnade jag myndigheten på 1990-talet på grund av att lagtillsynen tog allt större del av kakan och rådgivningen fick stryka på foten.

Nu är en ny dag här och LRF samlas till stämma. Vid en stämma för några år sedan utnämnde man sig själva till ”den nya miljörörelsen”. Med det ville man säga att Sveriges jord- och skogsbrukare varje dag, året runt, generation efter generation, jobbar med, inte mot, naturen. Miljögurun  Johan Rockström förklarade på ett seminarium härom veckan att Sverige har världens bästa bönder och att de har en nyckelroll i omställningen till ett hållbart samhälle. Han fick för övrigt Miljöpartiets kongresspris nu i helgen. Två olika miljörörelser tycks ändå ha vissa gemensamma nämnare.

Styv kuling på det skogspolitiska havet

Vårvindar friska som leka och viska borde vara gällande väderlek den här tiden på året. Men i det skogspolitiska spelet blåser det styv kuling med skrikande stormbyar. Vindstilla har det inte varit de senaste 5-6 åren men när Skogsstyrelsen pausade nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige för drygt en månad sedan ökade vindstyrkan markant.

Naturskyddsföreningen vilar inte på hanen. Med stolthet berättar man nu att man kommer att ta över Skogsstyrelsens myndighetsroll och med hjälp av medlemmar genomföra artinventeringar i hela nordvästra Sverige. Skogens egen ”civilmilis”?

bucht och skogEn stormby uppstod när miljöminister Karolina Skog förra veckan berättade att det inte kommer att göras någon översyn av artskyddsförordningen. Översynen begärdes i en gemensam skrivelse från generaldirektörerna för Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen förra året för att säkerställa att artskyddsförordningen är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Nästa stormby kom när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht nu i veckan förklarade att frågan om en översyn av förordningen inte alls är avgjord, den är under beredning på regeringskansliet. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Som förvirrad samhällsmedborgare kan man ju fundera över om dessa två ministrar sitter i samma regering.

Det här handlar inte bara om skogspolitik, det berör också balansen mellan stad och land. Både Skog och Bucht har en kommunalpolitisk bakgrund, Skog i Malmö, Bucht i Haparanda. På regeringens hemsida avger de sina respektive ”programförklaringar” så här:
”Under min tid som miljöminister kommer jag jobba för konkreta gröna resultat i människors närhet. Levande städer, närhet till naturen och en hälsosammare vardag med färre gifter och fler smarta lösningar är mina prioriteringar.”
”Det ska vara attraktivt att bo och jobba på landsbygden. Jag ser de gröna näringarna, landsbygdsutveckling och regional tillväxt som viktiga delar i att skapa jobb och tillväxt i hela landet.”

Frågan om artskyddsförordningen har stor betydelse för de få människor/ företagare på landsbygden som lever i närhet till dess effekter. Men det som de företagarna producerar har stor betydelse för de många människorna i städerna. Landsbygdsutveckling och stadsutveckling kan mycket väl gå hand i hand, det kallar jag smarta lösningar. Men att INTE se över artskyddsförordningen är INTE någon smart lösning och det skapar INTE tillväxt i hela landet.

 

Nyckelbiotoper – ett rött skynke för alla

Jag har länge undvikit ämnet men nu kan jag inte längre hålla mig. Nyckelbiotop – detta ord som får ALLA med intresse för skog att se rött. Skogsägare ser med bävan på risken att få delar av sin skog klassad som nyckelbiotop eftersom det i praktiken innebär rött ljus för avverkning. Och miljöorganisationernas blod svallar rött när Skogsstyrelsen pausar registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Jag jobbade på dåvarande Skogsvårdsstyrelsen när nyckelbiotopsinventeringen startade i början på 1990-talet. Jag minns tydligt omställningen inför och efter den nya skogspolitiken. Nyckelbiotopsinventerarna fick rejäla specialutbildningar, men även vi vanliga dödliga fortbildades. Själv studerade jag, och många med mig, naturvårdsbiologi på kvartsfart under två års tid. Inventeringen av nyckelbiotoper skulle hjälpa oss att hitta de små exklusiva naturvärdespärlorna som vi då trodde utgjorde ca 1% av skogsmarken. Entusiasmen var, åtminstone i vissa kretsar, stor. Glöden falnade kanske något när det visade sig att vi i det kalkrika Jämtland var ”välsignade” med oändligt många kalkbarrskogar, rika gransumpskogar och västligt belägna skogar med hög luftfuktighet. Ett eldorado för lavar, svampar och insekter. Idag är 3% av Jämtlands skogar klassade som nyckelbiotoper, men troligen finns det enligt definitionen minst det dubbla.urskog

Nyckelbiotop är ingen formell skyddsform och renderar ingen ersättning till skogsägaren. Certifieringssystemen, FSC och PEFC, tog i sina kriterier in att nyckelbiotoper inte ska avverkas på certifierade fastigheter. Det gjordes på den tiden när man fortfarande trodde att vi skulle landa på 1% nyckelbiotoper. Föga anade man då vilket ris man band åt skogsägarnas rygg. Ambitiösa skogsägare vill förstås vara certifierade och då är nyckelbiotop lika med avverkningsstopp. Effekten blir densamma för icke-certifierade skogsägare eftersom inga virkesköpare köper virke från nyckelbiotoper.

Från min tid i styrelsen för Skogsvårdsstyrelsen i Mellannorrland runt millennieskiftet har ett besök hos ett par unga bönder etsat sig fast. De hade precis köpt en jord- och skogsbruksfastighet och skulle investera i en ny ladugård. I kalkylen vid köpet ingick att en slutavverkning skulle finansiera delar av bygget. Sen kom chockbeskedet – slutavverkningsbeståndet klassades som nyckelbiotop så någon avverkning där var inte att tänka på. I närheten fanns redan ett naturreservat med motsvarande naturvärden så länsstyrelsen ville inte göra ytterligare ett reservat. Ladugårdsbygget kunde inte vänta och belåningen blev förstås mycket högre än beräknat. Efter några år fick företaget ett tragiskt slut som jag inte vill beskriva här. Jag funderar ibland på om det hade gått annorlunda om det unga bondeparet hade haft andra ekonomiska förutsättningar genom att som planerat finansiera bygget med ett uttag ur skogen.

Det protesteras nu hej vilt mot att nyckelbiotopsregistreringen i nordvästra Sverige pausas, ”ett svek mot naturvården” och ”en miljöskandal utan like” skanderar miljörörelsen. I en sidokommentar framgår att man ser nyckelbiotoper som billiga avverkningsförbud. Att beslutet om pausen grundar sig på en saklig nulägesbeskrivning om nyckelbiotoper från hösten 2016 nämns inte med ett ord. Inte heller att den rikstäckande nyckelbiotopsinventeringen upphörde för drygt tio år sen. Nu jobbar Skogsstyrelsen objektsvis i samband med avverkningsanmälan. Och i nordvästra Sverige är de objekten oändligt mycket vanligare och större än tanken var när nyckelbiotopsbegreppet föddes för 25 år sedan. ”Att tänka annorlunda idag än igår är det som skiljer den vise från den envise.”

Att bygga en bygd

bygdegårdarI helgen deltog jag i Bygdegårdarnas distriktsstämma i Jämtland län. Bygdegårdar förväxlas av många med Hembygdsgårdar. Och onekligen är orden snarlika. Innebörden är dock helt olika. Medan hembygdsgården oftast är till för att visa bygdens historia arbetar bygdegården i och för bygdens nutid, och i bästa fall även framtid.

En bygdegård kan se ut hur som helst och ha i princip vilken verksamhet som helst. Det kan vara ett gammalt ordenshus, en nerlagd skola eller helt nybyggda lokaler. I Trångsviken finns det dagis, bibliotek och lunchrestaurang i bygdegården.  I Hoverberg är man ända sedan 1910 mästare på bio. På Stenhammaren i Mattmar har man i det gamla danspalatset numera uthyrning av husvagnsplatser. I mitt tidigare liv som ambulerande skogskursledare nyttjade jag ofta bygdegårdar som kurslokal. Det gällde att ha långkalsonger på för värmen i husen var ofta snålställd. Men det gjorde inget för engagemanget i och runt bygdegårdarna värmde hjärtat och de hembakta kakorna var alltid suveränt goda.

På stämman representerade jag Ås Föreningshus. Föreningshus är ett bra namn tycker jag. I en förening förenas ju människor och i ett föreningshus förenas föreningar. Vårt föreningshus var från början ett ordenshus. Det nystartade som föreningshus under 1990-talet. Under många år var det sedan centrum för tangodansandet i länet. Även om yogan nu tagit över golvtiljorna så hålls här fortfarande en tangofestival av högsta rang varje år.

Carina Asplund valdes på stämman till ordförande för Bygdegårdsdistriktet. I hennes doktorsavhandling om landsbygdsutveckling ingick ett avsnitt om bygdegårdarnas tillkomst. Det var ungdomar som byggde upp dem under en epok när vi var ett ganska fattigt land. Man byggde med bygdegården möjligheternas hus och även en framtid för bygden. Idag är det inte ungdomarna som driver bygdegårdarna. Det framgick med stor tydlighet av den enhetliga hårfärgen på stämmodeltagarna, silvergrå. Vi är inte heller ett fattigt folk. Ändå är ekonomin en av bygdegårdarnas stora utmaningar. En annan är förstås att engagera nya generationer, det digitala folket. För hur det än är så behöver vi fysiska mötesplatser i våra liv. Bröllopsfest eller julgransplundring på nätet vore bra torftigt.

Crosscooking i Undersåker

”Vissa stunder etsar sig för evigt in i minnet.” Så påbörjade jag ett nytt blogginlägg för en dryg vecka sedan. Sen kom jag av mig. In i minnet etsade sig istället en tragisk bussolycka i Härjedalen med fyra döda skolungdomar och många skadade. Och några dagar senare etsade sig terrordådet i Stockholm för evigt in i minnet. Nu känns det nästan hädiskt att skriva om något annat än detta. Men jag tror att jag ändå dristar mig till att fortsätta med min först påtänkta etsning. De andra två är redan så mycket bättre omskrivna än jag någonsin kan få till.

Jag börjar om igen: Vissa stunder etsar sig för evigt in i minnet. En sådan stund var jag härom veckan del av när Undersåkerskören höll konsert tillsammans med landets kanske främste gospelsångare. Det var förstås en fantastisk musikupplevelse men det var inte riktigt det jag åsyftade. Nej det outplånliga intrycket hänger ihop med Undersåkerskören och bygden där omkring.

undersåkerskörenUndersåkers kyrka var som vanligt sprängfylld när kören framträder. Publiken var en blandning av äldre silverryggar från byarna omkring och unga, ofta inflyttade, friluftsmänniskor i färgglada goretexkläder. Kören består också av en mix av de i bygden infödda och till bygden inflyttade. I denna cross-cooking gifter sig smakerna, för att använda kockspråk, och 1+1 blir 3. Körens egna talanger matchade på ett utsökt sätt nygospelns stjärna Samuel Ljungbladh.

Undersåker ligger i Åre kommun, en annorlunda landsbygdskommun. Medelåldern och arbetslösheten är något lägre än riksmedeltalet. Andelen företagare bland befolkningen är dubbelt så hög som rikssnittet och nyföretagandet är högst i landet. Åre är som en korsning mellan storstad och glesbygd. Om man bortser från vissa avarter, skidande festprissar på tillfälligt besök, så har skidåkning och annat friluftsliv lockat till sig många unga drivande människor som bosatt sig i bygden. Och samspelet med de ”infödda” fungerar ofta bra. Lokal och jordnära kompetens blandas med influenser och kunnande från helt nya näringsgrenar. Crosscooking som håller bygden levande. Allt är inte som det var förr, för nu är en annan tid. Och den bygd som inte kan möta det nya löper risk att inte ha någon framtid.

Ledaren för Undersåkerskören sa i en intervju tidigare i år så här: ”Det ska låta bra och det ska vara från hjärtat. Varje ton ska levereras ihop med en känsla. Man ska som körsångare stå där och känna att man gör skillnad och är bland vänner. Det är bara då man kan leverera den där äkta känslan.” Och kanske är det just det som kännetecknar en levande bygd – man är bland vänner, man levererar med känsla och känner att man gör skillnad.

Svenska Skogen

Svenska Skogen busskurPlötsligt händer det! Skogen kommer till storsta´n. I busskurer, i tunnelbanan, i tidningar och på gatorna ser man den Svenska Skogen. I städerna finns de flesta av framtidens beslutsfattare. Och de kan nästan ingenting om skog och skogsbruk. Det vet man från en stor undersökning. Men med början denna vecka får de nu följa med på en kunskapsresa genom skogen.

Greenpeace kallar kunskapsresan för ”mansplaining”. Jag blev tvungen att slå upp ordet, hade aldrig hört det förut. Det betyder enligt Wikipedia att förklara något för någon, oftast en man till en kvinna, på ett sätt som betraktas som nedlåtande eller ringaktande. Det har man ju upplevt ett antal gånger genom åren. Men hur kan det klassas som ringaktande att sprida baskunskap till en målgrupp som i mätningar visat sig sakna baskunskap? Och från man till kvinna stämmer inte heller för merparten av skogsnäringens kommunikatörer är kvinnor. Nej nu målar Greenpeace fan på väggen. Vänd på glasögonen och se de miljöfördelar det innebär att storstadsborna lär sig mer om vår gigantiska förnybara naturresurs skogen.

Skogen ja ….. det pågår ett ändlöst tjattrande på vissa håll om att vår svenska skog inte är ”riktig” skog. Vår skog är bara träd säger man. (Är det det som kallas att inte se skogen för alla träd?) Och i nästa andetag beskylls vi för att bedriva ett plantageskogsbruk. Efter att nyligen ha beskådat plantageskogsbruk i ett annat land där man använder för landet helt främmande trädslag och konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i enorma mängder känns det synnerligen oproportionerligt att kalla svenskt skogsbruk för plantageskogsbruk.

Vad är då skog? FAO:s internationella definition lyder så här: ”Mark inom ett sammanhängande område där träden har en höjd av mer än fem meter och där träd har en kronslutenhet av mer än tio procent eller har förutsättningar att nå denna höjd och kronslutenhet utan produktionshöjande åtgärder”. Punkt. Slut.

Greenpeace och skydda Skogen må spy galla över kunskapsresan om Svenska Skogen men jag tycker det är bra. Kunskap är inte tung att bära. Särskilt inte när det är kunskap om Sveriges största naturresurs, den som kan ta oss ur fossilberoendet.